Kortslutning till vänster

Minervas uggla flyger först i skymningen heter det. Med andra ord är det först efter ett skeende som vi verkligen kan förstå innebörden av detsamma. Har vi nu nått punkten när fenomenet ”woke” kan betraktas på detta sätt? Den Harvard-utbildade filosofen Susan Neiman har gjort ett försök. I boken Left is Not Woke gör hon upp med de senaste decenniernas starka vänstertrend, ur ett vänsterperspektiv.

Ordet woke, vars bästa översättning till svenska kanske är ”(upp-)vaknad”, förekom i dagens betydelse första gången i texten till bluesartisten Lead Bellys sång ”The Scottsboro Boys” från 1938. Scottsboro-pojkarna syftar på åtta svarta unga män som anklagades för våldtäkt av två vita kvinnor på ett tåg i Alabama och som fängslades i många år efter en bristfällig rättsprocess. Att vara woke är att vara vaksam på diskriminering och rasism.

Någon uttömmande definition av woke erbjuder inte Neiman, vilket får sägas vara en svaghet. Inte heller är Left is Not Woke en diskussion om woke-rörelsens praktiska konsekvenser – här finns inga dråpliga eller upprörande exempel på dåraktig aktivism. Det är filosofin bakom rörelsen som nagelfars. Prosan är effektiv och obelastad av mångordighet och akademisk jargong.

Den centrala tesen i boken är att woke är oförenligt med den vänster som har sina rötter i upplysningen. Identitetspolitik, cancel-kultur och anklagelser om ”kulturell appropriering” är ingen naturlig fortsättning av vänster­traditionen, utan ett stickspår. ”Vad är viktigast”, frågar författaren, ”de omständigheter vi föds med eller de principer vi överväger och ställer oss bakom?” Neiman själv, som kan sägas tillhöra en kulturradikal vänsterliberalism, säger sig dela woke-rörelsens mål om antirasism och jämlikhet, men inte alls dess analys och metoder.

Neiman, som är verksam i Berlin, har skrivit och forskat om Immanuel Kant och tyska upplysningstänkare, och det är här hon hittar inspirationen till sin idékritik. Författaren har stora anspråk. Redan boktiteln avslöjar att hon inte argumenterar för att vänstern borde frigöra sig från woke-idéerna – hon menar att woke och vänster helt enkelt är filosofiskt oförenliga.

Med stöd i idéarvet från upplysningen formulerar hon tre filosofiska åtalspunkter mot wokerörelsen. Den klassiska vänsterns universalism har gett vika för stamtänkande. Föreställningar om rättvisa och rättigheter har ersatts av idén att bara perspektiv och maktutövning existerar. Och hoppet om framsteget har trängts ut av en syn enligt vilken förtrycket är evigt och oföränderligt.

Det allmänmänskliga måste åter bli vänsterns utgångspunkt enligt Neiman, inte det partikulära. Föreställningen att det är egen erfarenhet av förtryck eller tillhörighet till en grupp som upplevt förtryck som i sig ger politisk legitimitet är feltänkt.

Plötsligt har det blivit vänstern som framhåller medfödda, oföränderliga och kollektiva identiteter. Det vill säga: den politiska position som man tidigare anklagat konservativa och fascister för. Genom att ge upp universalismen kortsluter en wokeinspirerad vänster sin egen kritik av rasismen. Om det inte finns någon gemensam mänsklighet och världen bara utgörs av stridande stammar, finns det inget moraliskt utrymme att kritisera dem som vill se vit överhöghet. Ur ett vänsterperspektiv är resultatet förödande.

Föreställningen att samhället är en kamp mellan vän och fiende delar woke-rörelsen med den tyske rättsvetaren Carl Schmitt (1888–1985). Han, som skrev att ”den som hänvisar till mänskligheten gör det för att bedra”, var också en entusiastisk nazist. Neiman visar övertygande hur woke-rörelsens radikala avståndstagande från universalismen leder fram till den identitetsbaserade vän/fiende-distinktion som är Schmitts främsta bidrag till filosofihistorien. Me­dan marxismens motsättning mellan arbete och kapital kan lösas genom en socialistisk revolution, finns det enligt Schmitt och woke-rörelsen ingen lösning på kampen mellan identitetsbaserade grupper. Det är en fascinerande ironi att en rörelse som är förtjust i att anklaga alla meningsmotståndare för att vara nazister och fascister samtidigt delar filosofiska grunder med Hitlers jurist.

Neiman gör den tämligen självklara observationen att woke varit en taktisk katastrof för vänstern. Den enskilt mest framgångsrika annonsen i fjolårets amerikanska presidentval kom från Trump-lägret och anspelade på woke-rörelsens­ stora intresse för personliga pronomen – och kopplade den till demokraternas kandidat Kamala Harris. Budskapet löd: ”Kamala is for they/them, President Trump is for you.”

Neimans starkaste avsnitt handlar om hennes äreräddning av upplysningstänkarna. Dessa ”döda vita män” anklagas idag för att ha möjliggjort kolonialism och rasism och för att ha lagt den intellektuella grunden för ett korrupt västerländskt samhälle. Helt fel, hävdar Neiman. Det är upplysningstänkarna som har försett oss med de höga ideal som gör det möjligt för oss att kritisera samhällets tillkortakommanden.

Visst, upplysningsfilosoferna var färgade av sin tid. I Observationer om känslan av det sköna och sublima från 1764 skriver Kant att ”de svarta är mycket fåfänga, men på negrers sätt, och så pratsamma att de måste hållas isär med våld” – naturligtvis en stötande rasistisk stereo­typ. John Locke, den liberala frihetens stora tänkare, var djupt involverad i slaveriet både som investerare och som brittisk ämbetsman. Men Neiman menar att de bristfälliga upplysningsmännens universella principer icke förty är ett dödligt gift mot rasismen som tankesystem. Det är föreställningen om universalism och mänskliga rättigheter som gör kolonialismen förkastlig – tack vare upplysningen började kolonialismen uppfattas som ett moraliskt problem.

Resonemanget har goda poänger, men Neiman är väl tunnelseende avseen­de upplysningen. Även före Kant var det möjligt att kritisera övergreppen i de europeiska besittningarna, utifrån den kristendom som kolonialmakterna bekände sig till.

Redan i början av 1500-talet angrep den spanske dominikanen Bartolomé de las Casas kolonisatörernas stölder och övergrepp i Latinamerika. Den moraliska linjal som han mätte kolonialismen med var inte upplysningsidéerna, utan den kristna föreställningen att människan är skapad till Guds avbild och därför har rättigheter. Neiman nämner de las Casas en passant, men avfärdar honom.

Här skulle Neiman vara mer trovärdig om hon kunde erkänna upplysningens skuld till det kristna idéarvet. Ty vad är upplysningens tankar om människan som självändamål, naturliga rättigheter och befrielse ur slaveri annat än sekulariserade versioner av bibliska koncept?

Den franske filosofen Michel Foucault (1926–1984) intar en särställning bland de tänkare som förgiftat vänstern med sina idéer, enligt Neiman. Uppfattningen att alla relationer handlar om makt och att förtrycket aldrig kan brytas utan bara anta nya former är både felaktig och katastrofal för möjligheten att bedriva en meningsfull kamp för ett bättre samhälle, menar hon. Det är till exempel uppenbart att dagens fångvård är att föredra framför den tidigmoderna epokens groteska praktiker där missdådare steglades och rådbråkades, ett ställningstagande som Foucault inte ville göra.

Genom att intressera sig för marginaliserade grupper som kriminella och mentalsjuka och i egenskap av att vara en öppet homosex­uell man i de homofoba 1960- och 70-talen framstod Foucault som progressiv. Men filosofiskt sett är han amoralisk och reaktionär, hävdar Neiman. En vänster som följer den franske filosofen går vilse. Han idéer är dessutom fullt förenliga med ett nyliberalt tänkande. Företeelsen ”woke capitalism”, där privata företag använder woke-inspirerad marknadsföring för att tjäna pengar, tycks indikera att det är så.

Läsningen av Left is Not Woke påminner om vilket oerhört genomslag woke-ideologin har fått i det amerikanska samhället. Själv fick jag min första insikt om detta när jag försökte titta på tv-serien And just like that… från 2021 – uppföljaren till Sex and the City. 20 år efter den ursprungliga serien kretsar nu allt i Sex and the City-universumet kring vithet, sexuella minoritetsuttryck och språkregler. Helt undermåligt som tv-underhållning, men avslöjande om den intellektuel­la miljön i USA.

I Sverige anses 2014 utgöra året ”peak woke”. I maj det året fick Feministiskt initiativ 5,5 procent och ett mandat i valet till Europaparlemtetet (men i riksdagsvalet i september samma år fick partiet 3,1 procent och klarade inte spärren). Drygt tio år har gått och i svensk politik är woke på väg ut. Vänsterledaren Nooshi Dadgostar låter sig fotograferas med bygghjälm, en signal om intresse för klassiska frågor om materiell fördelning och arbetarklassens intressen. Inför den socialdemokratiska partikongressen deklarerade riksdagsledamoten Lawen Redar stolt att partiets vägval nu är ”väldigt lite woke”.

Intellektuellt har woke tappat i inflytande, även i USA. I grunden legitim politisk kamp under slagord som Me too och Black Lives Matter har kommit att i ifrågasättas till följd av orimligheter som krav på att strypa finansieringen till polisen och våldsanvändning vid demonstrationer. Återvalet av Donald Trump gör det svårt att komma runt slutsatsen att woke-idéerna varit katastrofala för vänsterns möjligheter att utöva politiskt inflytande.

När senatorn Bernie Sanders och kongressledamoten Alexandria Ocasio-­Cortez från demokraternas vänsterflygel nu försöker vinna momentum handlar kampanjen om jobb, läkemedelspriser och förmögna oligarkers orimliga politiska inflytande, inte woke.

Samtidigt har flera årskullar utbildade vid de lärosäten som utgjort woke-rörelsens starkaste kommandohöjder tagit examen under den period när rörelsen var stark och nu anträtt sina karriärer. Denna ”marsch genom institutionerna” kommer att märkas i medier, offentlig förvaltning och på human ­resources-avdelningar under lång tid framöver. Både i Sverige och i USA.