Analoga aristokrater

I både Apples och Androids operativsystem finns funktioner som kartlägger användningen av telefonen. Detta utgjorde grunden för en studie som förra året genomfördes i USA. Enligt den använder genomsnittsamerikanen telefonen 5,4 timmar om dygnet, alltså ungefär en tredjedel av sin vakna tid.

Det finns inga skäl att tro att amerikanerna är unika, siffrorna torde vara giltiga för stora delar av den uppkopplade världen. Vilket snart får sägas vara hela mänskligheten. En intressant sak med undersökningen är att drygt fyra av fem underskattade hur mycket de använde telefonen. Användningen sitter i muskelminnet. 1980-talets cyberpunklitteratur får därmed sägas ha varit profetisk: avståndet mellan människan och tekniken har upplösts.

Det har gått två decennier sedan höghastighetsbredband blev allmängods och ett decennium sedan den ”smarta” telefonen hamnade i var mans ficka. Den översvallande entusiasmen över denna nya sköna, uppkopplade värld har lagt sig en smula. Kritiker mot den nya tekniken har alltid funnits, men det har blivit allt svårare att betrakta dem som löjeväckande bakåtsträvare.

Science fiction-författaren Neal Stephenson beskrev kärnfullt den uppkopplade samtidsmänniskans dilemma: antingen skriver man bra romaner i normal takt. Eller så kan man svara på massvis av mejl, engagera sig i sociala medier och skriva romaner av sämre kvalitet i långsammare takt. De flesta skriver inte böcker, men resonemanget kan appliceras på den arbetsuppgift som mest av allt fyller din dag.

Beroendet av distraktioner är så starkt att det nog kan jämföras med substanser som koffein, nikotin eller alkohol. När hjärnan ställs inför uppgiften att koncentrera sig så blir minsta störningsmoment eller tristess en impuls att plocka fram telefonen. Bara kolla mina mejl. Har någon gillamarkerat något av mina Facebook-inlägg? Vips är tjugo minuter borta. I en värld av valmöjligheter i varje given stund är vår självdisciplin det enda värn vi har mot det splittrande medvetandet.

Distraktioner har naturligtvis alltid funnits: dagdrömmande, samtal med kolleger, en tur till kylskåpet. Men dagens utmaningar är betydligt tuffare. Syftet med de sociala medierna är att du ska gå in så ofta som möjligt och stanna där. Detta är själva kärnan i den moderna digitala kulturen. Ju fler användare en tjänst har desto mer är den värd – därför måste konsumenten till varje pris behållas. Därför strävar man efter alltmer effektiva sätt att fånga vår uppmärksamhet och blir allt skickligare på att bryta ned vårt motstånd. Denna logik gäller oavsett om det handlar om spel, sociala medier-plattformar eller strömningstjänster som Netflix. Serier är visserligen mer kostsamma än långfilmer, men de behåller tittaren längre.

För fyra år sedan publicerade författaren och datorvetaren Cal Newport en bok som nu har utkommit i svensk översättning: Deep Work. Hur du finner fokus och djupjobbar i en distraherande värld (Volante). Boken har bara blivit mer aktuell i takt med att timmarna som ägnas åt internet har ökat.

Newports utgångspunkt är att människor som ägnar sig åt komplicerade uppgifter behöver långa och ostörda perioder av tyst koncentration. Långt fler än kärnfysiker och författare har något att hämta här. Distraktionerna och beroendemekanismerna framstår kanske som harmlösa för de flesta. Problemet är att många inte klarar av att hantera beroendet.

Det är lite av en paradox. I många moderna ekonomier, exempelvis den svenska, har andelen jobb som kräver en hög nivå av specialisering och omfattande kunskap ökat under flera decennier. Samtidigt har förutsättningarna för att jobba på ett sätt som främjar koncentration minskat. Det som värdesätts – djupt arbete som Newport kallar det – undermineras av det moderna kontorets kultur.

Det handlar inte ens bara om sociala medier och internet. Öppna kontorslandskap och andra innovationer som ska främja ”möten”, ”kreativitet” och ”synergieffekter” gör de anställda distraherade, splittrade och ineffektiva. Ett problem med de digitala distraktionerna är att de ofta framhålls som effektivitetshöjande. Newport kallar det för det ”minsta motståndets lag”. I lägen där det saknas tydlig förståelse för hur olika arbetsformer påverkar resultaten premieras beteenden som ser ut att ge snabba resultat, till exempel att kvickt svara på mejl.

Djupjobb är ingen anakronism. Även personer som arbetar med digitala arbetsredskap – de kanske skriver kod, producerar ljud, bild eller text – kan vinna mycket på att selektivt avskärma sig. Rådet Newport ger är inte att sluta med internet men att schemalägga användningen. Bara för att ett redskap kan underlätta kommunikation och samarbete får man inte blunda för dess biverkningar. Fördelarna har i vår internetcentriska tidsålder varit så överväldigande att det som gått förlorat – djupläsning, koncentration, tristess, avskildhet – har glömts bort.

Man kan jämföra telefonanvändningen med en annan aktivitet: konsumtionen av alkohol. Den är starkt kulturellt betingat. I ett land som Sverige dricker man inte en flaska vin till lunch. Likadant är det med andra socialt accepterade – men beroendeframkallande – substanser och aktiviteter. Vi ritualiserar konsumtionen. Sätter upp gränser för när brukandet är accepterat och när det anses skadligt.

Men dessvärre har nätanvändningen inte genomgått någon liknande ritualisering. Jobbmejl kollas dygnets alla timmar. Instagramflöden stänger aldrig för dagen och Facebook är ett slukhål utan botten. Vi vaknar med telefonen och avslutar dagen med den. Alternativa sysselsättningar framstår som långsamma och alltför energikrävande. Men medan telefonerna är byggda för att främja gränslöshet behöver vi som människor gränser.

Newports bok är i grunden en självhjälpsbok. Så här gör du för att jobba och verka mer koncentrerat för att kunna klara av svåra uppgifter inom en rimlig tid. Så tar du tillbaka ditt liv från de digitala slukhålen.

”Instagramflöden stänger aldrig för dagen och Facebook är ett slukhål utan botten.”

Men skulle man dra Newports resonemang till sin sociologiska spets finns en annan lärdom att dra av hans teser: de som lyckas med utmaningen att ritualisera sin internetanvändning kommer på sikt att få stora konkurrensfördelar jämfört med dem vars beroende av distraktioner inkräktar på både arbetslivet och fritiden.

Konsekvensen av denna uppdelning kan vara en ny socioekonomisk klasstruktur. Uppdelningen går mellan de digitala fiskarna och de analoga aristokraterna. De förra flyter med i flödet, rör sig i stim och har kort minne. Aristokraterna koncentrerar sig på sådant som kräver tid, ansträngning och tankemöda. De vet hur man stänger av flödet för att inte sugas med. De lagrar mycket information lokalt i sina hjärnor, medan fiskarna utlokaliserar kunskapen till stimmet.

De digitala fiskarna är konstant uppkopplade. De ser vart stimmet rör sig. Deras känslighet för den kollektiva rörelsen i offentligheten – må det vara på Facebook, Instagram eller Twitter – är hög. Den analoga aristokraten har inte helt förkastat den digitala ålderns redskap. Men inser samtidigt att de är just redskap. Tänkta att användas för begränsade syften och inte som ett permanent fysiskt och mentalt cyberimplantat, där uppkopplingen till kollektivet är konstant.

Fisken är socialt känslig medan aristokraten odlar sin individualism. Fisken ser de snabba rörelserna. Aristokraterna betraktar det hela på håll. Fisken är tillgänglig, reaktiv och svarar snabbt på stimuli. Aristokraten är försjunken i arbete, svarar selektivt och odlar sin trädgård – och inte överdrivet upptagen om vad som händer i omvärlden. Den analoga aristokraten kommer att ha färre sociala kontakter men desto fler meningsfulla sådana än den digitala fisken som upprätthåller mängder med ytliga kontakter. Samtidigt kan aristokraten återupptäcka en rad aktiviteter som inte erbjuder ett lika starkt och omedelbart stimuli men som på sikt är desto mer meningsbärande.