Nya perspektiv

Samtidigt som misstron var stark (inte bara i Sverige) tycktes det mesta peka mot en ljusnande framtid när man studerade hur människors värderingar förändrats över tid: stödet för demokratin var starkt och med ett fortsatt växande välståndet skulle det bara bli starkare. Den reviderade moderniseringsteorin, empiriskt välgrundad på Ronald Ingleharts bastanta dataserier, visade på ett tydligt samband mellan ekonomisk utveckling och en väl fungerande demokrati. En högre utbildningsnivå var både en förutsättning och en konsekvens av välståndet och innebar i sin tur mer ifrågasättande och kritiska medborgare, vilket innebar en demokratiskt sund auktoritetsurgröpning och en mer egalitär politisk kultur. Till detta kom att individualismen ökade, vilket i sig innebar en demokratisk kvalitetsförbättring.

Plötsligt tycks perspektivet ha förändrats. Pessimismen breder ut sig, konstaterar Henrik Höjer i sin artikel (Axess 7/2016). Sedan några år tillbaka kan vi bevittna globaliseringens avigsidor. Förlorarna är många i våra tidigare så välmående och stabila demokratier. Växande klyftor frestar på sammanhållningen. Att dessa förlorare nyligen i den pågående amerikanska presidentvalskampanjen av Hillary Clinton kallades för en ”basket of deplorables” var en katastrofal miss – men en talande sådan. Det är ju inte bara i USA som eliten vänt ryggen åt globaliseringens förlorare.

Håkan Boström menar i sin utmärkta analys av samtidens utmaningar att högerpopulismens framgång (bland annat) bygger på att man inom dessa rörelser på ett skickligt sätt lyckats ställa folket mot etablissemanget. Det är alldeles uppenbart sant, men jag tror att Boström drar resonemanget ett snäpp för långt när han illustrerar tesen med att populisterna fått folket att tro att eliten medvetet försöker göra tillvaron svår för samhällets utsatta (”Några där uppe vill oss illa”). Visst kan sådana tongångar emellanåt göra sig gällande men i huvudsak handlar det nog om en upplevelse av att vara övergiven och förbisedd. När jag studerade den politiska misstrons kvalitativa beskaffenhet fann jag flera olika former av misstro varav den mest utbredda var just att de styrande i allt mindre grad slutat upp med att ”lyssna på vanligt folk”, och att de av olika skäl helt enkelt inte längre brydde sig om dem som befann sig i utanförskap. Jag tror detta fortfarande är den dominerande varianten, men den omfattande migrationen har av allt att döma bidragit till att fördjupa denna misstro ytterligare. Samuel Huntingtons varningar för de konflikter som väntade i det mångkulturella samhället var knappast ogrundade, och hans adept Francis Fukuyama har visat att det i sådana länder är svårare att etablera tillit och väl fungerande politiska institutioner än det är i mer homogena länder.

Föreställningen att eliten inte bryr sig om vanligt folk – eller rentav motarbetar deras intressen – illustrerar en paradox i välfärdsstaten. För att låna Ralf Dahrendorfs begrepp syftar välfärdsstaten till att ge människorna livschanser genom att tillhandahålla resurser som möjliggör individuell autonomi. Farhågor har dock funnits om att motsatsen kommer att ske, det vill säga att en understödstagaranda etableras när människor förväntar sig att staten alltid ska finnas till hands när livet är motigt. Och när människor i utsatthet inte upplever sig få erforderlig undsättning från det allmänna resulterar det i en besvikelse mot det politiska etablissemanget.

Konsekvenserna ser vi tydligt. Henrik Höjer konstaterar att medborgarna blir alltmer ifrågasättande mot sina politiska ledare och refererar till nya data som visar att stödet för auktoritära alternativ växer (förvånansvärt nog mest bland välbeställda). Forskning visar samtidigt att ledarnas föreställda kompetens blir viktigare för väljarna när de röstar. Att dagens ledare tycks ha svårt att leva upp till förväntningarna förefaller uppenbart – inte bara i USA.