Med finanskraschen som följeslagare

Finanskrascherna har alltid skrämt därför att följderna kan bli förfärliga för hela mänskligheten, likt 1929 års kris som banade väg för Adolf Hitlers maktövertagande och därmed för andra världskriget. De har också fascinerat för det färgstarka persongalleri som kännetecknat dem, samt de många ”from-rags-to-riches and back”-historierna.

Finanskrascherna har allt: mänskliga passioner, ofta med fatal utgång, ränker och skurkstreck, giriga spekulanter och korrupta politiker. Inte att undra på att författare från Shakespeare, Defoe, Balzac, Zola och Mann till Thomas Wolfe fördjupat sig i ämnet. Mest känd är väl Shylock men finansmännen framställs överlag i ogynnsam dager: längst gick Balzac som ansåg att de var lierade med Fan själv. Även om romanförfattare tecknar en schematiserad bild av finansvärlden har de ofta bättre känsla för vad som driver bubblor än vad ekonomiska modeller tillhandahåller.

Finansiella kriser har varit följeslagare till kapitalismen sedan den började växa fram i Västeuropa under medeltiden. Lars Magnusson tar med läsaren på en tidsresa från tulpanmanin i Holland 1636 till Lehmankraschen 2008. Han skriver lärt och medryckande om hur finansiella kriser uppstår. De stora perspektiven tryfferas med ”la petite histoire” som ger färg och must åt skildringen.

Magnusson är mestadels opartisk, men ibland skymtar hans sympatier fram. Exempelvis ”rafsar Greenspan ihop” ett möte med G 7-gruppen – det ger onekligen ett annorlunda intryck än om Greenspan hade, säg, snabbinkallat ett möte.

I ett intresseväckande sista kapitel diskuteras huruvida finansiella kriser kan förutses och förhindras. En svårighet är att även om gemensamma drag ofta kan identifieras inför en förestående kris – till exempel finansiella innovationer, gärna med inbyggd hävstång, lättsinnig kreditgivning och hög skuldsättning – så spricker inte alltid bubblan. Man frestas att travestera Lev Tolstoj: alla kriser har sin egen historia. Magnusson motiverar också sin omfattande historiska exposé med att varje kris har något att lära oss.

Författarens pragmatiska slutsats är att även om man inte kan förutse bubblor, får man göra så gott det går och i första hand inrikta sig på att begränsa skadorna. Med tuffare regler och bättre övervakning kan man komma en bit på väg. En svårighet är att marknaderna är globala medan tillsynen huvudsakligen är nationell. Magnussons bok slutar i moll: för att minska riskerna för globala bubblor måste vi samarbeta mer, men under Trump går utvecklingen i motsatt riktning.

Det rör sig – kan man tillägga – om starka krafter. Här finns både opinionsmässiga och faktiska problem. Trump- och brexitanhängarna vann valen på att respektive nation ska återta makten från internationella organ. En annan svårighet är att reglerna blir så tungrodda att det går ut över verksamheten. De som haft det tvivelaktiga nöjet att sätta sig in i EU:s senaste ukaser – Mifid II – kan vittna om detta. Det är också slående att många amerikanska företagsledare motiverade sin optimism efter presidentvalet med att nu blir regelverket åtminstone inte värre.

De avgörande faktorerna återfinns kanske i människans natur. När John Laws Mississippibolag kraschade 1720 urskuldade sig huvudpersonen, ganska avväpnande, med att han bara var människa ”och sådana gör alltid misstag”. Magnusson menar att eufori, social efterapning, girighet och andra krafter är inbäddade i vårt psyke. Hans namnkunnige företrädare, Charles P Kindleberger, uttryckte den grundläggande drivkraften: ”Det finns inget som så stör det egna välbefinnandet och omdömet som att se grannen bli rik.”

Den mänskliga naturen kan varken EU-kommissionen eller Finansinspektionen göra mycket åt.