Boktips för européer

I år är det 30 år sedan Sverige gick med i Europeiska unionen, efter att det blivit ja i folkomröstningen i november 1994. I Sverige tenderar vi att se instrumentellt på EU. Genom att vi blev medlemmar fick vi tillgång till den inre marknaden och en extern skjuts till reformer som tog oss ur 1990-talets ekonomiska kris. Vi har sedan fortsatt att ha en pragmatisk attityd till samarbetet, inte minst på marken i det dagliga förhandlingsarbetet i Bryssel. Vi uppfattas av andra som seriösa men knappast som passionerade partner. Och hemma är stödet för EU-medlemskapet numera brett – inget av riksdagspartierna förespråkar längre att Sverige ska lämna EU. Men intresset är inte så stort.

Att inta en något mer intellektuell attityd till EU vore egentligen inte svårt. Det finns en rik litteratur – främst på andra språk men i stigande grad även på svenska – som på ett varierat sätt belyser den egentligen mycket intressanta frågan om hur det kan komma sig att Europa hyser världens mest långt­gående samarbete någonsin mellan suveräna stater.

En hel del är tämligen spekulativt och abstrakt. Det förefaller som om varje tysk eller fransk intellektuell med självaktning någon gång under sin karriär känner sig manad att skriva en bok om Europa. Annat är förstås tvärtom sakligt akademiskt på ett sätt som knappast kommer att attrahera läsare utanför kretsen av yrkesverksamma. Ett försök att ta sig an EU i romanform kom i och med Robert Menasses Die Hauptstadt (2017), som recenserades av Martin Lagerholm i Axess nr 4/ 2018.

Det finns också en populär genre i en lite essäistisk stil, kanske bäst exemplifierad av två böcker som kommit på svenska de senaste åren: Europa. En personlig historia (2023) av Timothy ­Garton Ash och Drömmen om Europa. Resor i det tjugo­första århundradet (2023) av Geert Mak. Dessa är oakademiska verk som blandar anekdoter och reflektioner.

Mer stringenta historiska skildringar finns förstås också. Det har gjorts många försök att klarlägga hur och när Europa började framträda som något mer än en vagt definierad geografisk region, när det blev någon sorts egen kulturkrets eller civilisation. Det är en intressant fråga i sig och självklart viktig för att förstå den vidare bakgrunden till EU:s tillblivelse.

Historiker har försökt placera denna ”Europas födelse” i allt från antiken till efterkrigstiden. Att svaren ofta skiljer sig så dramatiskt åt är en fingervisning om att problemet inte är helt lättlöst. Ett av de kanske mest övertygande försöken (som placerar framväxten av en särskild europeisk kultur till medeltiden) är Robert Bartletts The Making of Europe (1993). Ett annat exempel på att frågan kan angripas från oväntade och underhållande vinklar ges i Katharina N. Piechockis Cartographic Humanism (2019), som argumenterar för att det var den moderna kartografins framväxt under renässansen som gjorde oss till medvetna européer.

Uppgiften att skildra EU:s historia är på många sätt förstås lättare. Ämnet kan tyckas vara helt skilt från det föregående. Dessutom kan man avgränsa det på ett tacksamt sätt; det uttalas ofta nästan som ett axiom att EU uppstod som ett fredsprojekt i reaktion mot andra världskrigets fasor. Även här finns en rik litteratur. Många av dem som var med och formade dagens institutioner skrev också själva om ämnet. Bland det mest läsvärda som getts ut på området de senaste åren är Annika Ström Melins biografi över Jean Monnet, Monnets blinda fläck (2023).

I historikern Anthony Pagdens The Pursuit of Europe (2022) tas ett ovanligt och uppfriskande grepp. Utgångspunkten kan synas självklar men är ofta förbisedd: EU har en lång intellektuell förhistoria. Planerna på att skapa någon form av institutionaliserat samarbete med övernationella inslag i Europa var inte något plötsligt infall. Pagden visar att idén, ibland kanske snarare drömmen, om ett organiserat samarbete mellan Europas länder är nästan lika gammal som idén om Europa. Han går ända tillbaka till renässansen och visar att det har skrivits en stadig ström av appeller och pamfletter med frustrerade vädjanden om samarbete, i synnerhet i sviterna av ovanligt blodiga krig på kontinenten och åtminstone sedan sjuårskriget i mitten av 1700-talet.

Pagden pekar på upplysningen som den tid då tanken att Europa utgör en egen kultur verkligen tog fäste. Mot slutet av 1700-talet var det redan en etablerad tanke bland tidens intellektuella att de europeiska länderna levde i beroendeförhållanden gentemot varandra, att det fanns gemensamma europeiska intressen, och att samarbete självklart vore att föredra framför konflikt. Montesquieu, Gibbon, Voltaire, Burke och Herder uttryckte sig alla i denna riktning. Den förste som insåg att ett effektivt samarbete inom Europa också skulle kräva förändringar i staters förhållande till varandra var inte Robert Schumann eller Jean Monnet, utan Immanuel Kant.

The Pursuit of Europe förtjänar lite extra uppmärksamhet eftersom boken på ett klart och seriöst sätt klarlägger denna djupare förhistoria till EU. Den tar också upp den viktiga frågan om folkrättens framväxt och utveckling, en förutsättning som ibland tas för given. EU är i främsta rummet ett rättsligt samarbete, och för att förstå det fullt ut behöver man förstå dess rättsliga historia. Det är också därför rättsstatsfrågan är så central i dagens EU.

Utmaningar mot rättsstaten i vissa medlemsstater är inte det enda problem EU står inför idag. Kriget mot Ukraina är förstås det mest omskakande. Donald Trumps valseger kommer, hur man än vrider och vänder på det, att innebära så kallade utmaningar för EU. Dessutom har EU halkat efter i global konkurrenskraft så till den grad att även detta börjar framstå som en akut kris.

Det brukar bland statsvetare och andra EU-experter ofta sägas att unio­nen har växt genom sina kriser. Under den senaste lagstiftningscykeln, perioden mellan valen till Europaparlamentet 2019 och 2024, har man behövt hantera klimatkrisen, coronakrisen, kriget mot Ukraina, den därpå följande energikrisen och inflationen. EU har på många sätt faktiskt också stärkts av dessa kriser: kommissionen har fått nya arbetsuppgifter och tjänstemän som tidigare mest kanske ägnade sig åt att fastställa regler för geografisk ursprungsbeteckning av livsmedel sitter idag och beställer artilleriammunition åt Ukraina.

Vid allvarliga kriser av det här slaget väcks också ofta frågan: Kommer EU att klara det? Det beror förstås i hög utsträckning på tidens sakförhållanden och på politisk vilja. Inte oviktig är dock frågan om hur väl rotat samarbetet är.

Grunt murade institutioner tenderar att krackelera när kriser uppstår. De institutioner och statsbildningar man skapade på kommunistisk grund i Sovjetblocket under efterkrigstiden visade sig exempelvis vara ihåliga och bräckliga, och rasade snabbt ihop efter Berlinmurens fall.

Hur bra är EU:s institutioner? Hittills har de visat sig vara flexiblare och segare än kanske många har trott. Om de kommer att stå sig återstår förstås att se. Med vår pragmatiska blick har vi i Sverige nog ofta betraktat institutionerna som funktionella. Att se dem i ett större sammanhang kräver förstås lite mer historisk nyfikenhet än vad som brukar prägla EU-debatten. Men kanske kan det ge grund för större tillförsikt om framtiden, för oss själva och för våra grannar – och för relationerna oss emellan.