Vägen ut ur källaren

Åter står den berömda och beryktade familjen Reemtsma i fokus i de tyska medierna. Anledningen är publiceringen av Johann Scheerers bok Dann sind wir wohl die Angehörigen (”Då är vi väl de anhöriga”, Piper 2018 , som skildrar hur han som 13-åring upplevde de dramatiska dagarna när hans far, multimiljonären Jan Philipp Reemtsma, kidnappats. Att han inte heter Reemtsma har han sina föräldrars omsorg att tacka för: han föddes först när lagen gått igenom att ett barn kunde ta moderns efternamn.

Jan Philipp Reemtsma kidnappades våren 1996 och hölls fången i en källare i 33 dagar tills han köpes fri för 30 miljoner D-Mark. Han har själv skildrat hur han upplevde de dagarna i boken Im Keller (1998).

I Dann sind wir wohl die Angehörigen beskriver Johann Scheerer hur hans liv plötsligt förändrades. För honom, som just var i begrepp att lös-göra sig från sina föräldrar, var det en traumatisk tid. Han slets mellan saknaden efter fadern å ena sidan – och å den andra lättnaden som tonåring över att slippa faderns krav. Titeln på boken återger hans suck över att huset invaderades av psykologer som skulle hjälpa de anhöriga med långa samtal, vilket han som 13-åring fann avskyvärt.

Jan Philipp Reemtsma blev internationellt känd när han bröt med familjens nazianstuckna cigarrettkoncern, sålde sin arvslott och grundade ett institut för socialforskning (Hamburger Institut für Sozialforschung, HIS), som idag åtnjuter internationell respekt och är en träffpunkt för forskare från hela världen. Hans förebild var den berömda Frankfurterskolan, som tvingades stänga när Hitler kom till makten. Institutets ledare, sociologerna Adorno, Horkheimer och Marcuse, emigrerade till USA, där de hade stor framgång. De skulle på 1960-talet bli de upproriska västtyska studenternas förebild.

Om man vill förstå Tysklands dramatiska 1900-talshistoria måste man beakta generationsperspektivet. När jag skrev min avhandling om skuldfrågan från Hitlertiden, upptäckte jag att generationstillhörighet spelade en stor roll för hållningen till Hitler och nazismen, såväl i Tredje riket som under efterkrigstiden. Även om man inte kan dra klara gränser mellan olika generationer är de flesta människor starkt präglade av den värld de vuxit upp i och har därför vissa karakteristika som skiljer dem från andra generationer.

Jan Philipps far, Philipp Fürchtegott Reemtsma (1893–1959), som tillsammans med sina två bröder övertog faderns cigarrettfabrik i Erfurt, tillhörde Hitlers generation (som jag har kallat ”den äldre generationen”). Den var präglad av det tysk-preussiska kejsarrikets konservativa värderingar. Dit hörde inte bara en traditionell kvinnobild (med tre K: Kirche, Küche, Kinder (kyrka, kök, barn) utan också en djup misstro mot parlamentarisk demokrati, som ansågs främja såväl egoism som individualism och därför vara samhällsfarlig. De flesta i den generationen förfasade sig också över modern konst, som de fann dekadent.

Hitler hade visserligen vuxit upp i Österrike men han hade redan som skolpojke beundrat det tyska kejsarriket och övertagit dess konservativa värderingar. Och det var han i Europa ingalunda ensam om. Det tyska kejsarriket var förebild i många länder, inte minst i Sverige. Där som i det övriga Europa delade många Hitlers avsky för alla dessa ”nymodigheter” och var tacksamma mot honom för att han bekämpade dekadensen.

Hitler var alltså i många hänseenden en typisk representant för sin generation. Det förklarar inte bara hur han kunde göra en så makalös karriär utan också varför han hade så starkt stöd även utanför Tysklands gränser. Då den ”äldre generationen” fortfarande satt vid spakarna i Europa på 1920-talet motsvarade Hitlers tankesätt det som många européer under mellankrigstiden tänkte och kände. Hitler var helt enkelt ”mainstream”.

Därför är det inte förvånansvärt att även bröderna Reemtsma slöt upp bakom Hitler. De hade infört maskinella produktionsmetoder och var därför mycket framgångsrika, och för att kunna expandera vidare hade de 1923 flyttat firman till Hamburg. Under nazitiden var de förmögna industrimagnater och till de värderingar som de delade med Hitler var en stark patriotism. Den var typisk för den ”äldre generationen”, och den kunde ta sig uttryck på olika sätt. I de flesta kretsar urartade den till ren chauvinism. Men i bildade borgerliga kretsar speglade sig patriotismen i övertygelsen att den tyska humanistiska kulturen med Goethe i spetsen var överlägsen alla andra kulturer i världen. Många av dem såg ner på Hitler som en obildad uppkomling, men de understödde helhjärtat hans föresats att göra Tyskland stort igen.

1920 gifte sig Philipp Reemtsma och fick tre söner, som alla omkom i andra världskriget. Det låter ana att stämningen i den familjen, liksom i de flesta tyska familjer, var utpräglat nationalistisk. Efter ryska revolutionen 1917 fanns det i den borgerliga västvärlden dessutom en djup skräck för bolsjevismen. De flesta industrimagnater slöt upp bakom Hitler och var tacksamma för att han bekämpade den ”röda faran” från öst. Även bröderna Reemtsma understödde Hitler helhjärtat och donerade stora summor till Hermann Göring.

Men deras motiv att stödja Hitler kunde också ha varit opportunism. För säkert är att de profiterade på nazisystemet genom att utnyttja billig inhemsk arbetskraft på sina tobaksplantager på det av Tyskland ockuperade Krim och därmed tjäna grova pengar.

Ett framträdande drag i Hitlers generation var också tron på en genetiskt betingad nationalkaraktär. Den västerländska rasismen visade sig inte bara i kolonialismen utan också i ett utpräglat förakt för de slaviska folken – ett förakt som bröderna Reemtsma torde ha delat, eftersom de utnyttjade inhemska tvångsarbetare på sina tobaksplantager i Sovjetunionen. Det rasistiska tänkandet kom dock i första hand till uttryck i antisemitismen, som var djupt rotad och allmänt utbredd i Europa. Många européer uppskattade att Hitler satte stopp för ”den judiska världsrevolutionen”. Antisemitismen speglade sig också i kollaborationen, som inte bara var stark vid östfronten utan även i ockuperade länderna i väst. Vi vet idag att Förintelsen aldrig hade kunnat få ett så katastrofalt förlopp om inte flera länder hade medverkat. Men vid krigsslutet förnekade de flesta européer att de någonsin varit antisemiter. Så inleddes ett hyckleri som dominerar i Europa än idag.

Efter krigsslutet delades Tyskland i fyra ockupationszoner. Hamburg låg i den brittiska zonen och följaktligen hamnade bröderna Reemtsmas cigarrettkoncern under brittisk förvaltning. Den äldste brodern häktades och anklagades för att ha mutat Göring.

Men redan 1948 kunde alla tre bröderna återta ledningen av cigarrettkoncernen. Liksom många andra i Tyskland hade de under ockupationstiden vänt kappan efter vinden och blivit övertygade demokrater. De profilerade sig nu som storslagna mecenater. I en park i västra Hamburg lät de bygga ett museum för den nordtyske skulptören och tecknaren Ernst Barlach (1870-1938). Någon ersättning till tvångsarbetarna på Krim har aldrig betalats.

Philipp Reemtsma, som skilt sig 1938, gifte om sig med en 18 år yngre kvinna. Med henne fick han först en dotter, som dog snart efter födseln, och 1952 sonen Jan Philipp, som var hans ende arvinge. Fadern beslöt i sitt testamente att sonen skulle tillträda arvet när han var 26 år gammal.

När fadern dog 1959 var sonen åtta år gammal. Då modern alltid var rädd för att han skulle kidnappas lät hon en privatchaufför köra honom till och hämta honom från skolan. Jan Philipp led av att tillhöra den rika familjen Reemtsma och av att andra barn därför distanserade sig från honom. Han kände sig ensam men litteraturen blev hans räddning och han slukade den ena boken efter den andra. Intresset för litteratur behöll han som vuxen. Han studerade germanistik och doktorerade på Arno Schmidt, en av den tyska efterkrigslitteraturens främsta avantgardister. Han är idag en välkänd litteraturexpert.

Den västerländska ungdomsrevolten på 1960-talet var en internationell protest såväl mot kriget i Vietnam och ”USA:s imperialism” som mot konservativa samhällsstrukturer med sträng uppfostran och strikt sexualmoral. Mot det protesterade också ungdomen i Förbundsrepubliken, men kärnan i den västtyska konflikten var en uppgörelse mellan krigsgenerationen och deras barn om skuldfrågan från Hitlertiden. Eftersom krigsgenerationen aldrig bearbetat sitt bruna förflutna, kände sig deras barn tyngda av den skuld de fått ärva. De klev upp på barrikaderna och krävde att deras föräldrars generation äntligen skulle erkänna öppet att de hade hjälpt Hitler till makten och därefter givit honom sitt stöd – och därför själva måste bära skuldbördan från Hitlertiden.

I och med att Philipp Reemtsma var så gammal när Jan Philipp föddes kolliderade krigsgenerationen, som han själv tillhörde, direkt med 68-generationen, som hans son tillhörde. Familjen speglar alltså efterkrigstidens hätska västtyska generationskonflikt – den mellan krigsgenerationen och deras barn. Genom att investera sitt arv i ett samhällskritiskt institut distanserade sig Jan Philipp från faderns nazistiska förflutna.

Han råkade dock i en öppen konflikt med en annan generation, som jag har kallat den ”yngre krigsgenerationen”, därför att alla i den åldersgruppen (födda mellan första världskrigets utbrott och Hitlers makttillträde) var involverade i andra världskriget på ett eller annat sätt: de äldre tvingades ut i ett brutalt erövringskrig, tonåringarna skötte som ”Flakhelfer” de kanoner (Flak) som skulle skydda de tyska städerna mot luftangrepp, och de yngsta blev i många fall indragna i Hitlers ”Folkarmé”: en sista reserv av åldringar och barn som skulle försvara sin hembygd i krigets slutskede.

Anledningen till konflikten var utställningen ”Förintelsekrig. Den tyska krigsmaktens brott 1941–1944”. Den hade gjorts vid hans institut, men han hade överlåtit hela ansvaret åt Hannes Heer, född 1941 och ledande gestalt i studentupproret på 1960-talet. Som övertygad 68:a hatade Heer allt militärt, och han ville med nu vederlägga myten om den oskyldiga soldaten, som bara gör sin plikt. Stora foton med anklagande text visade hur militärer hängde judar och partisaner och misshandlade civilbefolkningen.

När utställningen startade sin turné genom Tyskland 1995 kunde ingen föreställa sig de proteststormar som skulle utlösas. Men många tyskar hade varit soldater under kriget och de värjde sig mot vad de uppfattade som en kollektiv skuldanklagelse. De fick stöd av en stor del av befolkningen, som krävde att man skulle sluta med alla dessa skuldanklagelser, så att tyskarna äntligen kunde räta på ryggen och vara som andra folk.

När protesterna mot utställningen trappades upp drog Jan Philipp Reemtsma in den och tillsatte en internationell fackkommission för att utreda om kritiken var berättigad. Kommissionen kom fram till att fotomaterialet hade behandlats vårdslöst och att vissa foton inte visade tyska utan ryska krigsbrott. Jan Philipp Reemtsma avskedade Heer och gav en grupp yngre historiker ur barnbarnsgenerationen i uppdrag att omarbeta utställningen. När den fortsatte sin turné med mindre foton och utförliga textförklaringar fick den bara lovord.

Johann Scheerer kan sägas tillhöra ”barnbarnsgenerationen” och hans bok speglar dess typiska drag som ett starkt harmonibehov och en tolerans som föräldragenerationen inte haft. Krigsgenerationens barnbarn tvingades ofta att i regn och rusk demonstrera för eller emot något de inte förstod, och de har fått nog av bråk. De distanserar sig från 68-årsgenerationens moralism, men de hyser förståelse för att deras föräldrar tänkte och handlade som de gjorde och anklagar dem inte.

Att Johann Scheerer skrev sin bok var snarast en tillfällighet. Han är en känd musikproducent och ett förlag bad honom skriva en bok om hur musik produceras. Då kände han att han först måste skriva av sig sitt barndomstrauma som han burit på ända sedan fadern kidnappats och inte kunnat bearbeta – eftersom han aldrig hade kunnat tala med någon om vad han tänkt och känt. I familjen var ämnet tabubelagt, och alla i hans omgivning undvek hänsynsfullt att ta upp det. Han visste att alla visste men då ingen vågade ta upp ämnet kunde han själv inte göra det. För den idag 35-årige Johann Scheerer, fader till tre barn, innebar boken en förlösning, en möjlighet att äntligen kunna berätta om något som skulle förändra hans liv för gott.

Av ängslan för att såra sina föräldrar berättade han om sin bok först när den var så gott som färdig.

Johann Scheerer beskriver också sina föräldrar med värme och respekt. När han föddes hade de valt ett sjukhus långt bort från deras hem därför att man där kunde förlossa utan bedövning, som de fruktade kunde skada barnet, och för att där praktiserades en ny metod som tillät hans mor att ha honom hos sig hela tiden.

Den ensamhet som hans far känt som barn gjorde de sitt yttersta för att skydda honom från. Därför såg de till att han slapp det kända namnet Reemtsma och istället fick moderns efternamn. De lät honom också växa upp utan stängsel och ständig övervakning, och han fick alltid leka fritt med andra barn. Och det var fadern som upptäckte hans intresse för musik och uppmuntrade det på alla sätt. Idag har han skamkänslor över att hans första reaktion när fadern kidnappats var lättnad över att slippa dennes krav. Nu hyser han förståelse för att hans far, som med skönlitteratur räddat sig från barndomens ensamhet, ständigt givit sin son böcker och förväntat sig att denna gärna skulle läsa.

Men den 13-årge Johann Scheerer hade inte haft ett spår av lust att läsa och kände bara faderns förväntningar som ett stort tryck. I sin bok skildrar han också hur främmande han stått inför de känsloladdade brev fadern skickat från källaren där han hölls fången och där han skrivit hur mycket han längtade efter sin son. Så hade sonen aldrig upplevt sin annars kyliga far. Dennes förslag att de skulle upprätthålla kontakten genom att läsa en viss bok parallellt hade han ignorerat.

Johann Scheerer skildrar hur faderns bortföring plötsligt vände upp och ner på allt i hans liv. Hans hem förvandlades till en polisstation med en massa okända människor som kröp omkring och lade ut kablar överallt. Hans mor försökte skydda honom och gav honom en fin elektrisk gitarr som han önskat sig. Men hon var nervös, och han fick som barn inte veta vad som egentligen pågick. Han led av att ingen tog honom på allvar. Han kände sig ensam men hade ingen att tala med. Ringa till sina vänner kunde han inte och heller inte ta emot deras samtal eftersom alla telefoner var avlyssnade. Och leka utomhus var inte längre möjligt, eftersom hela parken var ockuperad av polisbilar och tv-bussar.

Han tillbringade dagarna framför tv:n eller med sin gitarr och försökte att inte tänka på sin far för då greps han av panik. Han utgick ifrån att han aldrig mer skulle få se honom, eftersom han var övertygad om sådana dramer alltid slutar med att kidnapparna tar pengarna och sen mördar sitt offer.

Allt tycktes för honom overkligt och han hade, skriver han, känslan av att leva på en annan galax. Den känslan förstärktes när han en natt väcktes med nyheten att hans far hade släppts fri i en skog och att han strax skulle hämtas av en bil som skulle föra honom till ett sjukhus där hans föräldrar befann sig. När han sömndrucken raglade ner för trappan såg han en arkivbild av sin far i alla tv-rutorna. Helikoptrar surrade över huset och när han leddes ut till bilen lystes natten upp av alla kamerablixtar.

Känslan av overklighet släppte inte när han stod inför sin bleka, magra far och inte heller när de alla tre låg bredvid varandra i en säng. Han tänkte på hur trivsamt det hade varit när han som barn legat i föräldrarnas säng. Men nu hade deras liv förändrats och de teg, för att ingen av dem kunde sätta ord på någonting så oerhört. Inte ens när de flydde till New York för att undslippa allt ståhej försvann hans känsla av overklighet som föräldrarna uppenbarligen delade. Tigande vandrade de genom Central Park. När de kom hem trädde Jan Philipp en gång utanför dörren för att alla fotografer skulle få sitt foto och sedan lämna dem ifred. Förgäves! Deras lugna familjeliv var slut för gott.

I bokens sista avsnitt skildrar Johann Scheerer hur han 2016 bjudit sina föräldrar på en weekendutflykt med hela familjen. Då hans far inte mådde bra hoppades han att barnbarnen skulle göra honom gott. Men när modern förmodade att bilen som skulle ta dem till flygplatsen var för liten för sju personer plus bagage sade chauffören skämtsamt att om det blir för trångt kan ju en ta plats i bagageutrymmet. Fadern stelnade till, modern likaså, och sonen fick tillbaka overklighetskänslan.

Johann Scheerer konstaterar att den som en gång upplevt frontens fasor aldrig kan glömma och att endast den som delat traumat verkligen kan förstå. Som del av den toleranta barnbarnsgenerationen drar han också slutsatsen att ingen av oss har rätt att döma människor i en situation som vi inte själva upplevt.