Teologi som binder samman

I antologin Universitets idé (Daidalos) låter idéhistorikern Thomas Karlsohn oss följa samtalet om det moderna universitetet. Det börjar med Wilhelm von Humboldt och John Henry Newman i början av 1800-talet, fortsätter via Clark Kerr, Jürgen Habermas och Hans-Georg Gadamer, och slutar med Allan Bloom och Martha Nussbaum.

Det är svårt att finna en tydlig gemensam idé om universitetet i det historiska materialet, skriver Karlsohn, och konstaterar att det redan under medeltiden fanns varierade uppfattningar om institutionens uppgift. Två saker förenade emellertid de förmoderna universiteten: det gemensamma språket – de lärdas latin – och en idé om helheten. Ordet universitet går etymologiskt tillbaka på helhet, och för att en helhet ska kunna uppstå måste det finnas något som binder samman all den kunskap som universiteten rymmer. Under medeltiden var detta teologins uppgift; inte för intet kallades disciplinen vetenskapernas drottning.

Den amerikanske filosofen Wenell Berry menar att det moderna universitetets problem beror på förlusten av just gemensamt mål och ett delat språk. Universitetets mål borde, hävdar han, vara att göra studenter till människor i ordets fulla mening – tanken knyter an till Newmans idé om att universitetets uppgift är forma ”gentlemen”. Här finns en moralisk uppgift, och den kräver att universitetet har en idé om vad en god människa och ett meningsfullt mänskligt liv är.

Men för att kunna förenas i denna uppgift, och dessutom kommunicera den både utåt och till studenterna, krävs att universitetet talar ett gemensamt, begripligt språk. Här har det gått helt fel, enligt Berry: De skilda disciplinerna har blivit så specialiserade att de utvecklat språk som få utanför det egna ämnet förstår.

Alasdair MacIntyre, professor vid University of Notre Dame, knyter i boken God, Philosophy, Universities (2009) dessa problem till ett teologiskt underskott. När det inte finns något gemensamt som håller samman delarna blir fragmentisering en oundviklig följd. För att förändra det moderna universitetet krävs enligt MacIntyre att teologi inte bara undervisas för sin egen skull, utan som en nyckel till förståelse av världen och människan överhuvudtaget.

MacIntyres position är provocerande; en tes av den typ som en äldre professor vid ett av världens främsta universitet kan kosta på sig att driva, men som kan vara mer riskabel att sluta upp bakom för den som är i början av karriären. Samtidigt är galenskapen en del av lockelsen: teologi som kunskapens kitt – kan det vara något annat än en nostalgisk idé i ett pluralistiskt, postmodernt samhälle?

Men vilka är alternativen? I en avförtrollad värld finns, som Max Weber konstaterade, bara ett sätt att motivera handlingar: med hänvisning till mätbar nytta. Denna instrumentella rationalitet präglar universiteten idag. Studenterna är kunder som köper en utbildning som ska göra dem attraktiva på arbetsmarknaden. Kurser och program värderas utifrån säljbarhet: om många söker går det utmärkt att ge en kurs om Harry Potter, medan latinprogrammet får dra åt svångremmen eller till och med läggs ner. Att universitetet i vår tid inte bekänner sig till någon idé betyder inte att principer saknas, snarare att de är outtalade. Ofta vägleds man, som Karlsohn noterar i sin antologi, av nyliberala föreställningar om vad som är önskvärd forskning och högre utbildning.

Hur ser då den teologi ut som kunde fungera som alternativ? Även om promoveringen vid våra äldre universitet fortfarande sker i den treenige Gudens namn kan det vara lite magstarkt att avkräva professorer lojalitet till den nicenska trosbekännelsen, eller ens den något mindre specifika apostoliska.

Jayne Svenungsson, nyligen invald i Svenska Akademien, ger viss vägledning i sin installationsföreläsning till professuren i systematisk teologi i Lund häromåret. Temat för föreläsningen är relationen mellan tro och vetande. Istället för att se dem som konkurrenter vill hon visa hur religion kan hjälpa vetandet att finna sin plats och acceptera sina begränsningar.

Svenungsson talar, i anslutning till Schleiermacher och 1800-talets tyska romantiker, om religionen som ett slags estetik. Tron är inte i första hand ett rationellt filosofiskt system att riva ner eller till varje pris försvara, utan snarare förmågan att förundras, beröras och överväldigas. Detta varken separerar eller skyddar religionen från förnuftet, utan gör den till en attityd som formar förnuftet; ger den riktning och ramar.

Teologin blir då den disciplin som riktar sig helt mot att undersöka det mänskliga fenomen som är det klassiska, och kanske också klaraste, uttrycket för människans förundran över tillvaron, nämligen religion. Men religion har inte monopol på förundran, utan det kan också prägla kunskapssökandet. Och är det inte ofta så? Hur ofta stöter man inte på kardiologer, biologer, fysiker eller andra vetenskapsmän som talat om sitt ämne med en hänförelse som man trodde var endast förkunnare förunnade.

Visionen om ett universitet samlat kring tillvarons mysterium, detta som inte kan namnges men som fyller betraktarna med vördnad och ett mått av ödmjukhet, låter kanske utopiskt, men redan nu finns det i embryots form på akademin. Det finns en plats där forskare släpper ner axlarna och låter den kunskap man besitter bli stigar mot något ogripbart större, ett mysterium vid vetandets gräns. Det kallas för ett bättre postseminarium.