Karriärrådgivning för världsförbättrare

Kärlek och arbete, lär Sigmund Freud ha svarat när man frågade honom vad som kännetecknade ett hälsosamt psyke. Vad han menade med det, och huruvida han ens har sagt det, är svårt att med säkerhet utröna. Det står i varje fall klart att synen på dessa två ting har kommit att sammanblandas sedan Freuds dagar.

Arrangerade äktenskap har i vår del av världen länge setts som en bisarr och förlegad sedvänja, och att gifta sig för pengar anses av de flesta vara direkt omoraliskt. Att välja sitt yrke utifrån ekonomiska motiv har länge varit mer accepterat, men det tycks mig som om också detta nu börjar ifrågasättas. I stället bör man följa sin passion, som det heter.

Vad gäller valet av yrke är det ett dåligt råd, anser jag. I Sverige förväntas man veta ungefär vad man vill ägna sig åt redan i 16-årsåldern, när man väljer gymnasieskola. Men att en tonåring skulle ha någon ”passion” som det går att leva på framstår som föga troligt.

I den nyutkomna boken 80,000 Hours. How to Have a Fulfilling Career That Does Good citerar författaren Benjamin Todd en studie på kanadensiska collegestudenter. Nittio procent av dem uppgav att deras största passion rörde antingen konst eller idrott. Samtidigt bestod mindre än tre procent av arbetsmarknaden av sådana tjänster. Verkligheten är inte anpassad för våra önskemål, slår författaren fast.

För att hitta rätt karriär räcker det alltså inte med introspektion. Man måste också veta något om omvärlden. Och det är inget litet beslut det handlar om; för de flesta är det tvärtom det viktigaste i livet. För oss som inte ärver någon förmögenhet är karriären nämligen vår största tillgång. Merparten av livets vakna tid går åt till arbete.

Ett genomsnittligt yrkesliv innefattar drygt 40 timmar i veckan i 40 år, det vill säga cirka 80 000 timmar. Konsten är lång, som Hippokrates lär ha sagt. Och hur vi tillbringar dessa timmar avgör inte bara hur nöjda vi känner oss med tillvaron, utan också i vilken utsträckning vi kan påverka världen. Benjamin Todd är medgrundare av en organisation med samma namn som boken, 80,000 Hours (80k), som i cirka 15 år har arbetat med ett särskilt slags karriärrådgivning. De är en del av en global rörelse som går under det något självgoda namnet Effektiv altruism (EA). Sammanfattningsvis kan sägas att rörelsens mål är att uppnå en moralisk förbättring av världen, med hjälp av evidensbaserad metodik.

Just ordet ”moralisk” kan för många vara en stötesten. Somliga hävdar att människors moral ytterst är ett uttryck för deras kulturella värderingar, och att det därför saknas en objektiv grund för att tala om rätt och fel. I någon mån har de naturligtvis en poäng. Samhället påverkar utan tvekan våra uppfattningar om vad som är gott.

Men det som alltid har irriterat mig är att denna insikt ofta framställs som banbrytande. Att kulturen formar människors värderingar har man ju vetat i tusentals år. I princip alltid. Den verkliga frågan är en annan: Följer det därav att inga handlingar är fel i sig? De flesta skulle nog svara nekande.

Nästan ingen menar på allvar att tortyr, folkmord eller kannibalism bara är en fråga om personlig smak.

För den som är av uppfattningen att vissa saker är rätt och andra är fel kvarstår frågan om vad som kännetecknar dessa goda handlingar. Inom den normativa etiken finns olika teorier om detta. Somliga filosofer fokuserar på rättigheter och förbud. Vissa handlingar är förkastliga oavsett vilka konsekvenser de får. Ofta tas mord på oskyldiga som exempel. För andra tänkare är det viktiga att leva ett dygdigt liv. Och för ytterligare några är konsekvenserna det enda som avgör. Dessa senare kallas för konsekventialister, där den vanligaste formen är utilitarism, eller nyttomoral, som skolbildningen kallas på svenska.

Utilitarismen har flera problem, som kan åskådliggöras genom tankeexperiment. Det mest berömda är kanske det om läkaren som mördar sin patient för att transplantera hennes organ och på så vis rädda livet på fem andra människor. Förutsatt att läkaren inte blir påkommen, och därigenom skadar förtroendet för sjukvården, skulle ett sådant mord inte vara omoraliskt enligt den klassiska utilitarismen. För många är denna slutsats tillräcklig för att övertyga om att det måste finnas andra väsentliga saker än konsekvenserna av en handling, till exempel rättvisa eller respekt för autonomi.

Men faktum kvarstår: Även om konsekvenserna inte är det enda viktiga så är de centrala. Man skulle kunna beskriva det som att utilitarismen är en användbar fiktion med vars hjälp vi kan förstå vår omvärld. Om det vore sant så skulle teorin på många sätt likna en vetenskaplig teori som i grund och botten är just en förenkling som gör verkligheten begriplig.

Det är detta arbete, om hur man med hjälp av vetenskaplig metodik och utilitaristisk teori kan förändra världen, som till stor del är målet för EA. Och organisationen 80k fokuserar på hur man i detta syfte kan göra bruk av sin karriär. Benjamin Todds nyutkomna bok är ett försök att sammanfatta rörelsens arbete. Den inleds med påpekandet att pengar kan göra större skillnad i den fattiga delen av världen än i den rika. Ungefär var tionde människa lever på cirka 8 000 kronor om året. Siffran är justerad för att reflektera det faktum att saker är billigare i fattiga länder än i Sverige via så kallad köpkraftsparitet.

Dessa individer lever alltså på samma sätt som du skulle göra om du bara hade 8 000 kronor per år att röra dig med, och dessutom saknade tillgång till välfärdstjänster. Många läsare avfärdar denna siffra som absurd. Om man hade så lite pengar, tänker man kanske, skulle man ju inte kunna överleva.

Och det är korrekt. Mycket riktigt är det många som dör. Det är därför de har sådan nytta av pengar.

Man skulle kunna tro att det Todd rekommenderar är att alla ska börja jobba med välgörenhet. Så är emellertid inte fallet. För det första finns det inte särskilt många sådana arbeten att söka. Och för det andra är det långt ifrån säkert att till exempel en läkare skulle göra större nytta på plats i Afrika än om vederbörande donerade en betydande del av sin lön till samma verksamhet. För att ta saken ett steg längre kan man i stället för att studera medicin välja någonting mer välbetalt. En aktiemäklare som tjänar åtskilliga miljoner per år kan ha större påverkan än vad en enskild läkare i ett utvecklingsland kan vänta sig. Detta förutsatt att inkomsten doneras till effektiv välgörenhet. Denna strategi, som på engelska kallas för earn to give, kom tidigt att bli ett kännetecken för EA och 80k. Mitt intryck är att det berodde mer på hur upprörande förslaget uppfattades som av vänstern än på att det verkligen var vad man i huvudsak förespråkade. Hur som helst är detta i dag en ganska liten del av rörelsens arbete, och i föreliggande bok nämns det endast i förbifarten.

Fokus för EA och 80k låg inledningsvis på global hälsa, där forskning, direkt arbete och donationer prioriterades. Sedan började man fokusera mer på frågor som rör djurrätt. Det faktum att mejeri- och köttindustrin föder upp tiotals miljarder djur varje år, som hålls under förhållanden som är svåra att likna vid något annat än tortyr, är förstås av stor vikt för en utlitaristiskt sinnad person. Dessa djur kan ju lida, precis som vi. Men tids nog blev också detta område mindre prioriterat, även om det alltjämt är centralt. Rörelsen – som grundades av, och i viss mån också består av filosofer – har nämligen slagit in på en ny väg. För att sammanfatta en utveckling som skedde organiskt och under många år kan sägas att alltsammans började med följande resonemang.

Om det är rätt att göra livet bättre för ”nu levande människor torde det också vara rätt att göra livet bättre för framtida, ännu ofödda människor. Om någon händelse skulle hota dessa individers existens borde man därför arbeta för att förhindra att den inträffar.

För den som accepterar argumentet blir frågan snabbt dominerande, eftersom summan av alla framtida personer är mycket större än antalet nu levande människor. Tanken är inspirerad av den brittiske filosofen Derek Parfits populationsetik, som formulerades i den epokgörande boken Reasons and Persons (1984).

Något som hotar mänsklighetens framtida existens kallas i den filosofiska litteraturen för en existentiell katastrof. Risken för en sådan katastrof kallas därför för en existentiell risk, eller en X-risk. Med tiden har EA och 80k kommit att fokusera alltmer på dessa X-risker. Det kan röra sig om kärnvapenkrig, pandemier eller katastrofer som härrör från utvecklingen av artificiell intelligens. Just det senare har med tiden kommit att uppta en allt större del av rörelsens tid och resurser.

I Todds bok står också att läsa att just riskerna med AI är de mest akuta. Följaktligen ägnar han en betydande del av textmassan åt just detta.

Riskerna med AI är till stor del okända, menar Todd. Även om det skrivs om dem i dagspressen har man fokuserat på fel saker. Under en längre tid har det förts en diskussion om vilka mål en framtida, extremt kraftfull AI-modell kan tänkas ha, och vikten av att dessa mål är i linje med mänsklighetens. Om så inte är fallet är risken att modellerna spårar ur och kommer i konflikt med oss. Det låter onekligen som ett science fiction-scenario, men faktum är att det inte är otänkbart.

Man skulle förvisso kunna tycka att det låter enkelt att skriva in rätt mål i modellerna, men Todd visar att det i själva verket är mycket svårt.

Tidigare former av AI påminde mer om traditionell mjukvara. Koden byggdes steg för steg och dess skapare hade insyn i processen. Sedan relativt lång tid tillbaka har utvecklingen emellertid gått in i ett nytt paradigm, som brukar kallas för maskininlärning.

Detta tillvägagångssätt bygger på neurala nätverk, som inte programmeras i detalj av människor utan tränas på stora mängder data. Genom en process av återkoppling och gradvisa justeringar blir modellerna allt bättre på att utföra en viss uppgift, till exempel att chatta. Problemet är att ingen fullt ut förstår varför de utvecklar vissa förmågor eller fattar vissa beslut.

Todd citerar Dario Amodei, som är vd för AI-bolaget Anthropic: ”We do not understand how our own AI creations work.” Farhågan är alltså att detta kan innebära en existentiell risk för mänskligheten. Därför föreslår han att fler börjar arbeta med AI-säkerhet.

Vid sidan av dessa spekulativa teorier – som dock har blivit alltmer accepterade bland experterna – innehåller boken också mer handfasta karriärråd. Där står att läsa om hur man skriver ett personligt brev, hur man briljerar vid en intervju och hur man på bästa sätt utvidgar sitt nätverk. Jag har svårt att bedöma dessa delar, men det mesta låter intuitivt tilltalande. Bland annat visar Todd hur lågt värde en anställningsintervju har för att förutsäga en kandidats framtida prestation. Det är en insikt som de flesta som har anställt någon nog kan känna igen sig i.

Sammanfattningsvis är 80,000 Hours en mycket läsvärd bok, om än spretig. Man behöver inte acceptera alla slutsatser som författaren drar för att uppskatta Todds grundläggande insikt: att karriären inte bara är ett sätt att försörja sig, utan också ett av de viktigaste moraliska val som de flesta någonsin kommer att göra.

Beklagligt nog finns en strömning i vår kultur som går ut på att kritisera förvärvsarbetet som institution. Man pratar om löneslaveri, ”bullshit jobs” och alienation. Somliga går så långt som att förorda medborgarlön. Därför är det uppfriskande att läsa en bok som ger en mer realistisk bild av saken. För de flesta av oss är arbetet en källa till värdighet, stolthet och stimulans.

Och om man spelar sina kort rätt – och samarbetar med rätt personer – kan man också förändra världen, om än i liten skala. Om någon lyckades övertyga ungdomarna om detta skulle samhället se bättre ut. En bra början vore att ge dem denna bok. ■