Ett inre sönderfall

29 augusti

köper lars noréns En dramatikers dagbok. 20132015 på NK Bokhandel. Sparar kvittot till revisorn. Volymen väger 1 363 gram mot den första på 1 343 gram och den andra på 1 125 gram. Ur boken: ”Jag skall ju noggrant skildra mitt inre sönderfall.” Eller är det en dramatikers bok om en döende diktare? Bort från dramatik, ingen återvändo till poesin, skriver han.

3 september

vaknar av att jag ligger på en penna. Har överlistat författaren och har ett system att hitta i hans böcker. Som alla numera vet numrerar han inte sidorna, de heter istället LARS NORÈN varenda en av dem, ja eller varannan. De andra heter JANUARI 2013 osv. I den första volymen står det naturligtvis inte mycket om korrektur. Nu i den tredje står det desto mer. Förstår inte hur han och, den av honom mycket älskade, Bonnierredaktören hittar i sidmassorna. Det är kanske därför det tar sådan tid. De har min fulla sympati. Första halvan av 2013 handlar om filosofi. Mest Heidegger. Och den där jävla Nietzsche.

Minns plötsligt från första dagboken att författaren sade sig bara vilja beskriva sin praktiska vardag. I den här delen har döden klivit närmare. Filosofin. Och tolkningarna av det egna jaget. Och det egna barnet: flickan som är fyra år gammal och låter dramatikern oreflekterat finnas i livet. Som barn brukar. Alla tre döttrarna får mycket utrymme i boken. Och filosofi. Nästan halva 2013 ägnas åt att läsa filosoferna. Mest Heidegger.

5 september

är nu inne i Noréns juli 2013: ”Duschade, åt mozzarella, vilade en kort stund, gick ner, slog på radion i köket, hörde ett samtal mellan Gunnar Bolin, kulturkorrespondent, och Svante Weyler som befann sig i Turkiet. Jag förstår inte varför de där människorna inger mig så mycket vämjelse och förakt. Jag försöker rannsaka mig själv, men kommer bara fram till att mina reaktioner är både obehagliga och berättigade. De är övertygade om att de befinner sig i ett kulturellt centrum, de tror att de för ett intelligent samtal men det är samma meningar och åsikter fast med skilda röster som är anpassade till de etablerades salonger – man hör till och med på röstnivåerna hur medvetna de är om att deras likar lyssnar.” Tja.

Norén skriver vad han kalla fragment. Jag associerar till Twitter, innan jag tror mig förstå: han är tillbaka i poesin. Den sönderfallande poeten återfödd. Ständigt denna ambivalens. På samma sätt som hans vardag ger läsaren intryck av att han inte vill saker, han bestämmer sig för att vilja.

6 september

författaren säger att han vill vara ärlig, sann. Hur går det? De utförliga beskrivningarna av hur han förhandlar strykningar med dem som är omskrivna, är i sig en klassindelning där de som får som de vill tillhör den högsta kasten. Längts ner finns de som inte får yttra sig alls.

Författaren ogillar till exempel en public service-journalist som är känd för att ha stått Ingmar Bergman nära. Han uppfattar henne som devot. Ett ord som Norén i och för sig inte skulle använda. Själv har han också en änglasjungande public service-journalist i sin krets, men hon får stryka obekväma passager. Dock finns de passager kvar som beskriver författarens motvilja mot att journalisten bytt arbetsplats. Till Dagens Nyheter. Efter mycket förhandlande med sig själv, kommer han fram till att han inte kan acceptera att hon nedlåter sig till att skriva där.

10 september

det är inte bara DN och filosofin som tar plats, också Gud tränger sig in bland möten, kvitton och barn som finns att älska. Möten förresten, det är en oerhörd mängd möten som blir inställda. Dramatikern plågar sig med att räkna upp dem och beskriva dem som misslyckanden. ”Jag får skylla mig själv. Det gör jag också.” Kanske sade han det om något annat än ett inställt möte, men citatet visar hans ovilja att låta sig själv slippa undan. Väldigt många morgnar tillbringar han i ångestladdad stillhet, låter ångesten rusa runt. Han flyr inte, han använder den. De framstår som märkligt dröjande dagar då han talar mycket om en gud som han inte tror på.

11 september

till skillnad från en recensent i Fokus, tycker jag detta är stor litteratur. Sämre korrekturläst än de två första. Men ett storverk.

17 september

vara trött på poesi, bli kär igen, rensa bland kvitton, gå till kemtvätten, ta ut pengar till städerskan, lägga upp jeansen, handla färdiglagad mat på A Tavola. Varför skrev jag färdiglagad? Ett moraliskt mellanlägg? Diktaren LAGAR inte sin mat. Jo, det gör han. Ibland. Och jag bryr mig egentligen inte alls om vem som lagar hans mat. Till skillnad från Norén tycker jag inte att det privata är politiskt. Eller det kanske han inte tycker. Längre. I alla fall gillar han inte kommissarier. Det är anledningen till att han inte gillar DN. Sen gillar han inte NK och inte Söder. Vissa fenomen väcker inte bara ogillande, utan direkt fysisk motvilja hos författaren. Lätt att känna igen sig i.

23 september

”konst tar lång tid, och det som är allra viktigast för att åstadkomma den är ett tillstånd av oplanerad frihet, ett kravlöst svävande tålamod, en motvilja mot att finna den lättaste lösningen, en sorts frånvaro av alla produktionstankar och hänsyn till det färdiga resultatet, ett mållöst vandrande, en mycket långsam och ibland omedveten process som inte letar efter vad den skall resultera i.”

26 september

den tredje dagboken är liksom de två första oerhört välskriven. Det gör det än mer intressant att ta del av författarens självkritik. Han beskriver hur han i perioder anser sig förlora kontrollen över språket. Orden ger sig inte tillkänna och när de kommer fram är de felstavade. Norén är arg på sitt språk, och ändå är det ett språk som han verkligen behärskar.

Tänker på när Norén 2005 medverkade i ett program om mediedramaturgi, som jag gjorde i TV 8. I sin andra dagbok beskrev han att han var förvånad över att han ställde upp. Jag kommer ihåg hans fråga före inspelningen: Vilken roll ska jag spela, den onde eller den gode? Jag minns att jag tyckte det var kul att svara: Du kan väl spela Lars Norén? Efter att ha läst hans dagböcker tycker jag inte att det är lika kul.

Han skriver att hans första dagbok mottogs brutalt och slappt. Han hittar en text på nätet där Maria Schottenius i DN skrivit om hans andra dagbok under rubriken: ”Lars Norén får fortfarande fri lejd på sin väg i offentligheten”. Just det där utstötandet bekommer honom naturligtvis väldigt illa, det är ju det som är meningen med sådana texter. Efter mediereaktionerna tycker han sig känna att en ny atmosfär möter honom på förlaget.

Lars Norén härbärgerar en enorm ensamhet. Han gör sig ensam för han bryts ner av tillhörighet, ”en läxa som jag lärde mig redan i min familj och de första skolåren”. Han fortsätter: ”men jag måste också anstränga mig för att inte heroisera det som är ett naturligt instinktivt val.” Han vill befria sig från tiden, utan att mista den. Att skriva dagbok är väl just det.

28 september

läsning kan också vara att befria sig från tiden, utan att mista den. Dramatikern läser och läser, och det är en magisk parallellhandling att vara den som läser det.

Det som får avbryta läsningen är femåriga dottern Sasha. Han njuter av sin tillvaro med henne. Och det är en njutbar tillvaro att läsa om henne, böckerna, skrivmaskinerna, omsorgerna och det underbara modet att skapa liv.

29 september

det finns ju, som alla numera vet, inget som talar för att man blir en bättre människa av att läsa. Men ibland känns det så i alla fall.