De komplexa islamisterna

Att definiera islamism är en särskilt knivig och komplex uppgift. Trots att alla grupper delar en gemensam nämnare – önskan att se sina samhällen ansluta sig till kärnan, det ”fundamentala”, i islam och övertygelsen att det politiska systemet skall utformas av islamiska rättesnören – har olika islamistiska grupper i regionen tydliga prioriteringar och följer olika strategier och olika sorters taktik för att åstadkomma sina mål. Därför vore det ytterst förenklat att tro att det finns en enhetlig regional islamistisk rörelse eller ett starkt koordinerat och centraliserat ”Muslimskt brödraskap för Mellanöstern”. Istället är det viktigt att inse hur komplex och diversifierad ”politisk islam” i Mellanöstern är, liksom skillnaderna mellan olika islamistiska partier – definierat som politiska organisationer beredda att ställa upp i val och överta makten om de blir valda.

På grund av dessa lokala skillnader spelade islamistiska rörelser också olika roller i det arabiska uppvaknandet. I Tunisien, till exempel, hade inte den viktigaste islamistiska rörelsen – Ennahda – någon större makt eller organisatorisk kapacitet förrän efter Zayn al-Abidin Ben Alis regim avsatts. De flesta av gruppens ledare levde i exil, de lokala anhängarna satt antingen i fängelse eller hade gått under jorden på grund av de hårda förföljelser de utsatts för under Ben Ali. Därför spelade inte rörelsen någon framträdande roll i organiserandet av de regimfientliga protesterna. I Egypten var Muslimska brödraskapet inte med bland de ­ursprungliga ­organisatörerna av mobiliseringen inför ”vredens dag” den 25 januari, som i sak drog igång revolutionen, men inom ett par dagar anslöt sig gruppen till protesterna och bidrog i hög grad till att störta president Hosni Mubaraks regim. I resten av regionen – från Jordanien till Syrien och Libyen – spelade islamistiska rörelser en viss roll i de regeringsfientliga protesterna, men de var långtifrån de enda aktörerna som var inblandade i dessa händelser och deras roll och status varierade från land till land.

Trots att de islamistiska rörelserna inte ledde revolutionerna i varken Tunisien eller Egypten är det ändå korrekt att hävda att de inledningsvis drog nytta av att les anciens régimes föll. Ennahda vann valet till konstitutionsrådet i oktober 2011 och blev det tongivande politiska partiet i Tunisien, och Muslimska brödraskapet blev största parti i valen till det egyptiska parlamentets underhus i slutet av 2011 och början av 2012 och vann därefter presidentvalet sommaren 2012.

Det finns flera betydelsefulla orsaker till dessa tidiga politiska framsteg, långt utöver föreställningen att ideologin var den huvudsakliga, än mindre den enda, omständigheten som låg bakom att de här grupperna inledningsvis kom till makten. De islamistiska partierna var – särskilt i Egyptens fall – mer välorganiserade än sina sekulära motsvarigheter. De hade redan varit aktiva på lokal nivå genom sitt samhälls- och välgörenhetsarbete. Därför hade rörelser som Muslimska brödraskapet i Egypten både en bättre närvaro på plats och en mer sofistikerad organisatorisk strategi på lokal- och gräsrotsnivå. Inte nog med det, deras tidigare inblandning i att tillhandahålla socialvård och lokala hjälpprogram bidrog också till att garantera dem gräsrotsstöd.

I denna mening kan islamisternas uppgång också ses som en sidoeffekt av bristen på sammanhållning och organisation bland deras sekulära motsvarigheter, vilket i sin tur var ett arv från de tidigare auktoritära regimerna, som de facto hade förhindrat utvecklingen av ett politiskt aktivt civilt samhälle och bildandet av en verkligt oberoende politisk opposition.

Dessutom kunde de islamistiska partierna ofta räkna med sitt rykte som ärliga och redbara; man deltog i kampanjen mot korruptionen samtidigt som man sågs som den politiska aktör som hade kompromissat minst med de förutvarande diktaturerna. I detta sammanhang kunde de här grupperna lova att verkligen bryta helt med de gamla auktoritära regimerna.

Till sist – efter åratal av diktatoriskt styre som försökte införa en till stor del icke-representativ och främmande ”sekulär” kultur (här kan Tunisien nämnas som ett exempel) – gjorde störtandet av diktatorerna att befolkningen kunde återföra islam till politiken och anpassa den politiska samhällsdebatten till den allmänt utbredda uppfattningen att det där borde finnas en roll för religio­nen (vilket givetvis inte är samma sak som att förespråka sharialagstiftning).

För de islamistiska rörelserna präglades den omedelbart postrevolutionära perioden av maktkonsolidering i både Tunisien och Egypten. På samma sätt som den inledande segern inte på något sätt bara hade med dessa gruppers ideologier och religiösa identiteter att göra blev dock partiernas popularitet under fasen efter valen beroende av deras förmåga att hålla sina ursprungliga vallöften och lösa en del av de överhängande sociala, politiska och ekonomiska problem som dessa samhällen stod inför. Med andra ord, väl vid makten har partiernas gärningar i större utsträckning bedömts efter deras förmåga att styra och kompromissa än på grundval av deras religiösa värderingar.

En närmare titt på vad Ennahda och Muslimska brödraskapet lyckats åstadkomma under sin tid vid makten kan tjäna som ett klarläggande av de islamistiska partiernas möjliga roll i postrevolutionära samhällen, liksom deras förhållande till demokrati och pluralism. Här måste det återupprepas hur viktigt det är att dekonstruera myten om ”politisk islam” som enhetlig och i stället fokusera på de olika erfarenheterna och vägvalen för både Ennahda i Tunisien och Muslimska brödraskapet i Egypten, och återigen varna för generaliseringar när det gäller islamistiska partier.

Ennahdas styre i Tunisien kan tjäna som exempel för att hjälpa till att avfärda den deterministiska uppfattningen att islamistiska partier måste ses som fullständigt oförmögna att stödja demokratiska reformer och politiska kompromisser och att deras deltagande i valen endast är en tillfällig anpassning för att få makt (paradigmet ”en röst, en person, en gång”).

Tvärtom antyder en analys av Ennahdas tid vid makten ett resultat som, även om det är långtifrån perfekt, ändå bestrider denna omedgörliga bedömning; den uppvisar ett parti som har varit berett att kompromissa och sträcka ut handen till andra politiska partier, samtidigt som man gick med på att avgå från makten till följd av allmänna påtryckningar. Ett exempel på denna tendens var helt klart det sätt på vilket det islamistiska partiet tog itu med utmaningen att omarbeta den tunisiska konstitutionen. Denna utdragna process kulminerade i januari 2014 då en av Mellanösterns mest progressiva konstitutioner antogs. Även om innehållet i den nya tunisiska konstitutionen i sig inte är anmärkningsvärt, så är den process som ledde fram till att den antogs ett viktigt tecken på landets demokratiska utsikter. Omarbetningen av konstitutionen tog nästan två år och krävde både stora kompromisser och långa dialoger mellan alla de viktigaste politiska aktörerna i Tunisien, och Ennahdas främsta bedrift var dess förmåga att ge efter på viktiga punkter som religionens roll i samhället i utbyte mot att nå bred nationell konsensus.

Å andra sidan skulle en analys av Muslimska brödraskapets tid vid makten också kunna bidra till att misskreditera en annan förenkling av verkligheten; nämligen föreställningen att det räcker med att inkluderas i det politiska systemet och integreras för att detta skall leda till att alla islamistiska partier antar en försonlig och kompromissinriktad hållning (paradigmet ”delaktighet = återhållsamhet”). Här kan erfarenheten från Muslimska brödraskapet hjälpa till att ifrågasätta denna föreställning. I motsats till Ennahda var Muslimska brödraskapet från början mindre politiskt flexibelt samtidigt som man visade prov på oroande centraliseringstendenser, vilket många observatörer i Egypten betecknade som ett ”svepskäl”. I detta sammanhang kan Muslimska brödraskapets sätt att ta itu med utmaningen att omarbeta konstitutionen tjäna som ett särskilt passande exempel för att påvisa skillnaderna mellan Egypten och Tunisien. I motsats till Ennahda försökte Muslimska brödraskapet använda sina imponerande framgångar i det politiska systemet till att kringgå oppositionen och undvika att behöva nå nationell konsensus i fråga om konstitutionen. Trots att 2012 års egyptiska konstitution godkändes i en folkomröstning ledde bristen på nationell dialog och konsensus som låg bakom den till både djup social och politisk polarisering och ökande folkligt missnöje med Muslimska brödraskapets president Muhammad Mursi och hans regering, vilket till slut ledde till Mursis fall sommaren 2013.

Kort sagt, med det faktum att alla islamistiska politiska grupper är intresserade av makt, popularitet och legitimitet i åtanke är det särskilt viktigt att förstå hur varje parti går en balansgång mellan ideologi och pragmatism, och beakta de lokala särdragen för varje islamistisk rörelse samt de inhemska begränsningar under vilka den verkar. Självfallet har olika partier gått olika sorters balansgång mellan religion och politik samt mellan kompromisser och ideologisk renhet.

Följaktligen är det viktigt att undvika att tänka på samexistensen mellan religion och demokrati i deterministiska och nollsummetermer, utan hellre som ett spektrum där man inser de jättelika utmaningar det innebär att bygga pluralistiska samhällen.

Förutom den komplicerade utmaningen i att tillgodose islamistiska partier är ett annat viktigt ämne som är besläktat med förhållandet mellan demokrati och religion hur man handskas med den allt större sekterismen i Mellanöstern efter det arabiska uppvaknandet.

Ökande förutbestämda identiteter och splittringar är vanliga i bräckliga övergångssamhällen, särskilt då staten blir svagare och allt mindre i stånd att tillgodose de grundläggande sociala kontrakten den har med medborgarna. Därför är ökande partikularism och polarisering i de postrevolutionära samhällena i hela MENA(Mellanöstern och Nordafrika)-regionen inte helt överraskande tendenser. Men om man inte tar itu med dem kan allt större samhällelig splittring och intern polarisering underminera den sociala sammanhållningen, den interna stabiliteten och slutligen kan de utgöra otroligt allvarliga hinder för att övergå från diktatur till demokrati och pluralism.

Ökande sekterism och sekteristiska splittringar har varit en särskilt oroande tendens under de senaste åren, med en generell försämring i förhållandet mellan sunni- och shiamuslimer i hela Mellanöstern. När man analyserar denna förment religiösa tendens är det dock viktigt att titta djupare och inte bara förstå förekomsten av förutbestämda splittringar och kontrasterande religiösa identiteter, utan också de politiska och geopolitiska aktiveringsprocesserna bakom sådana identiteter och de långsiktiga följderna av denna dynamik. Med andra ord är det viktigt att ifrågasätta de ”kulturella” orsakerna till denna tendens och se på den politiska dynamiken bakom den.

Sekteristiska identiteter och splittringar har funnits i regionen i århundraden, men den nya politiska aktiveringen av dem måste ses som förknippade med den politiska dynamiken och det syriska inbördeskrigets djupa och genomgripande inverkan.

Samtidigt kan den syriska konflikten tjäna som ett särskilt kritiskt exempel för att analysera den komplexa växelverkan mellan religion och politik. Det blodiga inbördeskriget i Syrien brukar vanligtvis i internationella medier beskrivas som en konflikt mellan den sunnimuslimska majoriteten och den alawitiska minoriteten inom Syrien. Men orsakerna bakom fiendskapen är komplexa och mångfasetterade och kan inte förstås genom att enbart titta på förutbestämda sekteristiska identiteter och på den sunnitisk-shiitiska/alawitiska splittringen.

I själva verket handlade de inledande politiska protesterna mot Bashar al-Assad och hans regim inte om sekteristiska krav, utan om ekonomiska och politiska reformer. De var avsedda som ett svar till en auktoritär regim som styrde via undantagslagar, ”klientelism” och utbredd korruption; liksom på de växande sociala orättvisorna inom Syrien.

Den syriska revolutionen inleddes i mars 2011 som en fredlig, icke-sekteristisk politisk rörelse och övergången till en militariserad, sekteristisk konflikt underblåstes inte i första hand av förutbestämt blandsekteristiskt hat eller kulturella attityder utan snarare av en medveten politisk strategi från den syriska regimen. Assad svarade på de inledande protesterna genom att använda massivt brutalt våld, han slog ner alla sorters politisk opposition och gjorde ledarna till måltavlor samtidigt som han brännmärkte alla politiska motståndare som ”terrorister”. Bashar al-Assad sammanfattade sin syn på oppositionen på följande sätt: ”Vi slåss mot terrorister […] 80-90% tillhör al-Qaida. De är inte intresserade av reformer eller politik. Det enda sättet att handskas med dem är att förgöra dem.” Samtidigt som man hänvisade till hela oppositionen som ”terrorister” beskrev regimen också de Assadfientliga styrkorna i sekteristiska ordalag, i ett försök att samla landets största minoriteter mot det ”sunnimuslimska hotet”.

Detta bidrog i sin tur till polariseringen av konflikten och skapade en ond cirkel av våld och sekterism, där både den syriska regimen och de mer radikala fraktionerna inom oppositionen spelade ut det sekteristiska kortet för att samla sina skaror. Genom att stärka den sekteristiska dynamiken i konflikten drevs Syrien tyvärr långsamt mot en fullfjädrad sekteristisk konflikt, där alla grupper uppfattar den i nollsummetermer och ser sig som att man strider för sin överlevnad, vilket gör konflikten särskilt oregerlig och blodig. I detta sammanhang gjuter den roll som spelas av de största regionala maktfaktorerna som Saudiarabien och Iran i och med stödet till de Assadfientliga styrkorna respektive den syriska regimen bara olja på den sekteristiska elden.

Självfallet har inte den ökande sekterismen varit begränsad till Syrien; i länder som Libanon har det skett en skärpning av de interna sekteristiska splittringarna, och Irak lider oerhört av de häpnadsväckande territoriella landvinningar som gjorts av Islamiska staten i Irak och al-Sham (ISIS) och bildandet av en ”islamisk stat”, vilket i sin tur har förvärrat Iraks farliga sekteristiska skiljelinjer. Dessutom har den ökande sekterismen i Syrien känts tydligt i hela MENA-regionen, något som blivit en bidragande orsak till den växande radikaliseringen.

Denna korta exkurs i ökande sekterism understryker i sin tur omfattningen av utmaningarna framöver, samtidigt som den klargör att i själva kärnan är denna tendens djupt besläktad med en avsiktlig process med politisk manipulation av förutbestämda identiteter snarare än förutbestämda religiösa och kulturella preferenser i sig.

Efter de inledande förhoppningarna och entusiasmen beträffande sociala och politiska mobiliseringar i samband med det arabiska uppvaknandet har den postrevolutionära perioden varit extremt komplex och full av ekonomiska, politiska och sociala utmaningar. Övergången från diktatur till demokrati har varit långsam och smärtsam, med både hoppingivande framsteg och plågsamma bakslag. Även om det fortfarande är för tidigt för att göra några slutgiltiga bedömningar om Mellanösterns långsiktiga politiska framtid står det på det hela taget klart att instabilitet och osäkerhet råder – åtminstone på kort sikt.

I de revolutionära samhällena, som Tunisien och Egypten, har de politiska deltagarna kämpat för att återuppbygga sina politiska sy­stem och ta itu med viktiga frågor som konstitutionella, rättsliga och valreformer, övergångsrätt samt förändringar av säkerhetssektorn. I detta sammanhang har frågan om att jämka samman reli­gionen och demokratiska värderingar stått i centrum för uppmärksamheten i den politiska debatten, med tanke på att det är avgörande att framgångsrikt möta denna utmaning för att omdefiniera styret av det offentliga rummet och den politiska arenan på ett sätt som gynnar pluralism och tolerans. Kort sagt, problem att jämka samman religionen och demokratiska värderingar borde ses som en del av den bredare och komplexa utmaningen efter konflikten – övergång, institutionsbyggande, politiska reformer samt att skapa ett samhälle som anammar pluralism.

Benedetta Berti är fil dr i internationella relationer vid Tel Aviv University.

Översättning: Martin Peterson