När Skåne var skånskt

Utanför Lund har man i Uppåkra bara börjat skrapa på ytan där ett mäktigt järnålderssamhälle successivt grävts ut. Trots att mycket återstår att undersöka står klart att här finns ett politiskt och religiöst centrum som i tusen år dominerade västra Skåne. Här finns kulthus och stormanshallar, här finns ett stadsområde bortåt 50 hektar stort – dubbelt så stort som det kända Hedeby, fem gånger så stort som Birka. Och mycket mer långlivat.

Skånes historia är alltså väl värd att skriva, och revidera. Nu kommer första delen i ett nytt stort verk av Gunnar Wetterberg – Skånes historia. Skånes sak är vår. Planen är tre band och denna första del behandlar tiden från ungefär den senaste istiden till Valdemar Atterdags död 1375.

Wetterberg är en flitig skribent. Han har som samhällsdebattör – under lång tid Sacos samhällspolitiske chef och historiker – lämnat ifrån sig en lång rad skrifter. Den historiska produktionen har ofta handlat om stormaktstiden – superbyråkraterna Axel Oxenstierna och Arvid Horn har ägnats volymer – men också familjen Wallenbergs påverkan på det moderna Sverige. Detta första band ägnas mycket åt det vi känner från arkeologin och dess närmast naturvetenskapliga metoder. Wetterberg, som är historiker och källforskare, bygger alltså sitt arbete mycket på andras forskningsresultat och sammanställer dessa. Det är han bra på. Och han är uppdaterad med både teorier från 2014 om den korta klimatkatastrofen kring 540 och dess påverkan på nordmännens religion (mörker och köld gjorde slut på solgudens popularitet) och studier från 2015 om det danska gravfyndet Egtvedpigens härstamning (hon kan ha kommit från Bayern). Och ja, han hänger också med i Uppåkras utveckling. Han sliter gamla diskussioner: försvann almarna genom att betas ned vid boskapsskötselns intåg, eller dog de och underlättade boskapsuppfödning? Svaret blir det senare. Han förklarar i sin inledning att han inspirerats av Fernand Braudels Medelhavets historia, som han läste i Lund på 1970-talet. Det är en skola som brukar kallas de långa linjernas historia, den utgår från det som inte förändras så snabbt: landskapet, jordmånen, geografin – men kanske också mentaliteten. Just studiet av en särskild skånsk mentalitet präglar inte denna del, men kanske kommer det i de senare banden?

Den första delen går in i medeltiden. Vi får läsa om den dansk-skånska medeltiden. Åtminstone norr om Smålandsgränsen lär det vara en ny erfarenhet för de flesta, och även i Skåne förtjänar man att veta mer om denna tid. Danmark blev under trycket av tysk expansion ett rike först av de nordiska länderna, och var dessutom den rikaste och mest kultiverade delen av Norden. I detta Danmark var Skåne vid denna tid ett av kärnländerna. Och i kraft av detta kanske fortfarande just skånskt, och ärkebiskopen i Lund styrde och ställde som de namnlösa jarlarna i Uppåkra. Så det är bara att kasta sig in och läsa om kung Sven Estridsson och hans söner, om ärkebiskoparna Absalon Hvide, Jacob Erlandsen och Anders Sunesen, om ”Krognosar”, om järnhantering i Skåne, om betydelsen av sillen i Skanör, om digerdöden och mycket mera.

Att han just bryter vid Valdemar Atterdag är inte helt självklart, men det kanske mer ska ses som att man kommit till en tredjedel av materialet än som en ny tidsålder. Annars diskuterar han i skriften olika indelningar av historien och förhistorien. Mest handlar det om rubriker då han till exempel föredrar den danska beteckningen ”keltisk järnålder” framför den svenska ”förromersk järnålder”, möjligen för att betona kontakterna med resten av Europa. Vi får vänta till nästa band för att läsa om spännande medeltidsintriger som unionsdrottningen Margaretas uppgång eller Karl Knutsson Bondes härjningståg i Skåne. Det inväntar nog varje läsare med viss otålighet.

Peter J Olsson,Moderaternas chefsstrateg vid region Skåne.