”Våga tänka långsiktigt”

Vilken bok bör de läsa och begrunda? Thomas Pikettys bok om Le capital au XXIe siècle (Kapitalet i 21:a århundradet) ger en kraftfull analys av riskerna med en förmögenhetsfördelning som nu utmanar vett och sans i världen. Oavsett politisk färg behöver man i politikens framtid förhålla sig till den boken. Han målar ett samhälle där nationalstaten blir alltmer anakronistisk och den globala politiska nivåns oförmåga gör att förmögenhetsfördelning, militär säkerhet och miljöfrågor inte kan hanteras. Vill man sedan förstå mer om varför vårt samhälle ser ut som det gör så blir min gamla favoritbok aktuell. Steven Pinkers bok Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur är ett måste om man sysslar med politik. Den ger alla argument som behövs mot naiv och destruktiv postmodernitet och socialkonstruktivism. Vreden i texten är underbar. Hängmattan blir aldrig densamma igen.

Inspiration kan inte hämtas från ett ställe. Inspiration fångas alltid utifrån de glasögon man format åt sig själv. Inspiration kommer inte spontant, den behöver sökas och sökandet blir bättre om man ställt in fokus på vad man letar efter. Ett viktigt område att hämta inspiration omkring är internationella exempel på ett fungerande demokratiskt ledarskap som klarar de långsiktiga frågorna. När Margaret Thatcher vägrade hoppa i tv när Stina Dabrowski bad om det visade hon ett inspirerande prov på att politikens innehåll är viktigare än ytan. Som kontrast kan ges exemplet när Göran Persson kommunaliserade skolan där han visade hur en politikens dagsfråga med intern avundsjuka mellan olika lärarfack möttes med att över en natt avskaffa alla möjligheter att styra skolans kvalitetsutveckling. Vi har bara börjat betala för det misstaget. Vi har ett kvarts sekel amorteringar kvar…

Sverige står och faller med att vi ordnar upp skolan och får en djup, genomgripande kulturförändring inom skolan men kanske framförallt hos alla de som styr och ställer med skolan. Det är förbluffande att det går att åstadkomma enighet om pensionerna med hänvisning att ”det måste finnas långsiktighet”, men att skolfrågor hanteras inom dagspolitikens avarter. Samhällets beställning till skolan måste konkretiseras och följas upp. Styrformerna måste ändras så att ansvarskyldigheten blir tydlig på respektive nivå. Lärarrollen måste återprofessionaliseras och lärarhögskolornas uppdrag måste skärpas. Det är en ödesfråga.

Den sociala bakgrunden tenderar att få allt större genomslag i skolresultaten och många barn kommer till skolan idag med små förutsättningar att lyckas. Barn som kommer till Sverige efter 9–10 års ålder erbjuds inte den kraftfulla och glädjefyllda språkundervisning som skulle behövas för att de ska klara av att komma in i samhället. Vi kan inte acceptera att ha en skola som blir en statssubventionerad utslagnings- och segregationsmaskin. Det anstår inte ett samhälle som vårt att stillatigande se på detta sönderfall ytterligare ett decennium. Och tro mig, utan ett handfast och uthålligt politiskt ledarskap kommer ingen förändring att ske. Och det är systemhotande.

Vilken frestelse är allra mest angelägen att motstå? Frestelsen att vinna snabba poänger med retoriska krumelurer som rör samhällets långsiktiga frågor. Det devalverar politiken och därmed minskar den tilltron till diskussionen om de stora gemensamma frågorna. Den politiker som orkar fundera och driva de långsiktiga frågorna blir också den som ökar tilltron till demokratin och med det skulle min framtidsdystopi kunna mattas något.

Martin Ingvar är professor i klinisk neurologi vid Karolinska institutet.