Med diskutabel vilja till makt

Fyra dagar efter att Per Albin Hansson avlidit tillträdde Erlander sitt ämbete den 10 oktober 1946 och i en ofta citerad dagboksanteckning denna dag ger han uttryck för två av sina karaktärsdrag: ängslighet och självförakt. Den tillträdande statsministern har drabbats av eftertankens kranka blekhet och undrar hur det ska gå. Han anser sig själv vara medioker:

Jag är ingen de stora linjernas, de stora beslutens, man. Jag är rädd, har alltid varit rädd och att jag nu accepterarat beror sannerligen inte på framåtanda och maktvilja, utan på rädsla för gruppen. Lojalitet mot gruppen och partiet. Lojalitet mot omgivningen som huvuddygd, blir det en ledare för landet under dessa bekymmersamma år? Jag tvivlar.

Harrison är en driven berättare och det är omöjligt att som läsare inte bli engagerad av hans schvungfulla framställning. Boken är alldeles för lång – drygt 800 sidor – men trots alla utvikningar och all detaljrikedom blir den aldrig ointressant. Harrisons produktivitet är för övrigt förbluffande: om jag har räknat rätt har han skrivit närmare 30 böcker under drygt 20 år, flera av dem är liksom denna bok tjocka som tegelstenar, fullt användbara i närstrid.

Harrisons framställning vilar tungt mot Erlanders dagbok. Det var inte Erlanders tanke att dagboken så småningom skulle publiceras och han tillåter sig en förvånansvärd frispråkighet i sina anteckningar. Politiska motståndare, utländska statsmän och partikamrater blir föremål för sylvassa för att inte säga impertinenta kommentarer. Det är underhållande, men ganska elakt.

Harrison gör naturligtvis rätt i att använda sig av dagboken, men det är svårt att frigöra sig från intrycket att han blivit i händerna på sitt studieobjekt i sådan grad att han har svårt att upprätthålla en analytisk distans. I inledningen av boken, på sidan 19, betonar Harrison att det varit hans ledstjärna ”att låta Tage själv komma till tals”.

Som historiker hade det kanske varit naturligt om Harrison reflekterat mer över de källkritiska problem som följer av att i så hög grad använda dagboken som källa. En dagbok skrivs vanligtvis för att ge stöd åt minnet om hur man resonerat och vad man sagt, och följaktligen är källvärdet högt när det gäller att dokumentera känslostämningar i anslutning till olika händelser och när det gäller att belägga de motiv som legat bakom ett visst beslut. Samtidigt kan det faktum att anteckningarna präglas av de känslor som fanns i stundens ingivelse vara ett problem. I just Erlanders fall är det nog det. Hur ska man annars förstå den ganska anmärkningsvärda skillnad som finns mellan hans memoarer och dagboken när det gäller att beskriva har han upplever människor och händelseförlopp?

En sak som länge förundrat mig är Erlanders ovilja till makt. Var han verkligen så ointresserad av makt som han själv påstått? Han blev utomordentligt glad över att bli statssekreterare och så småningom statsråd, han lät sig snabbt övertalas att kandidera till partiledarposten, mot sin gamle chef och mentor Gustav Möller, som var helt inställd på att efterträda Per Albin Hansson. Vem utmanar sin vän och läromästare om man inte är sugen på att bli partiledare? Och kan man sitta kvar ett kvartssekel på landets mest maktpåliggande post utan att vara intresserad av maktutövning?

Uppenbarligen hade Erlander dubier om sin egen lämplighet och förmåga. Fortfarande efter sex år i ämbetet slår han i dagboken fast att det var ett misstag att välja honom, även om det hade gått bättre än han fruktade. Men fortfarande framhärdar han: ”Jag har ingen vilja till makt.” Hur han än rannsakar sig hittar han ingen vilja till makt.

Så vilken innebörd lägger Erlander egentligen i detta mantra, som Harrison valt som titel på sin bok? Erlander hade stora politiska ambitioner. Det Sverige han vuxit upp i var fattigt och orättvist och hans politiska engagemang genomsyrades från början till slut av en stark drivkraft att förbättra tillvaron för de många människorna. Hur skulle detta ske om inte genom maktutövning?

Menar han helt enkelt att han inte trivdes med att bestämma? Olof Ruin har i sin bok om Tage Erlanders ledarstil visat att Erlander var ytterst skicklig på just den saken. Och när statsministern på 1960-talet upplever sig att vara åsidosatt av sina statsråd, som ibland rundar regeringschefen, blir han djupt olycklig över att inte få vara med och bestämma.

Boken hade vunnit på om Harrison läst in sig mer på den statsvetenskapliga forskningen om svensk politik, inte minst när det gäller den centrala frågan om hur det långa maktinnehavet ska förstås. Harrison förklarar Erlanders rekordlånga statministertid med att han var ett närmast övermänskligt politiskt fenomen; ett politiskt vidunder.

Trollkarlen från Ransäter […] var skicklig – som idéspruta, taktiker, sammanhållande kraft, talare och kompromisspolitiker […] han var en gudabenådad realpolitiker […] och en vardagspolitisk intuition som ingen av hans samtida kom i närheten av (sid 803).

En skicklig maktspelare helt enkelt.

Det vore orättvist och direkt missvisande att inte betrakta Erlander som en av de allra största inom svensk politik. Men hans regeringstid hade åtminstone tillfälligt avslutats redan efter det första riksdagsval han ledde sitt parti, om mandaten redan då hade fördelats enligt den jämkade uddatalsmetod som strax därefter infördes. I 1948 års andrakammarval – då den d’Hondtska valmetoden ännu tillämpades – fick nämligen de borgerliga partierna fler röster än Socialdemokraterna, som trots det fick fler mandat. Därtill fungerade den eftersläpande förstakammarmajoriteten i praktiken som en konstitutionell fallskärm för regeringen fram till 1970. Första kammaren utsågs enligt en rullande modell vilket försvårade regeringsskiften. Folkviljan tilläts inte slå igenom fullt ut; 1949 hade Socialdemokraterna 56 procent av mandaten i första kammaren trots att partiet i det närmast föregående kommunalvalet endast erhöll 45 procent av rösterna.

Utöver dessa konstitutionella förklaringar till det långvariga maktinnehavet kan, precis som författaren själv skriver, partiets skicklighet att forma klasskoalitioner anföras som förklaring. Men det var inte bara Erlanders förtjänst. Hans företrädare, Per Albin Hansson, hade krattat manegen med krisuppgörelsen med Bondeförbundet 1933, följt av en koalition 1936 och en samlingsregering under andra världskriget. Hanssons samförståndsinriktade folkhemslinje möjliggjorde att socialdemokratin kunde samarbeta över blockgränsen. Även efterträdaren, Olof Palme, fullföljde denna samarbetslinje under det parlamentariska dödläge som uppstod efter 1973 års val.

En annan orsak till att Socialdemokraterna varit ett dominerande parti under så lång tid var avsaknaden av konkurrens om arbetarväljarna. Till skillnad från i andra europeiska länder saknades det i Sverige ett kommunistparti som var i stånd att locka till sig dessa. Under hela den tid Erlander var partiledare var andelen arbetare stor inom väljarkåren, och hans parti var också deras parti i vått och torrt.

Under de 23 år Erlander var statsminister ägde det dessutom rum en stark och ihållande ekonomisk tillväxt. Socialdemokraterna kom till makten när 1930-talskrisens lågvattenmärke passerats, devalveringen året före hade gett exportindustrin ett stort uppsving. Nästa stora internationella kris infann sig en bit in på 1970-talet, och den drabbade Sverige ganska sent, efter att Socialdemokraterna förlorat regeringsansvaret.

När man läser boken påminns man om politikens dramatiska förändring sedan Erlanders tid. Erlander jobbade säkert lika hårt som dagens regeringschefer gör men han var inte, annat än korta perioder, under tillnärmelsevis samma press. Det uppdrivna tempot och medietrycket gör att vi med stor sannolikhet kan utgå ifrån att vi aldrig mer kommer att ha en statsminister som sitter 23 år i sträck.