Att kapa staten

Det var så den sydafrikanske radiojournalisten Barry Bateman tänkte morgonen den 30 april 2013, när han rattade sin bil från Pretoria mot Johannesburg. En bra reporter skall drivas av lika delar nyfikenhet och tvivel, och Bateman hade drabbats av båda dessa kvällen innan när han hade tagit emot en tweet på sin telefon. Det var ett nyhetstips. Avsändaren hade skrivit att ett stort bröllopsfölje skulle landa på militärflygfältet Waterkloof följande morgon i ett civilt trafikflygplan från Indien. Det kunde röra sig om upp till 200 personer, inbjudna av den förmögna sydafrikanska familjen Gupta.

Ett civilt, utländskt flygplan på militärbasen Waterkloof, fjärran från pass- och tullkontrollanter? Det lät inte sannolikt, men när Bateman svängde av motorvägen i riktning mot flygbasen mötte han en kortege med stora och väldigt dyra fordon, eskorterade av polisbilar med blinkande blåljus och tjutande sirener.

Batemans första radioreportage om hur familjen Gupta hade satt alla regler ur spel och låtit sina långväga bröllopsgäster landa på hemligt militärt område blev inledningen till en hel rad sensationella avslöjanden. Bit för bit eroderade marken under maktens boningar i Sydafrika. Alla de korruptionsanklagelser som väcktes med journalisternas trägna arbete pekade entydigt åt ett håll: president Jacob Zuma själv.

Några av de journalister som allt sedan det famösa bröllopet kom att ägna sig åt gammal hederlig muck raking har nu samlat sina fynd och publicerat dem i bokform. The Republic of Gupta av Pieter-Louis Myburgh är en av dessa. Det är en oerhört väl dokumenterad genomgång som handlar om hur de tre indiska bröderna Gupta kom till Sydafrika på jakt efter pengar, makt och inflytande och på häpnadsväckande kort tid lyckades uppnå allt detta.

State capture är den term som Myburgh återkommande använder för att beskriva hur bröderna genomförde sitt värv. De lade beslag på staten genom att målmedvetet och metodiskt bearbeta individer som de ansåg hade framtiden för sig. Den främste av dessa var den lovande politikern Jacob Zuma. När denne blev president och hans son Duduzane Zuma installerades i ledningen för Guptaimperiet öppnades en hel palett av möjligheter. Ministrar avsattes, andra tillsattes och mirakulöst nog visade sig dessa ommöbleringar hela tiden gynna Guptas affärsintressen. Som i sin tur gynnade familjen Zuma. Den takt med vilken Guptas förmögenhet växte saknar motstycke i Sydafrika.

Bröderna Ajay, Atul och Rajesh Gupta samt deras syster Achla växte upp i staden Saharanpur i delstaten Uttar Pradesh. De dominerande näringarna där var jord- och skogsbruk, och handel i vid mening. Deras pappa byggde upp ett litet affärsimperium med fokus på konstgödning, kryddor och textilier. Familjen hade det gott ställt, men inte mer. Något liv i lyx och överflöd var det inte fråga om. En sydafrikansk reporter som besökte Saharanpur beskrev Guptas barndomskvarter som förfallna med sedvanligt stökiga gator. Barnen Gupta cyklade till skolan och storebror Ajay började arbeta i pappans företag redan som tioåring. När han närmade sig vuxen ålder skickades han utomlands av sin far för att undersöka affärsmöjligheter i Singapore och Kina, dock utan större framgång.

Varken Ajay eller övriga familjen lät sig nedslås, utan riktade istället in sig på det just då mest spännande landet i östra hemisfären; Sydafrika. Där var stora saker i görningen, det förstod alla som följde nyhetsrapporteringen. Pappa Gupta bestämde att näst äldste sonen Atul skulle skickas dit för att sondera terrängen. Denne var 23 år gammal när han landade i Sydafrika år 1993.

Han kom till ett land där nationalhjälten Nelson Mandela hade frigivits ur fängelset tre år tidigare. Hela samhället höll på att stöpas om. Ekonomin skulle förvandlas, förmögenheter omfördelas och nya makthavare skulle installeras. Det var inte längre någon fördel att vara vit i Sydafrika. Landet var instabilt, det skakade i sina grundvalar och det politiska våldet skördade dagliga offer. Det år då Atul anlände dödades närmare 4 000 människor i dåd som var politiskt motiverade. En sådan samhällssituation skulle ha kunnat avskräcka vem som helst från att ge sig in i affärsverksamhet, men där andra såg risker såg bröderna Gupta och deras far bara möjligheter. Nu skulle nya kvastar sopa.

Bröderna Gupta började bygga upp dataföretaget Sahara Computers. Efter bara några år körde de omkring i BMW-bilar och en av deras nyfunna vänner berättade senare att Atul Gupta tidigt skröt om sina goda kontakter med ANC. Det var särskilt en person i partiet som bröderna uppvaktade och stöttade. Han hette Jacob Zuma.

Det dröjde inte länge förrän Ajay Gupta tog plats i en diskret grupp med uppgift att vägleda den blivande presidenten Thabo Mbeki med goda råd gällande ekonomi och affärer. Detta gav nya kontakter som fick familjeföretaget att expandera. Jacob Zumas son Duduzane rekryterades till styrelsen och Bongi Ngema-Zuma, en av Zumas fruar, anställdes i det Guptakontrollerade gruvföretaget JIC Mining Services. Även Zumas dotter Duduzile hamnade i ledningen för Sahara Computers. Bröderna Gupta förklarade krig mot ”det vita monopolkapitalet”, ett krig som låg perfekt i tiden, och startade även en tidning och en tv-station för att föra ut sitt budskap.

Med allt detta på plats öppnade sig nu möjligheter för Guptafamiljen att styra utnämningar av politiska befattningshavare. Deras inflytande växte och det var den processen som Myburgh beskriver som state capture. En mängd politiker, inklusive Jacob Zuma själv, blev enligt Myburgh hängande som marionetter i bröderna Guptas händer.

De båda författarna Adriaan Basson och Pieter du Toit skräder heller inte orden i sin uppgörelse med Zumas korruptionskultur, Enemy of the People. Där Myburgh i sin bok om familjen Gupta excellerar som undersökande journalist, opartiskhet och konsekvensneutral, är Basson–du Toit avsevärt mer fördömande i tonen. De vill ställa Zuma till svars, han ska inte få slippa undan. Som kritiker av det styrande svarta politiska etablissemanget skjuter de med tungt artilleri, vid första anblicken från en närmast obsolet bastion. De är båda boer, representanter för landets gamla maktelit från apartheidtiden, och sticker inte under stol med att de älskar boernas afrikaanskultur. Men de är också erkänt skickliga och prisbelönta undersökande journalister, och det finns inget i deras bok som omedelbart avslöjar dem som partiska propagandister. Den politiska händelseutvecklingen i Sydafrika ger dem också stöd i den fräna kritiken av Zuma.

Den bild som Basson–du Toit ger av Jacob Zuma själv och det politiska sammanhang som lyfte fram honom är fascinerande, nästan otrolig. I svenska nyhetsmediers rapportering har han aldrig riktigt tagit form, utan förblivit relativt anonym. I Enemy of the People träder han fram som den store politiske domptör och manipulatör han uppenbarligen är. Han var aldrig helt och hållet bröderna Guptas marionett, det förstår man. Han var själv duktig på att dra i politiska trådar. Många som har träffat honom beskriver honom som förödande charmig.

Den korruptionskultur som båda böckerna skildrar är extremt illavarslande för Sydafrikas framtid. Samtidigt kan man konstatera att de avslöjanden som presenteras är resultatet av en i afrikanska sammanhang ovanligt fri press och ett likaledes ovanligt självständigt rättsväsende. En av de synbara paradoxerna under apartheidtiden var att den vita rasistregeringen var noga med att följa lagarna. Dessa var ofta helt perversa med sin fixering vid människors rastillhörighet, men kravet på korrekta rättegångar var absolut. En åtalad dömdes inte ohörd, och med finansiering från utlandet – till stor del från Sverige – skolades en mängd skickliga jurister in som försvarare av dem som anklagades för politiska brott.

Det är intressant att notera i Enemy of the People hur alla Jacob Zumas svindlerier tycks ha hamnat hos åklagare som genast började förbereda åtal. Det var den rättsprocessen som fick Zuma att desperat klamra sig fast vid presidentposten och nu skall det avgöras hur mycket han kan fällas för.

Mest uppmärksammat är fallet med Zumas lyxbostad i hembyn Nkandla. Det började med ett journalistiskt avslöjande och slutade med ett rättsfall som kastade svarta skuggor över hela regeringen, och även ANC. En reporter som besökte byn upptäckte att omfattande byggnation pågick där och började ställa frågor. Det föreföll som om arbetet handlade om att uppföra en palatsliknande byggnad med tillhörande faciliteter, som exempelvis landningsplats för helikopter och väl tilltagna byggnader för presidentens personal. Vem betalade för allt detta? Det var ju uppenbarligen Zumas privata bostad.

Jacob Zuma hävdade att alla pengar togs ur familjens egna fickor. Staten hade ingen inblandning i finansieringen, påstod han. Det visade sig vara ren lögn. Kostnaden för bygget beräknades till 203 miljoner rand, cirka 135 miljoner svenska kronor. Skattebetalarna hade stått för merparten.

Som president levde Zuma ett mycket extravagant liv. Han hade också fyra fruar och 22 barn att ta hand. De var inte billiga i drift och genom sitt samarbete med bröderna Gupta som lockade med ljusskygga affärsförslag fanns ständigt frestelsen att byta ut en minister här och en domare där för att skapa förutsättningar för nya illegala penningtransaktioner. I den rättsstat som Sydafrika trots allt fortfarande är var det bara en tidsfråga innan bubblan skulle spricka.

De båda böckerna om Jacob Zuma och bröderna Gupta utgör fascinerande läsning. Dock kräver de stor koncentration, de innehåller ett myller av namn och händelser som kan vara svåra att sortera för den som inte är väl bevandrad i Sydafrikas politiska liv. Som politisk journalistik är de magnifika, stilbildande. När får vi se den här typen av granskningar av svenska politiker och lobbyister?