Lukas & Clara Moodysson hyllar den genialiska raden

I en seriös litteraturkanon får det inte bara finnas plats för de bästa och duktigaste och kändaste. Man får inte glömma de vilsna, okända, bortglömda, de som aldrig nådde fram eller bara nådde fram ibland men inte så ofta. Selma Lagerlöf är drottningen och Gösta Berlings saga är vårt nationalepos, men det räcker inte med drottningar och nationalepos. Man måste leta i skuggorna och i arkiven. Genierna som ingen förstod sig på. De som dog för tidigt eller slutade skriva av annat skäl. De som ärligt talat var riktigt dåliga men plötsligt en vårdag eller en mörk natt skrev en vacker rad som fortfarande lever. Här ska vi presentera tre sådana författare.

På baksidan av Stina Carlsons diktsamling … och jag hörde en sång står det så här: ”Stina Carlson är småländsk lantbrukarehustru och har under en följd av år skrivit dikter för olika publikationer och sångsamlingar. Hennes debutarbete framlägges här. Det har rönt ett erkännsamt mottagande av dem som läst manuskriptet och förlaget hoppas att det ska få bliva många till vederkvickelse.” Boken utkom 1956, Carlson var då över fyrtio år.

Det är en bok om ångest och hur diktjaget försöker fördriva den eller åtminstone mildra den med hjälp av Gud och Jesus. Den är full av utslitna religiösa fraser. Det blir ingen vederkvickelse för läsaren men man känner sympati med författaren och hennes kamp mot inre och yttre mörker – och det är inte det säms­ta. Som litteratur är det oftast helt värdelöst. Under en svår sjukdom skriver Carlson att hon känner sig buren på förbönens vingar. Hon säger att hon är ett litet barn som känner Guds närvaro. Hon klamrar sig fast vid sin gud, är beroende av honom, han hade kunnat vara knark. Världen är falsk och usel men Herren skänker henne styrka i livets strid. Natten är aldrig så mörk att inte Jesus kan fixa allt: ”Världen mig mycket förskräcker. / Efter Din hjälp jag mig sträcker.”

Och hon går till attack mot all synd. Mot en pinuppa: ”Arma människa, se din fulhet.” Hon varnar ogifta kvinnor för Satan, dvs sexualitet och äventyr och frihet. Och: ”Livet är rikast när / livet är hårt”, ingenting i världen är bra om det inte är plågsamt, men hon ljuger ju, egentligen längtar hon efter en ros utan taggar och en värld där hon kan vara glad.

Ibland röjer Stina Carlson sig, och det är då det börjar bli vackert och det är då den småländska lantbrukarhustrun börjar förtjäna en plats i en litteraturkanon – för att det fina blir extra fint när det gömmer sig i klichéer. Plötsligt talar hon oväntat köttsligt om en kvinna som ska gifta sig: ”Knoppande är barmen. / Knoppande är skötet. / Färdigt efter / bävans skälvning, / öppna sig i / ungvårsmjuk och / hemlig skönhet.” Och man blir glad att hon vågar vara så snuskig.

Ibland blir förtvivlan så stor att hon inte kan hindra sig från att skriva en dikt helt utan att nämna Gud. Dikten heter ”Svart dag”, en strålande liten dikt i all sin enkelhet, inte det minsta nyskapande men hundra procent sann. ”När allt har offrats / på din drömda / lyckas altare” och ”Allt du trott på / och litat på, / är som algbeväxta / stenar i en / dyig sjö.” I detta förtvivlans träsk finns ingen Jesus. Men det finns något annat. Upp ur dyn ser hon en stängel sträcka sig mot ytan. Det är en näckros. Inget mer. Men det räcker. Ge oss blommor i våra lerpölar och i våra smutsiga hav och ge Stina Carlson en plats i Sveriges litteraturkanon. En enda liten dikt räcker för att en bok ska lysa för evigt, en enda näckros.

På tre platser i Sverige finns en liten röd bok. Den heter Sodom och är skriven av Artur Ståhle. Om man går in på Malmö stadsarkiv och frågar om romaner som snackar skit om Malmö så föreslår den snälle herren som arbetar där Sodom och han går hämtar den. Den är från 1923 – och en av de allra första romanerna som handlar om Malmö. Man får inte låna hem den. Om man vill läsa den får man sitta där.

Vad är det för en bok? För att vara formell kan man säga att det är en pikareskroman om några lösa typer och deras förehavanden under tiden kring Baltiska utställningen, 1914. Bokens förhållningssätt till verkligheten avslöjas på första sidan, Malmö har blivit omdöpt till Skvalperup. På nästan varje sida i stadsarkivets exemplar är det någon som med blyerts avslöjat alla andra täcknamn. Det är en skvallrig roman. Roman­figurerna ser varandra på färjan till Köpenhamn i komprometterat tillstånd, eller med fel sällskap på en salong.

När en malmöit läser Sodom förstår hen plötsligt hur alla Stockholmsromaner känns för stockholmare. Alla borde få förhålla sig till sin hemstad så som stockholmare gör efter att ha läst Doktor Glas. Alla barn i Malmö borde tvingas läsa Sodom.

Det är något speciellt med personerna i Sodom. De flesta befinner sig på samma gemena nivå. Skumma typer allihop. Inga är goda eller onda, några är mer oskyldiga än andra men alla är nedsjunkna i något dunkelt. De utnyttjar, ljuger, skiter i andras känslor, drar igång olika dumma jippon och projekt för att kompensera för sina lillebrorskomplex. Baltiska utställningen, denna jättesatsning i världsutställningarnas tidevarv, framställs i romanen som ett manipulativt försök att höja upp Malmö, eller ja, Skvalperup, inför resten av världen. Man kan inte undgå att tänka på alla andra sätt som Malmö försökt hävda sig genom åren, till exempel genom diverse skrytiga byggprojekt. Men det är ingen moraliserande skildring.

Högtidligt blir det faktiskt att läsa en sådan här roman som bara överlevt i tre exemplar. Att sådan igenkänning och tidlöshet kan finnas i en så pass gammal och bortglömd bok, det är något fint med det.

Sodom är en bok som förtjänar en plats i vår litteraturkanon både för sina egna kvaliteter och som representant för alla böcker som ligger i olika arkiv och magasin och väntar på att återupptäckas. Förhoppningsvis kan en kulturkanon hjälpa till med detta och inte bara peka på de böcker som folk redan känner till. Dessutom borde alla platser i Sverige, städer, landskap, få ha sin egen representant på listan. Släng Doktor Glas och Röda rummet, hitta en bok som handlar om Nässjö eller Hallstahammar istället.

Birgitta Medelius föddes 1934 och är den minst okända av våra tre författare. Hennes första bok kom 1980 (hon var alltså 46 år, ännu en påminnelse om att det inte behöver vara bättre att debutera ung), diktsamlingen Stenarna. I den finns en storartad dikt som heter Modern, en av det sena nittonhundratalets bästa dikter på svenska språket. Kan man gissa att den är självbiografisk och att det är poeten själv som är mamman? Hursomhelst handlar den om en familj som är på vinterutflykt. Snöbollar och så vidare. Men diktens jag, modern, kommer efter ungarna, och utan förklaring vänder hon tillbaka, går ifrån dem.

Utspelar sig alla de bästa svenska dikterna i naturen? Stina Carlsons dyiga sjö, Gunnar Ekelöfs trädgård, Edith Södergrans svårmodiga skog, Birgitta Medelius rimfrostskog. Där bryter hon av ett grässtrå och minns plötsligt en lärare som för länge sedan frös ner en apelsin i kolsyresnö och sedan slog sönder den med en hammare så att flisorna yrde omkring i lektionssalen. Vad är det för fantastiska bilder? Är det en dröm? Vad handlar det om? Det är helt begripligt och helt märkligt. Varför går hon bort från barnen – är hon trött på dem? Är det en dikt om frihet eller om att gå vilse?

Hon går längre in i den skogen. Den tätnar. Plötsligt ser hon en mörk gestalt som rusar iväg och försvinner. Kvar på marken ligger en tidning med bilder av nakna människor, ”älskande kroppar i förvridna ställningar”. Är hon rädd? Eller vill hon vara där? Hon försöker bläddra i tidningen men den är fastfrusen.

Någonstans här hade dikten kunnat sluta, i osäkerheten i den frusna skogen. Men Medelius är en vänlig själ och inte rädd för att vara en smula banal. Hon börjar frysa och rusar tillbaka till sina barn ”och kramar sin förvånade familj / som om hon varit borta länge”. Där är dikten slut. Tack Birgitta Medelius för att du lät den sluta med en kram.

En person som när hon var barn träffade Birgitta Medelius säger att hon var tystlåten, snäll och såg sorgsen ut. Hon dog alldeles för tidigt i cancer. För dem som kände henne var det förstås en tragedi men för oss andra gör det inte så mycket, hon gav oss ju den här dikten.

Vi kan inte låta bli att nämna en till kandidat, Margareta Su­ber. Skrev den första svenska romanen om kärlek mellan två kvinnor, Charlie (1932). Och skrev den första svenska romanen om antisemitism, Vänd ditt ansikte till mig (1942). Den första återutgavs för några år sedan, nu är det dags även för den sistnämnda att få möta en ny publik. I all välmening ett tips till alla bokförlag. Vi kan skriva förordet.