I avkrokarnas politiska geografi

Den svenske lärdomshistorikern Jakob Christenssons bok Vetenskapen i provinsen (1999) handlar bland annat om två friherrar Gyllenstierna, den ene ichtyolog, den andre fornforskare, och deras kontakter med den store zoologen Sven Nilsson i Lund. De båda baronerna var inte mycket för att publicera sig; det anstod inte herremän. Men de talade på jämställd fot med den akademiska lärdomen. Exakt detsamma kan man kanske inte säga om Carl von Linné och hans yngre kollega Charles de Geer, den förste friherren av Leufstaätten. Jo, de både korresponderade och umgicks med varandra, och båda två hörde till de tidigast invalda i Kungliga Vetenskapsakademien, de Geer endast nitton år gammal. Sitt herresäte i Norduppland skulle han utvidga med två flyglar, ett bibliotek och ett naturaliekabinett, excellenta vetenskapliga institutioner i sin tid. Charles de Geer, entymologen, skrev och illustrerade dessutom sju stora bokband om insekternas liv och leverne vilka alltjämt konsulteras bland kännare.

Den relativa närheten till landets två universitet – familjen de Geer hade ett stadspalats i Uppsala och ett av de vräkigare adelspalatsen i Stockholms innerstad, på Västra Trädgårdsgatan – var naturligtvis ingen nackdel för någon av dem. Men de högadliga forskarna hade skolat sig själva, de var inte beroende av några tjänster eller av intellektuell uppskattning, deras brevväxling var ett slags forskningsrapporter. De hade så de klarade sig. De var lärde av gentlemannasnitt, amatörer och experter i en och samma uppenbarelse. För oss är de representanter för en gången epok, när de verkade sågs de som modernister, avantgardister. De ingår i berättelsen om den svenska upplysningen. Denna hade en lantlig för att inte säga provinsiell karaktär. Den trivdes i landets periferier snarare än i dess mittpunkt. Därför har den ibland förringats, tonats ned, rentav förlöjligats och utmönstrats av senare tiders auktoriteter.

Men då har man ett kontinentalt för att inte säga franskt perspektiv, med den parisiska hovkulturen och de aristokratiska salongerna i fokus. Man glömmer att upplysningen på de brittiska öarna inte var en Londonföreteelse. Francis Hutcheson, Adam Smith, David Hume, Adam Ferguson, Joseph Black – alla var de skottar. Också i det svenska riket fick de moderna idéerna fotfäste först i utkanterna. Anders Chydenius, fader till 1766 års tryckfrihetsförordning, var kaplan i Nedervetil i Österbotten när det hände. Peter Forsskål, Linnés kanske mest begåvade lärjunge, föddes i Helsingfors i början av 1730-talet, när staden ännu var en håla. Han skrev den republikanska traktaten Tankar om borgerliga friheten (1759), som beslagtogs av myndigheterna, och avled i en febersjukdom i nuvarande Jemen, blott trettioett år gammal, utsänd av mästaren. Linné benämnde en nässelart efter honom, den vasstungade. Thomas Thorild, en annan av 1700-talets sanningssägare, kom från Bohuslän, sedermera i tysk landsflykt. Det är en vrångsyn, frodad av okontrollerade urbaniseringsrörelser, att kreativa miljöer alltid måste sökas i en kompakt stenöken. Byråkratin trivs där, också forskningsbyråkratin.

Märk väl: industrialiseringen av Sverige blev i allt väsentligt landsbygdsbaserad. Städer fungerade i allmänhet som administrativa och merkantila centrum. Leufsta bruk var på sin tid den största industriarbetsplatsen i landet. Det rurala befann sig ingalunda i ett konstitutivt underläge. Ytterkanterna saknade ingalunda social och ekonomisk dynamik. Centrum kontra periferi var en urusel tankemodell i 60- och 70-talets tredje världen-diskussion, och den fungerar inte heller särskilt bra när vi betraktar samhällena internt.

Gränsen är inte bara en åtskiljare utan också platsen för kulturmöten. Så var det med romarnas limes. I metropolen samlades intriganterna, opportunisterna, de hänsynslösa maktspelarna: Hur många av gestalterna hos Plutarchos går inte en blodig död till mötes? (En färsk svensk urvalsvolym är Levnadsteckningar. 10 parallella biografier. Tema Syrakusa, i Sven-Tage Teodorssons utsökta översättning; Daidalos, 2013. Och man fäster sig särskilt vid framgångsmannen Crassus – på svensk slang Krösus – grymma öde.) Filosofin, retoriken blev utanverk, övertygelsekonst, ett spektakel. Den svenska politiska eliten under ett femtiotal år på 1900-talet rekryterades till betydande delar från de gamla danska landskapen, fostrad i den skånska arbetarrörelsen eller vid Lundaakademin. Kanslihuset vid Stockholms ström utropades av busschaufförer som ”Skånska ambassaden”. För dessa män från gränstrakterna betydde kontakten med kontinenten åtskilligt. Svensk radikalism hade internationella rötter, sydsvenska gesäll- och arbetsvandringar till Tyskland satte djupa spår. Det fackliga upptagningsområdet å andra sidan var främst Bergslagen och Norrland. Till Göteborg kom på 1700-talet engelsmän och skottar i förskingringen; en del var statsfiender, från kungamaktens synpunkt terrorister. Havet band på ett självklart sätt samman, handeln skapade förmögenheter men den berikade också tänkandet. Sveriges modernaste landskap under 1800-talet, Värmland med sin järnhantering och export av stångjärn, blev också den litterära landsändan framför andra, med Tegnér, Geijer, Lagerlöf, Fröding…

Det är i bruksherrgårdarna och de välmående prästboställena som vi ska söka den intellektuella vitaliteten. Där festade man, språkade, musicerade; ofta nog överkonsumerade man, bankrutterna var legio. När Malla Silfverstolpe höll sin salong i Uppsala på 1820- och 30-talet, hade hon en pianospelande Erik Gustaf Geijer att falla tillbaka på, och han föll pladask för henne. De ofrälse ståndspersonerna och deras ätteläggar var många gånger den tidens kulturmän(niskor). Ett annat kulturbärande skikt var officerskåren – Malla hade blivit änka efter en militär – som också den stationerades i landsorten, i garnisoner och flottbaser. De tekniska vapenslagen rymde mycket av tidens spetskompetens, det var där man först utbildade ingenjörer. Den läsande och reflekterande karriärofficeren överlevde också en god bit in på 1900-talet. Gamle arméchefen Carl Eric Almgren tog varje semester med sig en låda böcker och gav i sina order till underlydande litterära referenser. (Se Ulf Söderberg, ”Den ivrigt läsande generalen”, i Biblis nr 54; 2011.) Universitetsmannen Stig Strömholm förtäljer i sina memoarer (Resonerande katalog. Minnen 1958–2003; 2015) hur han som ung rekryt såg ett något äldre befäl, Carl Björeman, ligga och läsa Homeros i tältet under en manöver. Denne bokslukare blev sedermera generallöjtnant och militärområdesbefälhavare i Kristianstad. Björeman var en långvägare som kom att skriva flera arbeten om det svenska försvarets förfall. Ännu nittiotre år gammal kan han inte låta bli.

Låt oss vrida ståndsblickfång! Kyrkoherden har genom sin gedigna utbildning och sin särställning i lokalsamhället haft ett svåröverskattat inflytande på både kunskapsutveckling och folkmeningar. Linnés gudomliga ordning fick prästerskapet att studera växtlivet. Munken Gregor Mendel, långt ifrån den fina världen, grundlade den moderna genetiken. Men även i formellt hänseende obildade kan spränga gränser. En av 1900-talets stora skalder i Norge, Olav H Hauge, var äppelodlare i Hardangertrakten. Han lärde sig på egen hand språk och filosofier; något udda, stundtals intagen på hospital, avstod från att gå på kungamiddag när han blev bjuden. Stewe Claeson gjorde honom till en frånvarande huvudperson i romanen Den tjugotredje dikten (2012), typiskt nog utspelad i Västerdalarna, man anar Norge i fonden. I boken ingår naturen och kulturen en inte alltid skön förening: de blånande vidderna suger nog, men den dagliga tidningen görs numera i residensstaden och någon lokalreporter finns inte längre på orten. Berättelsens materiella bas är ett övergivet sågverk, där bokens två protagonister träffas och utvecklar en gemenskap som inte är av professionellt slag: den ene är en delvis friställd posttjänsteman, den andre en skinnare vars företag har gått under i lågpriskonkurrensen. Resonemang om dikten blir ett uppehållande försvar för platsnärvaron. En tänkare från Kina kommer in i bilden; Hauge var också influerad av kinesisk poesi. Avstånden görs ointressanta. Distans finns i det nära, på det lokala matstället.

Prästmän och andra bildade ämbetsmän spelar en central roll i professor Matti Klinges magistrala verk om upplysningens Idensalmi, storsocken i norra Savolax, känd i annalerna från slaget vid Virta bro under finska kriget 1808–09 (Furstendömet Idensalmi. Modernitetens projekt hos släktnätverk i periferi; Finska Vetenskaps-Societeten, 2016). Här uppmärksammas i stor detalj familjelinjer och släktkretsar som har anammat progressiva idéer, mängder av nyvunnen kunskap. Teologi och naturkunnighet är lika viktiga, de kompletterar varandra. Den dubbla uppgiften är att höja den ekonomiska produktiviteten och den andliga civiliteten i ett område som statsmakten har skattelagt långt utöver dess prestationsförmåga. Då kommer upplysningsidéerna till bruk. Man måste reformera beteendet, tänkesätten. Det betyder skiftesreformer och åkerläggning, förbud mot svedjebränning, utdikning av kärr och torrläggning av våtmarker, trädgårds- och fruktodling, biodling, satsning på agrara sidonäringar, utbyggd infrastruktur. Bondens arbetsår behöver utökas, lättja bekämpas. Man kan säga att det handlar om en arbetslinje. Merkantilisterna propagerade för handelsöverskott, då måste befolkningen tillväxa. Fysiokraterna ville ha nationell självförsörjning och någonting att stoppa i magen på det fattiga folket. Att några då kunde bli ännu fattigare – backstugusittare, statare, lantmän som hade fått gå ifrån sina gårdar i den tidiga marknadsekonomin – var ett pris som enligt driftig- och duktighetens propagandister måste betalas.

Och detta var ju nyttans tidevarv, liksom de mer eller mindre vetenskapliga experimentens. Åtskilligt misslyckades, silkesodling i Ultima Thule visade sig inte vara någon lysande idé. Men det som slår en är hur en förändrad sinnesförfattning – ekonomhistorikern Eli F Heckschers vackra ord för en ny tidsanda – kommer till stånd. Den agrara ingenjörskonsten griper omkring sig. Bonden Paavos trosvisshet och uthållighet blir en mäktig kraft. Maktcentrum kommer inte sällan traskande patrullo: Vad göras skall är allaredan gjort! Det är i hög grad fråga om en självorganisering; med piska, ”de livländska sederna”, hade det inte gått. Brukaren måste få sin belöning, de nitiska ämbetsmännen måste få sin befordran (och de slöa föras åt sidan). Pietismen blir en motor i de både materiella och mentala omvandlingen. Något som jag också har fäst mig vid när jag läst Klinges bok är hur så pass litet korrupt förvaltningen har varit i detta glesbefolkade hörn av det svenska riket – som sedan blir en utmark i det stora ryska. Nog hade Max Weber njutit av den sången! Ett medborgarsamhälle växer fram, alldeles oavsett despotiska eller aristokratiska styresformer. Medborgarsamhället vilar på nyvunnen sakkunskap och ingrodd lagenlighet. Runebergs ståndaktige landshövding Wibelius residerade i länet, i staden Kuopio; efter 1809 flyttade han över till Karlstad.

Kvintessensen är denna: Man får inte göra hur som helst med människor. Allas krafter behövs, inte blott de gynnades och framgångsrikas.

Så – med meritokratism och en expertis som tränger ned i folkdjupen uppodlas obygden. Den sociala ojämlikheten består, kanske rentav fördjupas den. Finland fick också sina nödår, svårare än Sveriges, på 1860-talet, delvis en följd av en rigid penningpolitik. Torpareländet fram till inbördeskriget är skildrat i Väinö Linnas mäktiga romantrilogi; jordfrågan var då redan löst hos oss svenskar. I Finland dröjde avfolkningen av landsbygden längre än här, den satte egentligen inte riktigt fart förrän under det första efterkrigsdecenniet, 1945–1955: då gällde det samtidigt att skaffa odlingsbar mark åt den tiondel av befolkningen som hade fördrivits från Karelen, Savolax syskonlandskap, vilket hade återvunnits till Finland som en märklig följd av 1808–09 års krig för att sedan igen gå förlorat. Och blev inte i början av förra seklet det Viborgska guvernementet, där många språk talades, groningsgrund för en litterär modernism, med Edith Södergran som den allra skönaste plantan? Från hennes Raivola på Karelska näset var det dock mindre än sju mil till den internationella kejsarstaden Sankt Petersburg.