Jag förlåter inte honom

Absurt känns det också när jag läser boken de skrivit – På andra sidan förlåtelsen (Forum, 2017) – på tunnelbanan på väg mot den del av staden där min förövare bor, en man som tvingade sig på mig trots att jag sade nej gång på gång. Jag lyckades ta mig loss innan det blev någon riktig våldtäkt. Men jag känner rädslan igen som en smak av stål i munnen varje gång jag närmar mig området där jag vet att risken att stöta på honom är störst. Att förlåta, som Thordis Elva, känns långt borta.

När tåget rullar in på stationen är jag på helspänn. Jag skyndar mig ut, skannar av omgivningen, tar trappan upp med två steg i taget och pulsen på max. Jag försöker förbereda mig på vad jag skulle göra om han plötsligt stod framför mig. Ska jag skrika? Vråla så högt jag kan, och som jag inte vågade den där natten, att du ska för helvete backa så långt från mig det bara går? Eller helt lugnt säga: ”Jag vet vad du är för något, och jag behöver bara ringa ett samtal för att ett gäng anabolahannar ska söka upp dig”? Vi vet båda två att jag aldrig skulle lyfta luren. Men ibland önskar jag att jag hade färre skrupler.

Både Thordis och Tom önskar så här i efterhand att hon hade anmält honom efter våldtäkten 1996. Nu är brottet preskriberat, och trots att han erkänt för henne och hela världen får han inget straff. En rättegång och en dom hade kunnat lyfta skulden och skammen från henne, och förankra den hos honom. Kanske hade de båda sluppit fly då: in i alkoholen, anorexin, kickarna, självhatet.

Men risken finns också att en rättegång tvärtom hade gjort ont värre. Thordis var ju väldigt full, och hon hade bara några dagar tidigare legat med Tom helt frivilligt. Och Tom var ju väldigt snygg, en artonåring med solblekt hår och jämna, vita tänder som kunde få vem han ville. En domare skulle lätt kunna tänka att Tom behövde väl inte våldta? Att kanske anmälde Thorids bara för att hon skämdes i bakfyllans ångesttöcken?

jag anmälde inte heller. Jag hade läst för många domar för att våga. Liksom de flesta sexualbrottsoffer var jag inte oantastlig: jag var full, jag har haft många engångsligg, och jag skrek inte – eftersom jag inte ville väcka hans fästmö i rummet bredvid. Hon var min vän, och lika outhärdligt som det han utsatte mig för var tanken på att jag skulle rasera hennes lycka.

Tom Stranger har gått ut med namn och bild för att göra upp med bilden av våldtäktsmannen som ett monster. Om han kan våldta, han som haft en trygg uppväxt och av de flesta beskrivs som en ”bra kille”, så är vår bild av förövaren farligt snedvriden.

Det är inte bara socialt utsatta, eller invandrare från Mellanöstern, eller kriminella som våldtar. Den fule gubben kan vara en snygg surfarkille. Idéerna om att män har en sexualdrift så stark att de inte kan hejda sig om en kvinna flörtat och sedan drar sig ur omhuldas tyvärr lite till mans.

Jag tror inte på att förlåta förövarna. Jag tror att vi måste sluta ursäkta dem.