Meningen med livet är (delvis) liten, svart och lurvig

När jag just hade fyllt femtio skaffade jag hund. Jag såg valpen på nätet och visste. Där var den, min medelålderskris. Lurvig, liten och svart. Jag köpte ingen motorcykel, hade ingen otrohetsaffär och tog inte LSD, vilket tydligen blivit populärt bland mogna människor som vill pigga upp tillvaron. Istället blev det ”Brorsan”, som mina barn kom att namnge honom.

Ska då inte en riktig femtioårskris omfatta åtminstone någon typ av revolt tänker ni kanske? Jo, det var just det. Frånsett min yngste son var så gott som alla omkring mig emot hund. En tyckte att det var för dyrt, en annan att det var elakt mot vår katt, en tredje att det bara var dumt och onödigt i största allmänhet. Särskilt mycket emot det hela var svärmor.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var med stor tillfredsställelse jag köpte Brorsan, på tvärs mot allas åsikter och goda råd. Det gav mig samma punkiga känsla av att ge fingret åt hela världen som vilken femtioplus man på en nyförvärvad Harley-Davidson som helst.

När Brorsan och jag är ute och går och folk undrar vad han är för sort svarar jag ”Cavahavapoo­huahua”. ”Åhå!” säger de då och nickar. Ibland måste jag rabbla ramsan över hans härkomst: ”cavalier, bichon, pudel, chihuahua” – extremt långt och tråkigt att uttala. Sedan går vi raskt över till andra samtalsämnen. Vi hundägare har ju en särskild etikett. Man stöter ihop rätt ofta, men pratar bara om neutrala saker: Vädret. Veterinärer. Årstiden. Hundhälsa.

Dessa stunder av småprat kan förefalla ytliga och repetitiva men forskning har visat att vardagligt småprat med främlingar – kassörskan, brevbäraren, grannen – gör livet långt och lyckligt och betyder mer än att ha blott enstaka djupare samtal. Att vara hundägare gör en också mer förankrad i sitt bostadsområde. Man blir sedd av hundnätverket, nickar till andra hussar och mattar.

En lustig sociologisk skillnad är att i min genomsnittliga medelklassförort i södra Stockholm finns flera hundägare som inte vill låta djuren hälsa. De drar åt sig kopplet och tittar bort. När jag tar med Brorsan till innerstadens Östermalm däremot är känslan en annan. Där är hundmöten nästan alltid välkomna. Hundägarna där tycks alltså inte bara vara mer välklädda utan även mer frimodiga och socialt tillitsfulla än folk där jag bor. Kanske beror det på att Östermalm är mer homogent?

Men även i min förort har vi som sagt en del hundmöten. Häromveckan hamnade jag i en ren Monty Python-sketch då en tik skamlöst fläkte ut sig mitt på gångvägen och Brorsan bums uppvaktade henne på hundars oförblommerade vis – alltmedan jag och tikens husse taktfullt inte låtsades om vad som försiggick utan engagerade oss åt torrt, svalt småprat.

Har då denna lurviga lilla blandras gjort mitt liv mer meningsfullt? Tja, han har gjort det lite jobbigare, vilket inte nödvändigtvis är dåligt. Han ser till att jag dagligen tar minst 10 000 steg och får fler naturupplevelser, samt mängder av villkorslös kärlek. Men det är förstås en smula medel­ålders att se relationer och vackra promenader som viktiga aspekter av meningen med livet. Alla nöjer sig inte med så modesta värden. De vill ingå i något större, ha ett kall, något att kämpa för. När religionen dragit sig tillbaka fylls vakuumet av annat. Jag tänker ibland på de kvinnor jag såg på Facebook under metoo-kampanjen vilka beskrev hur de älskade raseriet och ville hålla kvar det. Det handlade om tämligen ordinära personer som fick en ny livsgnista av massrörelsen.

Vi ser idag, inte minst vid amerikanska elit­universitet, hur Palestinarörelsen blivit mycket mer än politik för unga studenter. Den har drag av en religiös rörelse i sitt sätt att demonisera fienden, liksom att ta sig rätten att sabotera och ta över offentliga platser. Samma beteende finns hos klimataktivister som tar sig rätten att förstöra oersättliga konstverk på museer. Även i andra änden av det politiska spektrumet går det naturligtvis att hitta radikala avarter.

Under antiken var måttfullhet som bekant en viktig dygd, vilket Fredrik Sixtensson skriver om i en essä om de gamla filosofernas svar på meningen med livet. Dan Korn, Annika Borg och Mohammad Fazlhashemi reder ut vad de tre abrahamitiska religionerna har att säga i samma fråga. Svante Nordin skildrar politikens svar på meningen med livet och Jonas Hjalmar Blom skriver om den moderna psykologins inställning.

Mejla gärna era tankar och reaktioner på detta nummer av Axess till vår insändarsida. I september kommer tidningen i en ny skrud.

nina.solomin@axess.se