Det är bilden som styr

Någonting håller på att gå sönder i Sverige. När Stefan Löfven likt en Marcellus i Hamlet upprepade detta mantra i sina valtal lånade han en av den retoriskt mer drivne företrädarens favoritfraser. Efter en mandatperiod utan S-styre gick Sverige enligt Håkan Juholt inte längre att känna igen: växande klassklyftor hade söndrat landet, Sverige hade blivit kallare. Greppet är inte unikt. Det handlar om att ge röst åt ett diffust missnöje som finns i grupper som känner sig förbigångna och som upplever att sådant som anses värdefullt håller på att gå förlorat.

Dock är det tveksamt om karakteristiken är träffande när det gäller det svenska samhället, som på många sätt fungerar bättre än någonsin. Det materiella välståndet har ökat kraftigt. BNP per capita ökade lika mycket mellan 1993 och 2007 som mellan 1958 och 1993 trots en omfattande befolkningsökning. Den stora medelklassen må vara högt belånad men den åtnjuter ett välstånd som Tage Erlander bara kunde drömma om när han i slutet av femtiotalet konstaterade att fattigdomen avskaffats och att det starka samhället stod för dörren. Vi lever längre, har bättre hälsa, är bättre utbildade och har större möjligheter än någonsin att ägna oss åt självförverkligande.

Ändå känns S-ledarnas märgfulla slogan om att någonting håller på att gå sönder högst relevant. Den svenska staten har nämligen uppenbara svårigheter att fullgöra flera av de grundläggande funktioner som den förväntas sköta.

Försvaret är nedrustat: begreppet ”enveckasförsvar” etablerades i vår vokabulär efter att förre överbefälhavaren meddelat att Sverige, om inte hjälp kommer utifrån, klarar av att hålla stånd mot en angripare i högst en vecka. Staten klarar inte heller av att upprätthålla den inre säkerheten särskilt väl. Under senare år har ett stort antal ”no-go-zoner” etablerats – i praktiken laglösa områden där kriminella nätverk styr och ställer, områden där brandkår och ambulans riskerar att utsättas för stenkastning när de anländer och dit polisen ogärna rycker ut och om den gör det är det alltid med flera fordon.

Rikspolischefen har nyligen klargjort att den pågående migrationskrisen innebär att polisens resurser ”äts upp på alla fronter” och att den som en följd av detta inte klarar av att bekämpa och lösa brottslighet i samma utsträckning som tidigare.

Begrunda detta: cheferna på de båda myndigheter som ansvarar för rikets försvar samt att bekämpande av kriminalitet inom riket tillkännager alltså offentligt att deras myndigheter inte förmår att lösa sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt!

Listan på områden som fungerar mer eller mindre miserabelt i dagens Sverige kan göras lång. Skolans problem har länge stått i förgrunden; integrationspolitiken har varit föremål för diskussion under senaste tiden och den kaotiska flyktingsituationen utgör en extremt svår prövning för vårt samhälle. Frågan varför staten inte klarar av sina kärnuppgifter bättre är naturligtvis komplex men jag ska här uppehålla mig kring en faktor: partiernas roll. Gemensamt för de exempel som här nämnts är nämligen att de problem som finns har sin grund i att det politiska systemet, vars nyckelaktörer är just partierna, fungerar otillfredsställande.

I statsvetenskapliga läroböcker brukar partierna lite högtidligt beskrivas som demokratins hörnstenar. De sköter rekryteringen till de beslutande församlingarna och beslutsfattandet i dessa sker i praktiken inom partierna; de förväntas mobilisera väljare när det är val, fånga upp och kanalisera folkviljan, leda opinionsbildningen m m. Partiväsendet är kort och gott navet i politiken och den som studerar politisk maktutövning kommer inte runt partierna. Men det är sedan länge väl dokumenterat att partierna fungerar annorlunda jämfört med tidigare. Få lär ha undgått att partierna utvecklats från medlemsbaserade folkrörelser till allt mer röstmaximeringsinriktade kampanjapparater med allt tydligare professionalisering. Färre ideellt engagerade gräsrötter – men fler heltidsanställda och i regel välutbildade tjänstemän (eller ”policyprofessionella” som det numera heter).

I dagens partiorganisationer härbärgeras en uppsjö av kommunikatörer (dessutom anlitas pr-byråer), men trots att partistödet ökat kraftigt saknar de tillräckliga resurser för kvalificerad analys och policyformulering. Varken i regeringskansliet, riksdagen eller i kommunerna finns den intellektuella infrastruktur som skulle krävas för att partierna inte ska vara beroende av lobbygrupper (som ibland är närstående organisationer).

Dysterkvistarna ser i denna utveckling demokratins svanesång. Men de gör ett kardinalfel när de jämför dagens partier med de gamla folkrörelsepartierna som växte fram i skiftet mellan bondesamhället och industrisamhället. Då representerade partierna tydligt definierade sociala grupper och dessa mobiliserades framgångsrikt. Sedan lång tid lever vi i ett annat samhälle, även om det fortfarande finns inslag av klassröstning. Det var också länge sedan som partierna hade monopol när det gällde den politiska socialisationsprocessen.

En konsekvens av partiväsendets transformation är att partierna ibland tycks vara mer inriktade på att vinna val än på att genomföra den politik de tror är bäst och som de rent programmässigt står för. Ett exempel är Moderaternas försvarspolitik under regeringen Reinfeldt. När finansministern under Almedalsveckan 2007 meddelade att försvarsanslaget skulle sänkas med 10 procent till 2010 blev många – inte minst i det egna partiet – förvånade. Försvarsmakten tvingades genomföra personalneddragningar, övningar fick ställas in och materielbeställningar skjutas upp. Tre år senare drev samma regering igenom den allmänna värnpliktens avskaffande med tre rösters marginal i riksdagen. Överbefälhavarens uttalande om ”enveckasförsvaret” fick stor uppmärksamhet men ledde inte till någon kursändring.

Att landets fram till dess mest försvarsvänliga parti plötsligt förordade en nedskärning av försvarsanslagen var inte förankrat i partiorganisationen. Det fanns inget stämmobeslut om det. Detta är en annan aspekt på partiorganisationernas förändring: toppstyrningen har ökat. Särskilt vid regeringsinnehav har partiledningarna stort svängrum.

Det fanns förmodligen strategiska fördelar när moderatledningen lade om kurs i denna gamla hjärtefråga. Bilden av att det skedde en verklig förändring av partiet, som var en övergripande målsättning, förstärktes genom att man svängde i en fråga som partiet alltsedan dess tillkomst förknippats med. Någon väljarflykt var inte att vänta. Bara 1 procent av väljarna ansåg enligt valundersökningen att försvarsfrågan var viktig i 2010 års val. 42 procent ansåg att det var ett bra förslag att minska försvarsutgifterna; bland moderatväljare var det något färre (35 procent). Sambandet mellan försvarsfrågan och partivalet var svagt; av sammanlagt 37 sakfrågor kom försvaret på plats 31 när det gällde frågans betydelse för partivalet. Försvarets betydelse som valvinnare befann sig i paritet med införande av pornografiförbud samt behovet av en ökad vargstam.

Valstrategiska motiv var således avgörande: det fanns inget tryck i frågan och missnöjda moderatväljare hade inget alternativ. Partiledningen kunde inte påräkna applåder internt, men väl lojalitet eftersom partiet regerade.

Röstmaximering har alltid varit ett strategiskt mål för partier. Min hypotes är dock att detta mål blivit helt överordnat. Förr var det inte ovanligt att partier gick till val på en politik som de trodde på av ideologiska skäl men som man samtidigt visste inte var valvinnare. Socialdemokraterna drev kravet på löntagarfonder trots att partiledningen visste att opinionen var negativ, och att det även bland de egna sympatisörerna fanns en utbredd tveksamhet. Fondfrågan bidrog till att partiet förlorade två val och valet 1982 vanns inte tack vare förslaget om löntagarfonder utan trots förslaget. Högerpartiets löften om att skära ned på ett antal uppskattade socialpolitiska områden i 1960 års val var heller ingenting som lockade väljare och det förstod naturligtvis partiledningen. Men den trodde på förslagen, som syftade till att möjliggöra skattesänkningar.

Det finns statsvetare som menar att denna förändring av partiväsendet inte nödvändigtvis är problematisk ur demokratisk synvinkel. Partierna är ju bättre på att fånga upp opinioner än tidigare. Trots färre medlemmar som fungerar som tentakler ute i samhället finns idag metoder för att avläsa opinionen och testa budskap och förslag som gör det möjligt att representera folket. I motsats till vad som ofta antas i debatten är åsiktsöverensstämmelsen god mellan väljare och valda. Men är opinionskänslighet verkligen ett överordnat demokratiskt värde?

Förutom den kortsiktighet som fokuseringen på röstmaximering innebär finns en annan uppenbar konsekvens av den förändring som skett. Avsaknaden av analytisk kapacitet runt partiledningarna kan leda till att det fattas mindre lyckade beslut. Det förefaller dessutom som om partierna är oförmögna att tillgodogöra sig den kunskap som finns bland dem som är verksamma inom olika områden. Det gäller exempelvis det område där jag själv har verkat sedan drygt tre decennier: den högre utbildningen.

Idag finns många studenter med låga förkunskaper på våra lärosäten. Det är inte bara skolans fel. Den enorma expansion som ägt rum när det gäller antalet utbildningsplatser innebär att en del som inte är lämpliga för högre studier inte bara kommer in på högskolan, utan också, trots svaga prestationer, tar examen. Sannolikt beror det på att kraven sänkts vilket sammanhänger med de incitament som finns. Universitetet får nämligen ersättning av staten för varje student som blir godkänd. Ju fler godkända, desto mer pengar. Ingen ersättning utgår för studenter som inte tar några poäng. De kallas inaktiva studenter, men ofta handlar det om studenter som är aktiva och kräver mycket lärarstöd men som trots det inte lyckas.

När ersättningssystemet infördes 1993 höjdes dock varnande röster. Universitetslärarnas fackförbund SULF pekade exempelvis på risken för att krav sänktes men regeringen lyssnade inte. Sedan dess har de reala anslagen per student minskat rejält. När anslagen årligen skrivs upp med hänsyn till inflation och löneökningar görs ett avdrag för den tänkta produktivitetsökningen eftersom kravet på lärosätena är att produktiviteten ska öka lika mycket som inom den privata tjänstesektorn. Urholkningen av resurserna och den omfattande expansionen av högskolan innebär att lärarnas arbetssituation har försvårats och då är naturligtvis risken stor att kvaliteten minskar och kraven sänks.

New Public Management, det marknadsinspirerade styrsystem som infördes inom den offentliga sektorn i början av nittiotalet, passar helt enkelt mindre bra inom vissa områden. Genomströmning är förvisso mätbar eftersom något ”produceras”. Men de flesta förstår nog att kvalitet inte nödvändigtvis går hand i hand med produktivitetsutveckling. Snarare tvärtom med tanke på de incitament ersättningssystemet ger när studenterna examineras.

Detta är bara ett exempel på ett politiskt beslut som fått allvarliga konsekvenser – men som hade kunnat förutses. Aktörer med sakkunskap påtalade riskerna men ett slags informationsresistens tycks ha funnits.

Återigen: det finns många orsaker till att ogenomtänkta beslut fattas, komplexiteten är omfattande. Det jag uppmärksammat här är den förändring som ägt rum när det gäller det sätt på vilket partierna arbetar och hur de är organiserade. Det är kommunikationsstrateger snarare än sakexperter som befolkar kanslierna. Även bland ledande förtroendevalda är mönstret detsamma: kommunikativ förmåga har blivit allt viktigare i rekryteringsprocesserna. Sakkunskap och analytiska färdigheter är naturligtvis inte ett hinder, men går man inte genom rutan spelar sådana kvaliteter ingen roll. Denna förskjutning av fokus i riktning mot kommunikation syftande till röstmaximering implicerar en viktig förskjutning av maktförhållandena inom partierna och därmed även ett annat fokus. Spinndoktorernas intåg innebär att reklambranschen blivit förebild. Politiska program blir ”produkter”, det handlar om att ”marknadsföra” budskap. Utgångspunkten är ”bildsättningen”.

Det finns anledning att erinra sig Machiavellis klassiska ord: ”Pöbeln intages av det som synes vara och resultaten […]Människor i allmänhet dömer mer efter skenet än efter den påtagliga verkligheten därför att alla kan se men få förstå.”

Problemet är att denna förändring riskerar att leda till ett förfall av det politiska samtalet. Reklam frammanar effektfulla bilder som kräver kort uppmärksamhetsomfång, den talar till känslan snarare än till intellektet. Reklam går inte att bemöta, den stöds inte av fakta utan bygger på att skapa associationer.

Förändringen kastar ljus över den personfixering vi ser i politiken eftersom budskapens trovärdighet förutsätter att de går att sammankoppla med representanter med karaktär och integritet. Direkta partiledarledareffekter är enligt valforskarna ganska begränsade i svensk politik – när väljarna tillfrågas hur stor betydelse partiledarens person har för deras val av parti svarar de flesta att det inte är särskilt avgörande. Men andra resultat inom valforskningen indikerar att väljarna ändå tycks fästa vikt vid de politiska ledarnas egenskaper. Den vanligaste motiveringen till partivalet när väljarna ombeds svara på varför de röstat som de gjort är sakpolitiken (58 procent) vanligast, men näst vanligast är ”att partiet leds av kompetenta företrädare”: 51 procent uppgav detta som avgörande i valet 2010.

Den cyniske men insiktsfulle Machiavelli verkar alltså få sista ordet: det som räknas är resultaten, men det är folkets föreställningar om resultaten som det handlar om snarare än de faktiska. Sett ur en snäv partisynpunkt är således förändringen av partiorganisationerna rationell.

Tommy Möller är professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.