Ängsligt och politiserat om museer

Tavlor ger uttryck för en alltför nationalromantiskt anstruken världsbild. Genusperspektiven saknas. När Nationalmuseum åter öppnade 2018 hade en ivrig kurator ställt ett plasttråg med dissekerade dalahästar framför en Zornmålning.

Debatter om mu-seer och deras problematiska samlingar blossar upp nästan varje år. Ett museum kan inte undvika att vara ett ideologiskt projekt, antingen i hur det framställer sig självt eller i hur det tolkas av omvärlden. Om detta är Stefan Bohman väl medveten. Han har över fyrtio år i branschen och har bland annat varit chef för Strindbergsmuseet. Med boken Skelett i garderoben lanserar han en metod för att studera museer, kanske främst dem han kallar för ”svåra museer”. I sin inledning konstaterar Bohman att ”museer och kulturarv inte bara handlar om kollektiva minnen […] Det handlar lika mycket om kollektiv glömska.” Så vad glöms bort, och vad kommer man ihåg?

I Skelett i garderoben reser Bohman mellan olika personmuseer. Alla verkar tillägnade personer som befann sig mer eller mindre långt ut på den politiska högerkanten, vurmade för nationalism eller hade något slags samröre med Nazi-Tyskland (ibland i betydelsen att de var allmänt tyskvänliga): Verner von Heidenstam, Zarah Leander, Carl Milles, Kaj Munk, Richard Wagner, Evita Perón, och så förstås den amerikanska historiens två bad boys, det konfedererade Söderns general Robert E Lee och general Stonewall Jackson. Bohman utgår från en serie kategorier för att tolka museernas förhållningssätt gentemot sina personer, till exempel redovisning, utelämnande, minimering, dubbel bokföring, relatering och objektsbyte. Ett objektsbyte betyder till exempel att museet egentligen inte handlar om en viss person utan om hur människor levde på hans tid, om arkitekturen i det hus där han bodde, och så vidare. Relatering är relativisering: personen kanske hade obehagliga åsikter, men anses ändå vara en stor konstnär, och det väger tyngre.

Bohmans kategorier väcker många ytterst intressanta frågor om vad som är ett kulturarv och hur det ska definieras, och huruvida vi ska förändra våra museer och vår historieskrivning i takt med att politiska debatter kommer och går i samhället. Tyvärr försöker Bohman inte på allvar svara på de frågorna, även om han i själva museibeskrivningarna ibland redovisar hur de nationella debatterna gått kring personer som den danske motståndsmannen och sedermera nationalhjälten Kaj Munk, eller för den delen den finländske statsmannen Gustaf Mannerheim.

Alltför ofta blir Skelett i garderoben en lätt nervös inventering av kulturskapare som på ett eller annat sätt har glidit för långt åt höger. I Robert E Lee-museet i Lexington förfärar sig Bohman över en fingerdocka föreställande Lee, ”generalen i ett av världens blodigaste inbördeskrig förvandlad till en mjukisleksak för barn”. Här blir det lite hispigt. Fingerdockan är inte alls någon barnleksak, utan kommer från det populärkulturella livsstilsföretaget The Unemployed Philosopher’s Guild, som också tillverkar dockor av exempelvis Karl Marx, Sigmund Freud, Frida Kahlo, Charles Darwin och Barack Obama. Sådana passager gör det tydligt att inte ens den akademiker som studerar museum kan uppnå något slags objektiv blick.

De politiska ställningstagandena nästlar sig in överallt. Om hur vi kan undvika detta – och om det ens är möjligt – skulle jag gärna läsa en bok.