Nietzsches bruna beundrare

Vårt sätt att läsa 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsche har förändrats i takt med den historiska och politiska utvecklingen. Forskare och debattörer har under 1900-talet tvistat och fortsätter tvista om hur det politiska och filosofiska stoffet skall analyseras. Den finns en mängd motstridiga Nietzschebilder. Trots detta har särskilt en tolkning varit normerande inom Nietzschelitteraturen de senaste decennierna. Vi talar om den postmoderna akademiska Nietzscheläsningen, vilken fäster stor vikt vid Nietzsches motsägelser, stilistik och estetik, och mycket liten vikt vid hans politik eller det historiska sammanhang som tänkandet växte fram ur. Denna läsart har gång på gång utmanats (vi har till exempel den marxistiska Nietzscheanalysen) men tolkningsparadigmet har lyckats bestå. Vad som verkar hända nu är att den postmoderna Nietzscheläsningen återigen utmanas – den här gången från ett politiskt håll, från en politisk rörelse på den yttersta högerkanten.

Vi talar alltså om den så kallade alternativhögern (”alt right”) som blev känd som president Donald Trumps högerradikala svans. Ökänd blev den i samband med demonstrationerna i Charlottesville i augusti förra året, då en person fick sätta livet till. Risken för begreppsförvirring är stor när många begrepp florerar på en och samma gång: ”alt-höger”, ”nyhöger”, ”identitärer”. Vi talar kort och gott om en ompaketerad fascism, en nyfascism som försöker vara respektabel och intellektuell.

De som studerar den samtida alternativhögerns intellektuella källor och förebilder kan få intrycket av att filosofen Friedrich Nietzsche inte spelar någon central roll för deras världsbild. Nietzsche är förvisso inte högerns Mästare eller Chefideolog. Men ett är säkert: Den fascistiske Nietzsche är tillbaka. Vad är det dennes nyvunna bruna beundrare lyfter fram?

Det faktum att det existerar en Nietzschetolkning från en extrem högervinkel torde inte förvåna någon – den följer ju trots allt i Nietzsches spår och anda. Vi ser en högernietzscheanism från fascisthövdingen Benito Mussolini till nazifilosofen Martin Heidegger och den italienske esoteriske fascisten Julius Evola. Nazistiska nietzscheaner i Tredje riket saknades inte. Filosofiprofessor Alfred Baeumler polemiserade mot liberala Nietzschetolkningar för att få fram den äkta ”germanska” judefientliga tänkaren bakom skalet. I Nietzsche, der Philosoph und Politiker (1931) framhävs kampmotivet, ”viljan till makt” och den ”heroiska realismen”. Nietzsches agon är det tyska folkets kamp mot kristendom och ”romanska” nationer. Baeumler läser Nietzsche som en politisk och profetisk tänkare, en ensam kämpe fången i en förfallen liberal epok, som först i det Tredje riket funnit sitt rätta hem.

Efter 1945 var Friedrich Nietzsches rykte kört i botten. Han förknippades med Nazi-Tysklands brott mot mänskligheten – med angreppskrig, folkmord, gaskamrar, blonda arier och ”vilja till makt”. Tredje riket hade lagts i aska och ruiner. Så också Nietzsches filosofi. In på scenen kom den tysk-amerikanske filosofen Walter Kaufmann som önskade rehabilitera Nietzsche. I sitt inflytelserika verk Nietzsche. Philosopher, Psychologist, Antichrist (1950) argumenterade Kaufmann för att Nietzsches filosofiska idéer inget har att skaffa med fascistiska eller nazistiska rörelser. Kaufmann presenterade en Nietzsche för kalla kriget: en individualist och humanist, en tillbakadragen och apolitisk existentialist. Kaufmanns Nietzscheförsvar var en framgång. Han lyckades göra den tyske filosofen filosofiskt respektabel i USA.

På 60-talet tog de franska filosoferna och postmodernisterna (trojkan Derrida-Deleuze-Foucault) vid och ny vänsternietzscheanism föddes: Nietzsche som lekfull estet och stilist, en språkfilosof av närmast anarkistiskt snitt. Nietzsche skulle läsas som filosofiskt och politiskt mångtydig, helst opolitisk, i varje fall inte som en protofascist. Denna tolkning fick, i och med att den postmoderna läran spred sig över Atlanten, starkt fäste på amerikanska lärosäten (filosofen Richard Rorty med flera). Med den amerikanske konservative politiske tänkaren Allan Blooms ord i bästsäljaren The Closing of the American Mind (1987) har det ägt rum en ”nietzscheanisering av vänstern”. Vänstern har influerats av Nietzsches filosofi, men Nietzsche har i sin tur stöpts om av amerikanska vänsterintellektuella.

Nietzsches inflytande begränsade sig emellertid inte till den akademiska vänstern. Nej, Nietzsche erövrade hela Amerika, höger som vänster, högkultur som lågkultur, akademi som Hollywoodindustri. Han tycktes vara överallt. På 2000-talet verkar han vara på gång att erövra den ”nyhöger” som också kallar sig ”identitärer”. De har tagit på sig uppgiften att introducera och publicera ”nyhöger”-litteratur. Namnen är bekanta: Julius Evola, Martin Heidegger, den franska la Nouvelle Droite (Alain de Benoist, Guillaume Faye med flera).

Mig veterligen finns det ingen fascistisk nyutgivning av Nietzsches skrifter i Europa och USA. Men man har översatt den libanesiska diplomaten Abir Tahas Nietzsche’s Coming God, or the Redemption of the Divine (2013). Taha menar att Nietzsches lära var hednisk och aristokratisk samt hindu-grekiskt inspirerad snarare än ateistisk och nihilistisk. Nietzsche var en brahmin, en lärjunge till Zarathustra och Dionysos. Hans beryktade uttalande ”Gud är död!” gällde monoteismens Gud men inte de ariska gudarna.

Dagens europeiska och amerikanska högerradikaler har inte varit sena att notera – och kritisera – den hegemoniska vänstertolkningen av Nietzsche. Den ende accepterade protofascisten i akademien, utbrister man med förvåning och sarkasm. Vänstertolkningen har, så resonerar den brittiske nationalisten Jonathan Bowden (död 2012), erbjudit ett skydd mot de kritiska röster som velat peka på Nietzsches ”politiska inkorrekthet”: hans fientlighet mot feminism och människors lika värde, hans perspektiv på ”ras” och nationalitet.

Enligt den franske nyfascisten Guillaume Faye är Nietzsche självklart en tänkare på högerkanten. Fay anser att ”politisk korrekthet” och rättighetstänkande är raka motsatsen till Nietzsches idéer. Då ”pseudo-nietzscheaner” på vänsterkanten inte kunde ”censurera” Nietzsche så fick de ”neutralisera” honom.

Ovan såg vi att den tyska nazismens hovfilosofer betraktade Nietzsche som antiliberal profet. Den profetiska Nietzschebilden återkommer idag: Med sin visionära blick kunde Nietzsche tidigt ana Europas nedgång, resonerar Faye. Enligt Faye kan Nietzsches tänkande inte reduceras till tysk nationalism. Nietzsche var inte provinsiell, han var en patriotisk europé. I hans verk ryms föreställningar om en ”europeisk nationalism” och om ett ”europeiskt imperium”. Tyvärr är det Immanuel Kants kraftlösa och pacifistiska Europavision som kommit att dominera idag, fortsätter Faye, medan Nietzsches vision om ett ”storpolitiskt” Europa med ett kraftcentrum återstår att förverkliga. Det är Nietzsches Europatanke snarare än hans tysknationalism som gör honom relevant idag, konkluderar Faye.

Men kanske är Nietzsches profetiska fram-tidsbild inte tillräckligt dystopisk? Det menar en ung svensk skribent på alt-högerns digitala flaggskepp (AltRight.com):

Inte ens Nietzsche kunde ha förutsagt de fasor som kom att äga rum när den sista människans samhällen öppnade sina portar till människor från hela världen (vilka de inte på något sätt var lämpade att hantera). Det är som att se en vargflock löpa amok i vad som brukade vara slutna betesmarker. [18/11 2015]

Nietzsches skräckvision om ”den sista människan” – en medelmåttig och viljesvag människotyp som nöjer sig med låga materiella njutningar (kort sagt demokratins och socialismens människa) – dyker upp i Så talade Zarathustra (1883–85). Före dagens nyfascister hade den nykonservative statsvetaren Francis Fukuyama använt sig av bilden av ”den sista människan” i sitt enormt uppmärksammade arbete Historiens slut och den sista människan (1992). I nyfascisternas händer kompletteras ”den sista människan” med den utomeuropeiska ”massinvandringens” katastrofala följder för våra förfallna demokratiska, europeiska samhällen. Fukuyamas idé om ”historiens slut” apostroferas med gillande av alternativhögern. Men Fukuyamas nietzscheanska oro för framtiden (att den amerikanska livsstilen rymmer allt mindre av individuella prestationer och andlig storhet) skruvas upp till max och vrids i antidemokratisk, fascistisk och apokalyptisk riktning. Den nietzscheanska maktviljan arbetar inte för utan mot våra liberala samhällen.

År 2018 har således den filosofiska och politiska lägesbeskrivning som Allan Bloom skisserade år 1987 om inte kastats om så i alla fall betydligt komplicerats. Ingenting symboliserar denna förskjutning i Nietzschebildens historia bättre än ett nytaget foto (Instagram, naturligtvis) på en med den amerikanska alt-högern närstående gestalt vid namn Jack Donovan, där denne poserar naken, muskulös och tatuerad bredvid en Nietzschestaty (Nietzscheminnesmärket i Tyskland, Röcken). Man kommer osökt att tänka på en episod från 1930-talet där den nyblivne tyske Führern avlägger visit i Nietzschearkivet i Weimar och fångas på bild stirrande på en Nietzschebyst. Ett ikoniskt foto, spöklikt och mångtydigt precis som bilden på den förvisso inte lika kände eller politiskt inflytelserike figuren Jack Donovan. För den homosexuelle Donovan är manliga värden och manlig gemenskap centrala beståndsdelar (en manlighetskult som asketen Adolf Hitler nog kände sig främmande inför). I boken The Way of Men (2012) presenterar han sin världsbild. Män skall åter bli män, men då krävs att slavmoralen (dit Jack Donovan räknar feminism, liberalism och multikulturalism) omintetgörs. Människan – mannen – skall åter bli en ”barbar”. Nietzsches Till moralens genealogi (1887) är en viktig text här: den berättar historiskt hur mannen snöptes och feminiserades. Nu gäller det att hitta tillbaka till de aristokratiska värden som den kristna rörelsen undertryckt: styrka, maskulinitet, heder och ära.

Den amerikanska alternativhögerns grundare, Richard Spencer (årgång 1978), är sprungen ur konservatismen som han upplevde som otillräcklig; konservativ politik hade blivit synonymt med G W Bush och hökaktig utrikespolitik. Spencer blickade bakåt mot den ”gamla högerns” isolationism och aristokratiska konservatism. Figurer som advokaten och rashygienikern Madison Grant och journalisten och Nietzschespecialisten H L Mencken, men framförallt Friedrich Nietzsche, lockade. (Spencer brukade skämtsamt beskriva sig själv som en Nietzsche-con.) Det är betecknande att alt-högerns intellektuella och politiska influenser till övervägande del är europeiska.

Richard Spencer formades intellektuellt av Friedrich Nietzsche. ”You could say I was red-pilled by Nietzsche”, förklarar Spencer i en intervju för The Atlantic (juni, 2017). Att bli ”rödpillrad” betyder i radikala högerkretsar att bli politiskt medveten och se världen som den verkligen är. Uttrycket ”det röda pillret” kommer från filmen The Matrix (1999), där Keanu Reeves rollfigur Neo, efter att ha tagit ett rött piller, upptäcker att hans universum är falskt och att hans medmänniskor är slavar.

Spencer säger i intervjun för The Atlantic att mötet med Nietzsche ledde till att hans moraliska universum ”slogs i bitar”. De falska förhoppningar som Spencer befriades från var bilden av den duktige pojken som går till kyrkan om söndagar och som gör samma saker som farfar gjort före honom. Spencer började med Nietzsches Till moralens genealogi, en systematisk omvärdering av Västerlandets moraliska och religiösa sanningar. Nietzsche betraktade kristendomen som en slavreligion, en tröst för de svaga. Spencer är själv ateist men ger kristendomen sitt stöd såsom en nödvändig kulturell förutsättning för den vita västerländska civilisationen. Spencer förordar ett slags vit identitetspolitik. Det är den egna gruppen som betyder något. Av detta följer separatism och rassegregation samt ”fredlig etnisk rensning”.

Hur reagerar det akademiska samfundet och Nietzscheforskare på extremhögerns Nietzsche-vurm? På ett sätt väldigt förutsägbart. De reagerar kort sagt som de brukar reagera när Nietzsches politiskt anstötliga sidor kommer i ljuset. Det är helt enkelt felaktigt, så lyder argumentationen, att som dagens alternativhöger knyta Nietzsches filosofi till rasism och fascism. De har missförstått allt! (se Sean Illing, Vox, 6/10 2017) De felaktigheter som Walter Kaufmann korrigerade efter andra världskriget återkommer nu hos Richard Spencer och hans anhängare. Att bruka Nietzsche till stöd för rastänkande går inte för sig.

Detta försvarstal från den liberala akademiska vänstern – men även från traditionellt konservativa skribenter – är poänglöst och kontraproduktivt. Nietzsches protofascism – filosofens extrema elitism, slaveriförespråkande, Förintelsetankar och förakt för svaghet – är välbelagd och går inte att tvätta bort (se Melker Johnsson, 1943, och David Brolin, 2010). Om man betänker att det inte finns några politiska fenomen som Nietzsche – och dennes söner och döttrar idag – attackerar hårdare än demokrati, jämlikhet, socialism och feminism så är det paradoxalt att filosofen fått ett så varmt välkomnade just bland vänsterintellektuella. Detta mottagande kan karaktäriseras som närmast masochistiskt. Detta betyder inte att alternativhögerns/nyfascisternas Nietzschetolkning är den ”sanna” bilden och att den skulle vara utan problem, luckor och selektiva läsningar. Även nyfascisterna ägnar sig åt ett Nietzscheanvändande – och konstigt vore annars: de är först och främst politiker med en politisk agenda och först i andra hand intellektuella uttolkare.

Man kan inte utan att göra våld på Nietzsches filosofiska verk göra honom till en förespråkare av vit överhöghet eller till anhängare av en ”vit etnostat”. Förvisso saknar vitheten inte betydelse för Nietzsche – tänk exempelvis på hans beryktade metafor ”den blonda besten”. Det koloniala och eurocentriska perspektivet är så självklart att Nietzsche knappt berör saken i sina skrifter. Afrikanernas, kinesernas och de utomeuropeiska folkens mindervärdighet och underordning tas för givet men är inte intressant. Det är Europas framtid och problem som står i fokus för Nietzsche.

Nietzsches tankar om ”ras” lägger emellertid främst tonvikten på det sociala ursprunget eller härkomsten snarare än det etniska och det nationella. Nietzsche är en aristokrat och ett slags klassrasist i traditionen från Henri de Boulainvilliers och Joseph Arthur de Gobineau, det vill säga han naturaliserar samhällsklasserna (han talar till exempel om ”arbetarrasen”). Nietzsches politiska idealsamhälle är strängt hierarkiskt, ett fåtalsherravälde och ett slags apartheidsamhälle. Men samhällsordningen är inte skiktad enligt Richard Spencers anvisningar (vita mot svarta) utan i ”högre” och ”lägre” människor. Nietzsche förordar en (åt)skillnadspolitik som inte primärt grundar sig i etnicitet.

Ja, var och en har sin Nietzsche. Detta skall inte hindra oss från att väga rimliga mot orimliga tolkningar av filosofens budskap. Den postmoderna läsningen har alltid varit orimlig. Den har mer speglat sina uttolkares behov. Samtida nyfascister står, trots alla missförstånd, bristande intellektuellt djup och politiserade Nietzschebruk, närmare tendensen och andan i Nietzsches filosofi. Det är inte så konstigt. Nietzsche var trots allt kontrarevolutionens tänkare.