Felfinneri och ordmärkande

Kurt Gödel var inte jude som jag i hastigheten påstår i min recension (Axess nr 1/19). Han umgicks däremot flitigt i judiska kretsar och blev förmodligen av denna grund överfallen av ett gäng nazister på en gata i Wien. Gödel var noga besett tjeckoslovakisk medborgare från staden Brünn (numera Brno) i regionen Mähren i det dåtida Tjeckoslovakien, närmare bestämt tillhörde han den sudettyska minoritet som var bosatt i dubbelmonarkin Österrike–Ungern. Han betraktade sig alltid som österrikare. För nazisterna sågs han som misstänkt för sitt umgänge och för sin udda och högt specialiserade filosofiska orientering. Med sin frikostiga definition av etnisk tillhörighet definierades han som judisk vid överfallet.

Däremot kan jag inte se vari skillnaden på min formulering att man utifrån vilket som helst axiom aldrig kan sluta sig till alla sanna satser som följer av den ursprungliga satsen (en formulering hämtad från Leon Rappaport) och den formulering som Svensson lanserar, att man kan sluta sig till alla satser men att man aldrig kan avgöra om de är sanna eller falska. Jag ser inte vari skillnaden består. Om man har slutit sig till en sats men inte vet om den är sann så vet man ju faktiskt ingenting om den. Den saknar allt värde och kan inte ingå i ett vidare resonemang eftersom den lika gärna kan vara falsk som sann. Den undandrar sig vår logiska förmåga, likväl kan den vara sann, vi kan bara inte avgöra det. Alltså kan vi inte sluta oss till alla sanna satser som följer ur ett givet axiom. Jim Holt författaren till den bok jag skriver om formulerar problemet på följande sätt: ” The conclusion – that no logical system can capture all the truths of mathematics – is known as the first incompleteness theorem.”

Invändningen mot min beskrivning av Einsteins problem med kvantfysiken tycks mig också tillhöra ett slags högdraget ordmärkande som knappast hjälper läsaren att förstå problemet utan tvärtom vilseleder honom eller henne. Einstein invände mot vad han kallade en ”spöklik kommunikation” och kommunikation är alltid en överföring av information, om så bara informationen att partiklarna känner till varandras existens.

Den andra invändningen mot min eller Jim Holts beskrivning av relativitetsteorin handlar om tidsbegreppet, en fråga som man vet att Einstein och Gödel diskuterade på sina dagliga vandringar till och från arbetet. Det ursprungliga problemet är här att Einstein gjorde upp med Newtons syn på tiden som en absolut konstant och visade att den är relativ, beroende på iakttagaren. Man kan uppfatta ett och samma tidsförlopp som en blinkning och som oändligt utsträckt. Alla som stått och väntat på bussen 5 minuter vet att dessa fem minuter går erbarmligt långsamt, medan 5 minuter tillsammans i glada vänners lag är över på ett ögonblick. Det hindrar naturligtvis inte att vi i varje ögonblick kan skilja på dåtid, nutid och framtid. Gödel ville för sin del helt avskaffa tidsbegreppet, Einstein nöjde sig med att vilja relativisera det. Men båda var av uppfattningen att tidens användbarhet låg i att den förhindrade att inte allt hände på en och samma gång.

När jag ändå har tillfälle att diskutera artikeln vill jag passa på att rätta ett fel i texten som uppenbarligen förbigått felfinnaren Svenssons falkblick. I hastigheten har jag råkat skriva ”matematikens fysik”, som är rent nonsens, jag har naturligtvis menat ”fysikens matematik”.