Vi är alla förrädare

Vid tolv års ålder spelade jag Macbeth i en skolpjäs. Jag lärde mig alla mina repliker. Men den jag minns bäst yttrades av Duncan, som jag förrådde. Den handlade om tegnen av Cawdor: ”Han var en riddersman, på vilken jag min hela tillit byggde.”

Tillit är nyckeln. Och det finns två anledningar varför tillit är så viktigt i vårt liv. Evolutionspsykologer hävdar att vi är biologiska varelser som föds med ett djupt rättvisepatos. Rättvisa gör att vi kan samarbeta. Språket innebär att vi kan ha ett nära samarbete. Det medför att vi kan bedöma andra; göra värderingar, fatta beslut om någon har gjort sig förtjänt av vår tillit eller inte.

Psykologer berättar en annan historia. De hävdar att förräderierna börjar tidigt, i barndomen. Barnet upplever inget annat än förräderier från ung ålder. Från och med ögonblicket då det lämnar tryggheten i livmodern och träder in i den fientliga världen; efter ett syskons (eller om man så vill en kärleksrivals) födelse; från oidipuskomplexet till puberteten. Vid vart och ett av dessa utvecklingsstadier upplever barnet ett sviket förtroende, ett förlorat privilegium och en minskande känsla av att vara speciell.

Vi har alla blivit förrådda vid någon tidpunkt i livet, och vi har alla förrått någon som stod oss nära. Det är anledningen till att vi ibland kan identifiera oss med några av de stora förrädarna i historien, på ett sätt som vi aldrig skulle vilja identifiera oss med de stora förskingrarna, mördarna eller sexförbrytarna. Ta Mordred i Le Morte d’Arthur; eller Jago i Shakespeares Othello; och naturligtvis den störste förrädaren någonsin, Judas Iskariot.

Läs Jorge Luis Borges fantastiska novell ”Tre versioner av Judas”, en berättelse i vilken den svenske teologen Nils Runeberg ramlar över Kristi sanna identitet i samband med en helomvändning i frågan om Judas och Jesus. När Runeberg inleder sin karriär hävdar han att Judas roll var nödvändig för frälsningsplanen. Senare anser han att denna roll var avsiktlig och därmed en självuppoffring i vilken Judas speglade Jesus. I sin sista version avslutar Runeberg med att yttra följande ord: ”Gud förvandlades fullständigt till människa, men en människa på gränsen till ondskan, en människa på gränsen till förtappelsen och avgrunden. I syfte att rädda oss kunde Han ha valt vilket liv som helst i historiens virriga väv: Han kunde ha varit Alexander eller Pythagoras eller Rurik eller Jesus; Han valde en eländig tillvaro: Han var Judas.”

Med andra ord var den store Frälsaren inte en man som tillbringade ett par timmar i olidliga smärtor på korset; utan en människa som led i evighet i helvetet, föraktad och övergiven som profeten Jesaja förutsade. I Dantes Inferno återfinns han i helvetets lägsta cirkel, där vi hittar historiens alla stora förrädare. Förräderi är kanske inte en av de sju dödssynderna (de som Gud betraktar som de värsta) men det är helt klart den synd som vi ser som omöjlig att göra ogjord.

Så här ligger det till (som mina studenter skulle ha uttryckt det). Förräderiet är i grund och botten tveeggat. När allt kommer omkring förråder man ju sig själv. Året innan jag spelade Macbeth fick jag följa med på bio och se David Leans storartade biografiska skildring Lawrence av Arabien. I den scen som jag tyckte var mest gripande ställdes Lawrence (som just återvänt från Aqaba i traditionella beduinkläder) mot general Allenbys politiske rådgivare, spelad av den åldrande store brittiske skådespelaren Claude Rains, i vad som blev hans sista roll på vita duken. Oklanderligt klädd som de bästa brittiska UD-tjänstemännen vänder han sig mot Lawrence och säger: ”Vet du, Lawrence, i en utomståendes ögon ter vi oss oerhört olika. Men i själva verket är vi egentligen väldigt lika. Exempelvis säger vi båda till araberna att efter kriget kommer de att få sin självständighet. Och vi förråder dem båda. Jag gör det eftersom jag får betalt av mitt land för att ljuga för dem. Du ljuger för dig själv. Det enda jag undrar är vem av oss som historien kommer att anse är mest skyldig, moraliskt sett.” På väg ut från bion den kvällen vände jag mig till min mor och sa att jag ville bli som ”den mannen”. ”Var inte dum”, svarade hon – ”du kan inte bli som Lawrence. Imperiets tidevarv är över.” ”Var inte dum”, svarade jag grinigt. ”Jag ville inte bli som Lawrence. Jag vill bli som Claude Rains. Jag vill förråda araberna som karriär.” Och om jag hade börjat arbeta på UD, som mina föräldrar önskade, så skulle jag utan tvekan ha förrått dem än idag.

Men Rains hade rätt. Lawrence förrådde sig själv. Han levde, för att använda dagens språkbruk, ”i förnekelse”. Närhelst vi upptäcker att vi har blivit förrådda inser vi att det antagligen delvis är vårt eget fel eftersom vi har haft dåligt omdöme; eller för att vi med tiden har blivit alltför beroende av en enda person; eller för att vi har satsat för mycket på en enda man eller kvinna, känslomässigt, psykologiskt, sexuellt eller politiskt.

Litteraturen illustrerar detta på ett mer levande sätt än någon annan konstform, särskilt krigsromanen. Förräderiet alstras och sprids givetvis i den miljö som blir ett resultat av kriget. Arméer skapar ömsesidiga osäkerhetsnät. En soldat kan överge sin post och förråda sina vänner. En officer kan riskera sina soldaters liv för väldigt lite i syfte att främja sin karriär. Han kan bryta mot en hederskodex och agera vanhedrande i fält. Förräderierna sprider sig i krigets värld, och varje handling kan ha många olika meningar.

Ta Norman Mailers första och bästa verk, De nakna och de döda, och romanfiguren general Cummings. Mailers bok handlar om förräderiets tvetydighet. Cummings är inte något odjur. Han är inte särskilt slösaktig med sina soldaters liv. Det som verkligen gör honom vidrig är inte hans handlingar utan hans tankar. 1900-talet var en oerhört ideologisk tidsålder och Cummings är en symbolisk 1900-talsfigur. Han griper sig an livet på en abstrakt nivå som numera är främmande för oss – han tänker i begrepp som det historiska ödet och ”historiens marsch”, och är på det stora hela likgiltig inför de skador som följer i dess kölvatten. Precis som förrädarna från Cambridge (Kim Philby, Donald Maclean, Guy Burgess och Anthony Blunt) förförs han av tankar på framtiden. Men i det här fallet handlar de om det amerikanska århundradet, inte kommunismen och Sovjetstaten. Detta är historiens grymhet som ”viljan till makt”. Dess tema var inte individen utan mänsklighetens representanter som kunde se ut på många olika sätt: en nation, en klass eller till och med en civilisation. Historien utgjorde den plats där mänskligheten blev många: slavar och herrar; arbetare och borgarklassen, bönder och staten. Historien var en diskurs mellan två motsatta krafter.

Precis som förrädarna från Cambridge måste Cummings bedra dem som omger honom. Han är en av Nietzsches ”ärliga lögnare”. Han ljuger och är fullständigt medveten om det av en anledning som han vet att de meniga aldrig skulle förstå, vilket gör att han ser på dem inte med förakt utan helt enkelt som möjliga brickor i jakt på ett större historiskt mål. Fröna till förräderiet av hans soldater står att finna i hans tankar. När han återvänder från ett besök hos en artillerienhet vid fronten funderar han på en granats asymmetriska parabel då den stiger mot himlen innan den faller ner över fienden nedanför. Den påminner honom om Spenglers teori om alla kulturers livscykel – tillväxt, mognad och förfall. En epok verkar också nå sin höjdpunkt vid en punkt som ligger bortom mitten på dess tidsbana, och fallet är alltid tragiskt. Och en av de faktorer som hindrar projektilen från att stiga ännu högre är vindens motståndskraft – mediets motstånd, massans motstånd, eller massornas motstånd, som leder till att visionen, en kulturs uppgång, förlorar sin udd, saktas in och når sitt slut i förtid. I rättvisans namn bör det nämnas att i det ögonblick då han fäster sina tankar på papper känner han en viss avsmak för det han har skrivit, men han är inte beredd att ge upp sina tankar, lika lite som soldaterna, som pressas till uthållighetens gränser under kampanjen, skulle kunna tänka sig att ge upp sina drömmar om att överleva kriget och återvända hem. De är inte intresserade av generalens Spenglergrubblerier. De har lärt sig att leva med tanken att de kan dö på andra men minst lika heroiska sätt.

Som tur är har vi sluppit ur 1900-talets grepp. Vi är inte längre hemfallna åt den sortens funderingar. Generalerna förråder fortfarande sina soldater på andra krigsskådeplatser, om än i mindre utsträckning och på sätt som är mer bekanta i historien. Soldater skickas fortfarande i döden för att försvara en officers rykte. Vad gäller Cummings lämnar Mailer oss med en sista skymt av generalen då han inser att medelmåttorna snart kommer att ta plats på historiens tron efter kriget, inte de stora männen. Han misstänker också att han inte kommer att få delta i det kommande kriget mot Ryssland, att han kommer att bli förbisedd och inte lär få föra befälet – ett sista förräderi.

Och sedan har vi Evelyn Waughs trilogi Sword of Honour. De tre romanerna i den – Män i vapen, Herrar officerare och Kapitulation utan villkor – handlar samtliga om förräderier: Churchills förräderi av den västerländska civilisationen då han gjorde gemensam sak med Stalin 1941; Guy Crouchbacks upptäckt att hans gamla fosterland, England, hade förråtts av den ”moderna beväpnade tidsåldern”; förräderiet av Storbritannien av dem som i hemlighet arbetade för Stalin som UD-tjänstemannen de Souza; Storbritanniens svek gentemot rojalisterna i Jugoslavien, där en sovjetisk spion inom sabotageorganisationen Special Operations Executive, James Klugmann, i realiteten var inblandad; och de Souzas förräderi av sina judiska trosbröder i Kroatien, som han lämnar åt sitt öde att dödas av Titos partisaner i det ”högre godas” namn: kommunismen.

Men det största förräderiet av dem alla är personligt, som så ofta är fallet. På Kreta förråds Guy av sin vän Ivor St Claire: ”Den bäste av dem alla, Englands kärna, mannen som Hitler inte hade räknat med.” St Claire förråder männen som lyder under honom genom att desertera och rättfärdigar sitt beslut med att säga att det är fullständigt hedervärt för officerare att överge sina soldater så att de kan fortsätta att utbilda nya rekryter. Det är, trots allt, helt klart det ”moderna alternativet”. Guy förråder inte St Claire när han tar sig ifrån Kreta; han avslöjar honom inte. På de sista sidorna i trilogin möter han honom på sin klubb och håller fast vid den påhittade historien. Men nyckeln till episoden är den hemska mrs Stitch, som sätter vänskapen framför fosterlandet. Guy gör det inte eftersom hans vänner speglar honom. Att handla på ett vanhedrande sätt innebär ett förräderi av ens vänner. Även vid detta skede i kriget är han fortfarande övertygad om att de gamla värderingarna fortfarande är värda att bevara, och – ännu viktigare – fortfarande går att rädda.

”Jag hoppas att jag skulle ha modet att hellre förråda mitt land än mina vänner”, försäkrade E M Forster i ett berömt uttalande efter att det i början på 1960-talet blivit känt att hans kolleger från Cambridge, Burgess och MacLean, gjort sig skyldiga till förräderi. Julia Stitch läser Forsters bok om Alexandria när Guy träffar henne första gången. Sambandet är fullständigt slumpartat, men en lycklig slump. Julia är inne på samma linje som Forster. Hon kommer aldrig att förråda en vän.

St Claires förräderi är givetvis på en helt annan nivå än gänget från Cambridge. Han förråder inte sitt land. Ingen dör som resultat av att han deserterar; han har inte utsatt några ställningar för fara; hans desertering spelar ingen som helst roll för krigets utgång. Men ändå gör det en enorm skillnad för Guy. Om han inte är en förrädare så har han en förrädares hjärta.

Förklaringen till hans resonemang tror jag vi kan hitta i Pascals Tankar. Vad är det hos våra vänner som vi tycker mest om? frågar han vid ett tillfälle. Det kan inte vara deras skönhet, den kommer att vissna med tiden. Det kan inte vara deras intellekt, det kan komma att försämras med åren. Och det kan inte vara deras själ, det är blott ett abstrakt begrepp. ”Vi älskar aldrig en person, utan bara dennes egenskaper”, hävdar Pascal. Våra vänner definieras helt enkelt av deras beteende. Långt tidigare förklarade Aristoteles för oss att den perfekta vänskapen är en sorts egenkärlek, inte olik den som en mor känner för sina barn: det som görs av ens vänner görs mot en själv, vilket är skälet till varför Guy känner sig så delaktig i hans lands förräderi av de gamla värderingarna. Och om man inte tar personligt ansvar för de förräderier som begåtts av ens vänner eller ens land så förråder man i själva verket sig själv.

Och så kommer vi till de stora förrädarna i vår egen tid, till Edward Snowden och Bradley/Chelsea Manning och narcissister som Julian Assange. Och, så klart, till en av de största förrädarna i den sovjetiska historien: Oleg Gordievskij. Vi kan dock inte placera Gordievskij i samma grupp.

Jag återkommer till Shakespeares pjäs, Macbeth. I vilken utsträckning är ett förräderi någonsin tragiskt (för endera parten)? Kom ihåg att häxorna varnar Macbeth att han skall bli kung ”när slaget förlorat är och vunnet”. Det är en viktig replik som ofta förbises. Mannen som har förrått Duncan, tegnen av Cawdor, är inte en tragisk figur, trots att han dör nobelt nog. Som Macbeth säger till kungen: ”Ej något i hans liv befanns som sättet att det lämna.” Men Macbeths förräderi är tragiskt eftersom han är den större mannen, och det är paradoxen i häxornas profetia. Han både vinner slaget och förlorar det på samma gång; han vinner makt men förlorar sin själ. Shakespeare kan till och med göra förräderiet heroiskt.

Tyvärr gör sällan historien det. Gordievskijs förräderi av Sovjetunionen var inte tragiskt utan heroiskt. Han gjorde det rätta, precis som de jesuitiska martyrerna som fader Campion under Elisabet I:s tid på tronen ansåg att de gjorde då de satte lojaliteten gentemot påven framför lojaliteten mot drottningen. Och Campion var så klart föremål för en kort biografi av Waugh, som beundrade hans martyrskap – priset för hans förräderi – för den ”sanna religionen”. Förräderier kan vara fullständigt förenliga med heder och ära, värderingar och trossatser. Det kan till och med vara ädelt att förråda en ond regim eller en ond sak (eller en god sak som förvandlats till någonting dåligt).

Och vi måste komma ihåg att spionage livnärs av förräderier. Medborgare vänds mot sin egen stat eller får betalt för att förråda den, men de förleds sällan och ännu ovanligare är att de utpressas. Att utpressa någon i syfte att förråda sitt land är det samma som att förnedra sig själv. För förräderier har alltid med jaget att göra. Som Nietzsche varnade: Se upp när du slåss mot monster, så att du inte själv blir ett monster.

Till syvende och sist är förräderi inte en fråga om perspektiv. Det handlar inte om att en persons frihetskämpe kan vara någon annans terrorist, eller vice versa. Men vi har svårt att älska de som förråder sitt land, på samma sätt som de som arbetar inom en institution har svårt att omfamna visselblåsare, och på samma sätt som vi avrättar spioner, fiendesoldater som har förrått oss genom att inte bära uniform. Alla dessa bedöms i många fall ha undergrävt den naturliga ordningen. Som jag skrev i början på denna essä är vi, trots allt, programmerade att sätta ett absolut värde på tillit.

För många år sedan fick jag höra en historia av Peter Naylor, som var Harold Macmillans marinattaché vid förhandlingarna inför Nassauöverenskommelsen 1962, där USA – efter lång tvekan – gick med på att sälja kärnvapensystemet Polaris till Storbritannien. När han återvände till London bad Macmillan Naylor att fråga den amerikanske ambassadören om USA hade något att invända mot att den brittiska marinen återgäldade denna tjänst genom att döpa ett av sina nya fartyg till HMS Benedict Arnold. Vad än Benedict Arnold (1741–1801) hade för skäl att förråda rebellernas sak så tror jag inte att den brittiska marinen skulle varit särskilt nöjd över att ha döpt ett fartyg efter en berömd förrädare, inte ens en som förrådde det unga USA till förmån för fäderneslandet.

Artikeln är skriven särskilt för Axess.

Översättning: Martin Peterson