Fast i det förgångna

I kölvattnet på den arabiska våren läste jag en intervju vars ord etsades i mitt minne:

”Jag hoppas att Iphone gör för islam vad Gutenberg gjorde för kristendomen”. Så sade en ung arab, tog fram sin Iphone och öppnade sin Koran-app. Och sammanfattade vad som händer i världen: traditionella maktordningar utmanas av det moderna.

En modernitet som i arabiska länder ses i turkiska såpoperor där unga turkiskor uppvaktas av jämnåriga, och inte riskerar bli bortgifta med äldre män likt de arabiska tittarna. Men också i att den arabiska våren blommade med Facebook, som 30 procent av saudierna använder sig av. Och dubbelt så många av internet, inklusive Twitter, som den saudiske stormuftin fördömt som lögnaktigt och av ondo. Eller som hjälper IS att propagera för återgång till Muhammeds tid. Men som också vägleder dagens historiska flyktingströmmar med kunskaper via smartphones om en annan, bättre värld, liksom om vägen dit.

Detta beskriver den utmaning uråldriga, blodsbandsbaserade, patriarkala strukturer står inför i dessa samhällen. Och inte bara i Mellanöstern: fyra femtedelar av vår världs befolkning lever fortfarande i traditionella maktordningar, främst blodsbandsbaserade klaner, stammar och kaster.

Klanerna utgår oftast från en gemensam anfader – precis som ätterna i medeltidens Norden, vars undergång som samhällsbärare utgjorde övergången till modern tid.

•Där staten är svag eller saknas är klanen/stammen – över statsgränserna – alltjämt den naturliga samhällsordningen.

•Som ”proto-stater”: gör dessa ofta vad staten gör för oss: tar hand om äldre; värnar mot hot från främmande; sliter tvister inom klanen, och med andra klaner – som hos oss vid tinget under vikingatiden.

•De äger och fördelar jord och andra resurser inklusive överför traditionell kunskap, samtidigt som modern undervisning och kunskapsutveckling eftersätts, särskilt för kvinnor.

•Och det senare sammanhänger med vikten att kontrollera den unga kvinnans sexualitet, och därmed produktionen av nästa generation klanmedlemmar: detta system förutsätter alltså hederskulturen.

Nu hotas dessa maktordningar av ”det moderna” med aldrig tidigare lika påträngande kraft, genom den digitala informationsrevolutionen: datoriseringen, internet och smartphones, samt de enorma flöden av information och kunskap som dessa ger.

Detta syns tydligast i Mellanöstern, där modern IT-teknik nu underminerar klansystemen – basen i islam (såväl sunni som shia) sedan Muhammed skapade fred på Arabiska halvön genom att få med klanerna, och främst deras hövdingar, i den nya religionen (och det genom att sanktionera stiftelseägande av moskéer som därmed kunde kontrolleras av klanledarna). Något som sedan 900-talet bevarats främst inom sunni av att institutionell utveckling förhindrats med det förbud mot tolkning av sharialagen – Bab al-Idjtihad – som började utvecklas vid den tiden.

Historiskt kan man se tre strategier att möta detta hot från ”det moderna”:

•”Kasta ut det gamla och inför det västerländska”: en linje som drevs med Kemal Atatürks modernisering av Turkiet efter Osmanska rikets undergång på 1920-talet, men också Turgut Özals reformer där på 1980-talet.

•Kombinera båda: arabsocialistiska republiker liksom arabmonarkier sökte efter andra världskriget kombinera Västerlandets system med traditionell, på shariarätten baserad maktordning (vanligtvis har deras konstitutioner sharia som ”rättslig källa”).

•”Tillbaka till källorna”: den ordning salafister och jihadister nu kämpar för – att återgå till en kalifatisk maktordning från Muhammeds efterföljares tid.

De olika sätt Mellanöstern (främst sunni) mött, och bemöter, ”det moderna” är påfallande lika sätten att möta den då lika existentiella utmaningen från sin tids ”moderna”, som utvecklades inom en annan klanbaserad kultur, nämligen Kinas, efter 1840-talets opiumkrig: å ena sidan ideologiskt militanta konfucianister, som förespråkade återgång till det konfucianska sättet, å den andra reformister som ville skapa kinesiskägd industri och däremellan pragmatiker som ville ha båda (under reformaktivisterna grundades Kinas första universitet i Peking och efter deras fall 1898 följde boxarupproret, konfucianisternas stora nederlag 1901).

Poängen är inte de olika sätten att möta ”det moderna”, utan att i klanbaserade system, där en gemensam anfader är alla klanmedlemmars yttersta upphov, gäller guldålderstanken ”det var bättre förr, och ju förr dess bättre”. Detta synsätt för inte tanken till utveckling. Världsuppfattningen blir istället återblickande. Visserligen pågår ett omtänkande bland muslimska rättslärda om shariarättens oföränderlighet, men innan detta – och dagens muslimska dissidenters aktiviteter – också fört in de traditionella samhällena i den moderna världen har årtionden gått, och kanske sekel.

Vad är det då för utveckling som skapat den Iphone som låg i den unge arabens hand?

Den började under kristendomens första århundraden, med de första församlingarnas beroende av medlemmarnas bidrag, något som i sin tur förutsatte att församlingsledarna redovisade för dem vad deras bidrag använts till. För detta behövdes ett regelverk – men sådant fanns ju inte i Bibeln – och någon som räknade kassan: episkopein på grekiska. Detta behov utlöste den utveckling som med medlemsfinansierade församlingar som bas och alltmer omfattande förvaltningsregler – den kanoniska rätten – som kärna ledde till den perenna, medlemsfinansierade korporation, baserad på regler, inte personer, som vi idag kallar kyrkan.

När romarriket splittrades i Öst- och Västrom kom östkyrkan att stå kejsarmakten nära, men i Västrom gick statsmakten under och Västkyrkan blev bärare av Roms konstitutionella arv, något den från år 800 använde för att återskapa den världsliga makten. Samtidigt som den stödde framväxten av kungamakten under medeltiden skötte den också kungamaktens kanslifunktion: i det framväxande sveariket blev sedermera biskopen av Strängnäs rikskansler liksom ärkebiskopen av Mainz i Tyska riket. Och kardinal Richelieu i Frankrike.

Efter reformationen i Sverige kapades kansliets band till kyrkan, men principen om en regelbaserad korporations olika, ofta kollegialt organiserade förvaltningsorgan levde kvar i den sekulariserade statsmaktens uppbrott från den feodala ordningen. Med reduktionen av klosterjord och förstatligandet av socknarnas kyrkotionde var det lutherska Sverige tidigt ute med modern skatteförvaltning: socknarna blev skatteväsendets grund, med riksdagens bevillningsmakt från 1540-talet kodifierades svenska folkets ”urgamla rätt att sig själv beskatta” och Kammarkollegium blev det första moderna finansministeriet, med redovisningskunniga tjänstemän. Det gällde ju för Gustav Vasa att få pengar till mer än skulderna till Hansan…

Ungefär så utvecklades dagens europeiska rättsstat, ur kyrkans organisationsmodell och inte sällan med ekonomisk grund i en regelbaserad relation till en skattebetalande allmoge, vars besittningsrätt till jorden garanterades av statens våldsmonopol. En följd av denna rättsstatlighet är utvecklingen av samhällen med höga förtroendenivåer, som i sin tur förstärkt rättsstatligheten. Även här sticker Sverige ut: trots att Sveriges rättssystem i bred bemärkelse har en internationellt låg andel av BNP (rättsväsendet cirka 1 procent av BNP och bland de lägsta i EU; advokatkostnaderna 0,5 procent jämfört med USA:s 3,7 procent enligt en EU-utredning), har vi en osedvanligt hög tillitsnivå i det svenska samhället, som byggt på att våra myndigheter varit pålitliga.

Detta har i sin tur också möjliggjort en samverkansform som aktiebolagen. De första moderna aktiebolagen (Stora Kopparberg får ursäkta!) följde omkring 1550 på reformationens renässans för församlingssystemet, i Holland liksom England, med ostindiekompanierna som föregångare, även om det var först kring mitten 1800-talet som ”avreglerande” bolagslaglagar ledde till en explosionsartad utveckling för aktiebolagsbildning och industrialism. Poängen här är att aktiebolagen till sin struktur bygger på församlingsmodellen, med årsstämma som väljer styrelse att förvalta de gemensamt ägda resurserna och under ansvar redovisa sin förvaltning inför nästa årsstämma…

Varken rättsstaten eller aktiebolagssystemet är institutioner som uppstått i något av de övriga världsreligionernas samhällen, där rättsreglerna följt religionen, anfäderna eller furstemakten. Men ingenstans underordnades makten under rätten, än mindre förväntades att denna skulle avlägga räkenskap. Därmed begränsades också såväl dessa staters uppbördspotential (något som återspeglas i dagens skatteuppbörd, oftast mellan 5 och 15 procent av BNP, mot vanligen över 30 procent inom OECD) liksom utvecklingen av börsnoterad företagsamhet.

Till dessa institutioner kommer ytterligare en institution, med rötter i antiken, den islamiska världen och Bologna, men framväxt under renässansen, nämligen universitetet som fick ett Big Bang med Gutenbergs informationsspridande tryckpress, och i dess kölvatten den på 1500-talet etablerade vetenskapliga metoden.

Dessa tre institutioner – staten, kapitalet och universiteten, som med ansvarighet och redovisningsplikt sui generis skapade en unikt pluralistisk, västerländsk institutionell ”treenighet” – möjliggjorde en aldrig tidigare skådad mobilisering av ekonomiska, finansiella och intellektuella resurser. Det är detta som åstadkommit de senaste 500 årens framsteg: först den vetenskapliga och den industriella revolutionen och nu den digitala ”informationsrevolutionen”, där IT-utvecklingen möjliggjort för entreprenören Steve Jobs att via aktiebolaget Apple skapa den Iphone, som öppnade Koranen för den unge araben. Kort sagt det moderna samhället, baserat på rättsstaten, som underminerar både klansystemet och imamernas kunskapsövertag.

I och för sig kan mot detta invändas att Mellanösterns kris är en följd av USA:s invasion i Irak. Men då bortser man från den stagnation som präglat Mellanöstern sedan Bab al-Idjtihad stängts och den islamiska guldåldern tog slut på 1200-talet, och än mer när den västerländska ”treenigheten” skapade moderniteten. Och det är följden av detta vi ser i vad som alltmer börjar likna ett inbördeskrig inte enbart mellan shia och sunni, utan också mellan traditionalistiska och moderniserande krafter i den muslimska världen: staterna förlorar kontrollen över territoriet vilket destabiliserar dessa traditionella samhällen och genererar de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget.

Men det som pågår är inget världskrig, och det är inte bara det islamiska inbördeskriget som genererar flyktingströmmarna. Det är också svaga, begränsade stater som mestadels styr över traditionella, sociala maktordningar vilka i sin tur inte kan, eller vill, ställa makthavarna till svars – avsaknaden av rättsstatlighet leder där till korruption, kapitalflykt och den stagnation som gav upphov till Arabiska våren. Konsekvensen är dagens flyktingströmmar, som flyktinglägren inte längre kan ta hand om (på grund av resursbrist), grannländerna inte vill eller kan (på grund av klansystemens stelhet), och som alltså flyr vidare till ”det rika Europa”, däribland Sverige. Och innan den moderniseringsprocess den unge araben med sin Iphone hoppades på har nått ut i byarna, har det gått årtionden, kanske sekel, givet islams decentraliserade, klanbaserade struktur.

Samtidigt ser vi att rättsstaten sviktar. Gränskontrollen har länge eftersatts. Allt fler områden i Sverige står inte längre under rättsstatens kontroll och styrs allt oftare av klanstrukturer vars värdegrund är diametralt motsatt den svenska, enligt Pew World Values Survey, och snarare anknyter till shariarätten än till svensk lag. Och detta samtidigt som moskéer i svenska förorter finansieras av saudiska och liknande stiftelser för att sprida deras wahhabitiskt islamistiska budskap – medan ordningsmakten står handlingsförlamad inför kränkningar av svensk lag från äganderätt till allemansrätt och ordningsstadgor, för att inte tala om våldsbrott, inte sällan av hederskaraktär. I praktiken innebär detta att svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta satts ur spel: medborgarna får betala alltmer i skatt än de får ut i form av säkerhet, skydd, vård, skola, omsorg och välfärd. Detta bidrar till erosion av förtroendet för rättsstatens suveränitet, och av Sveriges hittills så höga allmänna samhällsförtroende.

Långsiktigt hotar detta att underminera Sveriges välfärdsmodell lika mycket som ”det moderna” underminerar de traditionella maktordningarna.