Att skriva sin egen historia

Stamfadern, ”Doctor Svanborg”, visade sig vara en kvacksalvare.

År 1818 stämdes han av landsfiskal Hofverberg för att olovligen ha befattat sig med att bota sjukdomar, men eftersom han bedömdes ha gjort mer nytta än skada beslutade domstolen att låta udda vara jämt. Det fanns ingen läkarexamen, rätt få spår av formell utbildning överhuvudtaget, men i hemmet fanns böcker på latin. Ingen vet hur Euklides eller de tjugoåtta böcker i medicin som finns nämnda i bouppteckningen hittade fram till den västerbottniska bondgården i Frostkåge, men någon nytta gjorde de uppenbarligen.

Att jag känner till något om denne märklige man beror på att min stillsamme farfar hade en våldsam passion. Släktforskningen grep honom som en feber, och det är möjligt att det var tur att digitaliseringen ännu inte fått fullt genomslag, annars hade han sannolikt helt glömt bort sin levande familj.

”Självförståelse är omöjlig i ett vakuum.”

Tillgången på fullödiga, lätt sökbara digitala arkiv har fått intresset för släktforskning att explodera de senaste åren. I landsortspressen intervjuas häpna länsarkivarier om den plötsliga aktiviteten. Vid sidan av den förbättrade tillgängligheten spekulerar man om det kan bero på att vi idag är allt rörligare: den förlorade kopplingen till en särskild plats ökar behovet av förankring i tid och rum. Andra lyfter fram att metoderna blivit så avancerade: dna-spårning är idag en av världens snabbast växande branscher. Cirka 40 000 svenskar har redan själva topsat munhålan och betalat för en kartläggning som både kan inkludera en etnisk stamtavla och en skräddarsydd medicinsk riskanalys.

Man kan tycka att det ligger något paradoxalt i att medborgarnas intresse för sin historia ökar parallellt med att statens intresse för att förmedla vårt gemensamma förflutna mer eller mindre tycks ha upphört. Kronologisk, kollektiv historieskildring upplevs uppenbart som något arkaiskt, mindre relevant. Släktforskningen däremot – denna en gång så ohippa fritidssysselsättning – har blivit intensivt modern, som gjord för en insta-story. Här är förstås också utgångspunkten det egna jaget, tidpunkten för sökandet hela familjens år noll. Det skänker en kittlande känsla av samtidig kontroll och frihet att inte bara kunna skriva sin egen historia, utan också skriva in sig själv.

Kanske är det också mer logiskt än motsägelsefullt att det privata intresset ökar samtidigt som den offentliga kunskapsförmedlingen har begränsats. Redan 1999 påpekade Peter Englund i Dagens Nyheter att historieundervisningen hade prioriterats ner utrymmesmässigt varje decennium sedan 1962, så antikens öde var väl en tidsfråga. I vår politiskt rödtonade modernitetsberättelse har man i vilket fall inte haft så stor användning för det som kom före Det stora projektet. Och möjligen, påpekade Englund, är det inte bara till nackdel. Vårt bristande intresse för att gång på gång slita loss sårskorpan på de historiska oförrätter vi glömt, eller aldrig upplevt, säger i sig något historiskt om den välsignade tillvaro vi har haft: ”Lyckliga folk har ingen historia, lyder ett tyskt ordspråk, och såtillvida kan den svenska historielösheten inte bara ses som något ont.”

Detta ligger det en hel del i. Måste man välja, har nog den politiska viljan att återkommande mobilisera runt slaget vid Trastfältet 1389 varit ett större problem för Balkan än många svenskars brist på förståelse för varför just denna händelse har varit, och fortsatt är, så meningsbärande för serbisk identitet. Men när det nu finns fler alternativ än faktakunskaper och chauvinism kan man ju i dessa integrationsdebatternas tidevarv fundera över om det inte hade varit rätt bra om fler i majoritetsbefolkningen kände till denna del av många svenska medborgares kultur. På samma sätt, som det hade varit klargörande för många nya invånare i vårt land, kanske i synnerhet den med erfarenhet av klanstrukturer, att få lära sig något om den Gustav Vasa eller den Axel Oxenstierna, som fortfarande ekar i vår rätt säregna förvaltningstradition? Det förflutnas vita fläckar lämnar förvisso alltid ett utrymme för kreativt berättande. Men det är också just i mellanrummen till det vi vet, som utrymmet för fantasi och inlevelse får plats. Självförståelse är omöjlig i ett vakuum.

Helt säker kan jag förstås inte vara, för frågan blev av naturliga skäl aldrig ställd. Men jag är rätt övertygad om att min bildningsivrande farfar, som fostrade familjens första akademiker – båda legitimerade läkare, för övrigt – hade haft en mindre förlåtande attityd än landsfiskal Hofverberg. Min egen uppfattning är i vilket fall att mycket av den pedagogiska teori som tycks vägleda svenska myndigheter kan beskrivas i ett, enda runt litet ord: kvacksalveri. Som gör betydligt mer skada, än vad det gör nytta.