Lawrence – svårfångad bortom Arabien

Frågan ställs på den amerikanska sajten Foreign Policy och visar vilken status som ännu omsveper den brittiske krigaren, ökenäventyraren, härföraren, filmhjälten Lawrence av Arabien.

Det är i sammanhanget viktigt att vi skriver hans namn just så. Vi ska här undvika det som stod i dopattesten: Thomas Edward Lawrence. De två var nämligen två helt olika personer. Och den andra, T E, var in i döden (1935, motorcykelolycka) trött på den förste.

Bengt Abrahamssons Avfällingen. Lawrence efter Arabien är ingen biografi, vi får veta föga om Lawrences barndom, hans föräldrar, åren på Magdalen respektive Jesus College i Oxford. Istället ger sig Abrahamsson direkt på den kärnproblematik som avspeglar sig i undertiteln: Lawrence efter Arabien.

Och där handlar det lika mycket om en annan man, den amerikanske journalisten Lowell Thomas. Han var sugfisken som bet sig fast vid T E Lawrence och år 1919 med en serie föreläsningar tryfferade med rökelse, De sju slöjornas dans och kolorerade foton – Abrahamsson kallar det ”historiens första stora multimediesuccé” – skapade en än idag livskraftig myt.

Av den rätt okarismatiske brittiske sambandsofficeren med initialerna T E knådade Lowell Thomas fram Lawrence av Arabien, en gestalt som sömlöst gled in i tidens vurm för den mystiska Orienten med dess arabiska nätter befolkade av gåtfulla schejker och slöjögda haremsdamer.

Jag är mycket förtjust i Bengt Abrahamssons lågmälda stil och den stillsamma iver med vilken han driver sitt ärende. Det är ingen spektakulär dekonstruktion av gestalten Lawrence, inget grävande i hans ambivalenta sexualitet. Syftet är helt enkelt att öka vår allmänbildning, och ett bättre syfte kan inte finnas för en fackboksförfattare.

Baksidan är att det stundom känns som om Abrahamsson borde ha borrat djupare, läsaren kommer aldrig Lawrence särskilt nära – men kanske är det kongenialt med hans personlighet, det undflyende, strävan bort från det strålkastarljus som Lowell Thomas riktade mot honom och där han plågat blinkade under resten av sitt liv.

Idag har den arabiska mystiken tappat det mesta av sin glans, den har plågats och halshuggits av diktatorer och religiösa fanatiker. Kanske var Disneyfilmen ”Aladdin” från 1992 den sista dödsrosslingen. Desto viktigare att vi ser även T E Lawrence för den han verkligen var och begraver hans mytologiska namne i ökensanden.

Erik Helmerson

Ledarskribent i Dagens Nyheter