Harvards förfall började redan på nittiotalet

Varför befinner sig de amerikanska universiteten i kris? Det enkla svaret för många tycks vara Donald Trump och hans attack mot vad han ser som fientliga institutioner präglade av vänster-liberalism och identitetspolitik. Men problemet syns vara både djupare och mer komplext än så. Sedan 2015 har den amerikanska allmänhetens förtroendet för universiteten rasat från 57 till 36 procent och andelen som har litet eller inget förtroende har ökat från 10 till 32 procent.

Orsakerna tycks vara flera men låt mig börja på ett personligt plan. När jag mellan 1994 och 2003 arbetade på Barnard College, Columbia­universitetet var jag nära vän med en kollega, Jeffrey Friedman, som jag kände sedan min doktorandtid i Berkeley. Jeff var en libertarian som bland annat var chefredaktör för tidskriften Critical Review där jag publicerade min första akademiska artikel som senare kom att leda vidare till boken Är svensken människa?.

Jeff var den typ av sällsynt människa som älskade att tala med alla, även med dem vars politiska och intellektuella åsikter gick tvärs emot hans egna. Våra samtal om individualism, stat, marknad och frihet fick mig att tänka djupare just tack vare hans nyfikenhet och ständiga ifrågasättande. Samtidigt kunde jag inte låta bli att notera en ton av bitterhet som han tycktes dela med andra ”avvikare” vid Ivy League-universitet, för att inte tala om University of California, Berkeley. (Inte för inte brukade man skämta om ”folkrepubliken Berkeley”.)

Så en dag hade vi ett samtal där Jeff började med att tillstå att ett ständigt problem för tänkare av hans sort var att de i grunden alltid hade rätt i den kallhamrade ekonomiska analysen, men ändå ofta förlorade debatten mot vänstern eftersom dess morallära hade djupa rötter i den kristna traditionen där idéer om jämlikhet, välgörenhet och solidaritet trumfade libertarianernas etos.

Detta ledde mig till att ställa en fråga jag länge hade grunnat på: var detta skälet till att Jeff och hans gelikar så ofta framstod som mer buttra och mindre gladlynta än deras motståndare? Jeff höll med, men förklarade sedan på ett sätt som fördjupade resonemanget väsentligt. Tänk dig, sa han, att du ständigt befinner dig i rum där alla andra utgår ifrån att det är en självklarhet att alla är Demokrater eller mer allmänt ansluter sig till en vänster-liberal samhällssyn. Medan du själv har ett helt annat synsätt. Hur skulle det kännas efter år av den erfarenheten av att vara den avvikande ”onde” i godhetsregimens våld.

Jag själv tillhörde då som nu snarare mittens rike; likt Jeff villig att tala med alla, men inte lika förknippad med en bestämd existentiell och politisk position. Men jag glömde aldrig hans berättelse och förblir än idag allergisk mot situa­tioner där vissa grundläggande moraliska värden och politiska sympatier förutsätts vara något som alla i rummet håller med om.

Om vi breddar perspektivet så finns här nyckeln till att förstå elituniversitetens kris idag – i synnerhet vad gäller humaniora och samhälls­vetenskap. Den kritik som framförs har växt fram under många år och handlar om att universitet som Berkeley, Columbia och Harvard har blivit fabriker för en ideologiproduktion i vilka en neutral och förutsättningslös åsiktsfrihet stundtals lyser med sin frånvaro.

Under min tid på Columbiauniversitetet på 1990-talet var den polarisering och konfliktnivå som kännetecknar dagens situation mindre påtaglig. Min egen institution präglades av en lättsam ton och ideologisk pragmatism. Gradvis öppnade vi upp för en ­bredare palett av områden; istället för en nästan total dominans av amerikansk och europeisk historia kom Afrika, Latinamerika och Asien att ta större plats samt även ämnen som kolonialismens hi­storia. Detta hade inte minst sin förklaring i att USA var ett invandrarland, med studenter med bakgrund från alla världens hörn. I Europa höll man längre kvar vid ett fokus på den egna nationens historia.

Men denna öppenhet gick med tiden över i intolerans, polarisering och kulturkrig. Detta gäller inte bara frågan om vilket utrymme som skulle ges åt ”döda vita mäns” historia, utan kom även med tiden att ställa brunas anspråk mot svartas eller, som under det senaste året, judars offerskap mot palestiniers.

Att denna utveckling har lett till mindre åsiktsfrihet framkommer bland annat i den återkommande undersökning som The Foundation for Individual Rights in Education (FIRE) genomför. I deras rankning landar Harvard på sista plats och Columbia och Barnard återfinns även de bland ”värstingarna” vad gäller åsikts- och yttrandefrihet på campus och i klasser.

En aspekt på denna utveckling är att ledande akademiker har kommit att utveckla närmast kultliknande former av lojalitet och dyrkan bland studenter. Redan på min tid framstod till exempel den amerikanska feministiska filosofen Judith Butler som en sådan gestalt. Jag kommer speciellt ihåg ett besök på 1990-talet då hon talade i en stor sal inför hundratals studenter vilka satt på golvet i lotusposition. Som vanligt talade Butler med ett ogenomträngligt språk, dock med ord som med jämna mellanrum signalerade nyckelbegrepp som framstod som trossatser. Hon var mer guru än kritisk forskare och studenterna mer hängivna följare än ifrågasättande forskare.

En liknande kultfigur var Mick Taussig, professor i antropologi. Under 1990-talet genomgick denna disciplin en förvandling från klassisk etnografi mot vad som då kom att kallas ”cultural­ studies”. Taussig hävdade att denna nya antropologis centrala syfte skulle vara att kritisera västerländsk, kapitalistisk kultur – med hjälp av analyser och insikter hämtade från kritiska tänkare från perifera ursprungsfolk.

Likt Butler kom Taussig att utöva en närmast magisk attraktionskraft på sina studenter. Under en legendarisk tillställning hemma hos honom turades studenterna om att kyssa hans heliga fötter i en tillbedjan till hans kvasireligiösa status som tänkare med stort T. Det var inte heller spe­ciellt svårt att se attraktionen i hans budskap. Han erbjöd studenterna möjligheten att i traditionell romantisk anda hänge sig åt etnografisk forskning som växlat om att från att se dessa samhällen som ”primitiva” till att uppfatta dem som kritiska mot den fördärvliga västerländska kulturen.

I detta ideologiska ögonblick kom så även liberal­ arts, den klassiska bildningstraditionen inspirerad av den tyske 1800-talsfilosofen Wilhelm von Humboldt, att hamna i skottgluggen. Redan tidigare, när jag gick på college i södra Kalifornien på 1970-talet, hade kritik riktats mot traditionen att prioritera studier av döda vita euro­peiska män. Kritiken kom inte minst från feminister, men sedan även från etniska minoriteter och andra som ville bredda läsandet till att inkludera kvinnor och icke-västerländska traditioner. Detta var början till vad som idag har utmynnat i identitetspolitik och DEI (diversity, equity, inclusion).

För att fördjupa min förståelse av denna utveckling träffade jag i våras professor Roosevelt Montás i New York. Montás ledde under tio år Columbias ”core curriculum”, som är en obligatorisk kurs för alla nya studenter. Den är en form av kanonkurs med betoning på västerländska klassiker som spänner över ett brett fält – från filosofi och vetenskap till litteratur och konst. Dess rötter går tillbaka till år 1919 och första världskriget då en kurs skapades för att undervisa amerikanska soldater om de institutioner, värderingar och den kultur som de förväntades slåss och möjligen dö för.

Snart kom kursen att bli obligatorisk för alla studenter vid Columbia inom ramen för ett klassiskt bildningsideal där tanken var att samtliga, oavsett senare specialisering, skulle besitta en djup och gedigen allmänbildning. I grunden fanns ett medborgarideal och idén om att ett fritt samhälle var beroende av att läkare, företagare, ingenjörer, vetenskapsmän och andra specialister bottnade i en bred bildning som omfattade kunskap från de gamla grekerna till dagens stora tänkare.

Med tiden kom denna kurs, i olika versioner, att spridas till andra amerikanska universitet. Bortom kursen i sig kom även tanken om vikten av en bred allmänbildning att genomsyra amerikansk akademisk grund­utbildning. I motsats till Europa där man redan från början av universitetsundervisningen specialiserar sig måste amerikanska studenter följa ett ”general education requirement”. Man väljer visserligen en specialisering – en major – inom ett visst område för sin examen, men man måste dessutom ta ett visst antal kurser inom alla tre huvudområden: humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap.

Under senare decennier har dock den klassiska core curriculum-kursen kommit att kritiseras för sin kantring åt västerländsk kultur. Den gemensamma, obligatoriska kursen har på många andra universitetet ofta övergetts till förmån för större valfrihet inom ramen för ”general education requirement” eller, som på Columbia, så har man reformerat kursen, åtminstone på marginalen, för att inkludera mer icke-västerländskt material.

Roosevelt Montás har en intressant bakgrund. Han kom till USA som 12-åring med sina föräldrar som invandrade från Dominikanska republiken. I sin bok Rescuing Socrates. How the Great­ Books Changed My Life and Why They Matter for a New Generation berättar han hur han av en serie tillfälligheter började läsa klassiker och senare antogs till Columbia där han tog core curriculum-­kursen och sedan läste vidare för att till slut ta jobbet att leda undervisningen av hela detta kurspaket.

Montás argumenterar med lidelse för klassikerkursen men framför allt för vikten av liberal arts och en undervisning för att skapa bildade medborgare som kan bära idealen om demokrati och frihet och tanken om det universella medborgarskapet in i framtiden. Hösten 2025 lämnar Montás Columbia för att vidareutveckla sin ansats vid den kända liberal arts-skolan Bard College utanför New York som professor i Liberal Education and Civic Life.

I vårt samtal gav han uttryck för stor oro i en tid då denna idétradition utsätts för stort tryck från både woke-vänstern och Trump­högern. Montás menar att båda läger har en djup oförståel­se för vad bildning är liksom för att vi behöver unga människor som kan tänka kritiskt och ändå samtala med varandra på basis av en gemensam bildning.

Som jag nämnde inledningsvis är orsakerna till dagens amerikanska universitetskris flera. Det finns en kritik från vänster som sätter fingret på de höga kostnaderna – det kan landa på miljoner svenska kronor. Föräldrar, liberala som konservativa, ställer allt oftare frågan: Vad får vi för pengarna? Det finns även en kritik från en marknadshöger som menar att den amerikans­ka college­traditionen är otidsenlig och ineffektiv. Trycket är stort från dem som anser att STEM – science, technology, engineering and mathematics – är det viktiga och att humaniora bör ses som ett slags hobby som bäst bedrivs frivilligt och på lediga stunder.

Det är betecknande att när president Trump nu utpressar Harvard, Columbia och andra elit­universitet så är det pengarna till STEM som han hotar att dra in – fast med syftet att krossa den egentliga fienden: woke-anstruken humanio­ra och samhällsvetenskap. Givet det låga förtroendet för universiteten idag är måltavlan tacksam. Ty man har under decennier grävt sin egen grav genom att alltmer fjärma sig från såväl den icke-akademiska befolkningen som de klassiska bildningsidealen till förmån för en normativt laddad ideologiproduktion.

Vad Roosevelt Montás pläderar för är att de belägrade humanisterna dels måste återvända till sina rötter i en tradition av bildning och kritiskt tänkande, dels bekämpa ideologiproduktion som är aktivistisk men renons på kritiskt tänkande och bildning. Han är också skeptisk till den trend som under de senaste femtio åren har lett till att undervisning får allt lägre status inom akademin jämfört med forskning. Detta må vara relevant för STEM, men för humanister bör målet vara att i första hand guida och fostra blivande specialister i den klassiska allmänbildningens anda. Inte att själva bli ”specialister utan ande”, som Max Weber varnade för, och dess­utom inom ramen för en snart när oläsbar postmodern forskning som har mer med ideologisk tro och mindre med kunskap att göra.