Du nya, friska värld

I romanen Corpus delicti skildrar Juli Zeh ett framtida samhälle där alla sjukdomar och hälsorisker avskaffats, till priset av en så genomgripande statlig kontroll att människorna förlorar mer än de har vunnit. I slutet av boken urartar en rättegång i slagsmål, och en av åhörarna får en smäll – en person som levt ända till vuxen ålder utan att ha upplevt smärta. Han reagerar med fullständig häpenhet. När jag läste det tänkte jag ”det där behövde du”. Betyder det att jag är en elak jävel, frågar jag Juli Zeh. Och vart kommer idealet om ett smärtfritt liv att leda oss?
Juli Zeh: Ett liv utan smärta innebär ett liv utan känslor, utan intensitet, ett sterilt liv. Människan kan i grunden bara känna och uppleva genom binära motsatser: utan svart finns det inget vitt, utan olycka ingen lycka, utan smärta ingen hänförelse. Den som tror att han kan eliminera människolivets negativa sida tar miste.

Juli Zeh, född 1974, är en tysk författare med en gedigen juristexamen i bagaget. Hon är mest känd för Leklust, en roman som med Robert Musil-aktig detaljskärpa och ironi skildrar två begåvade studenter som utpressar en lärare, men bakom ironin finns, liksom hos Musil, ambitionen att diskutera samhälleliga värderingar – eller bristen på värderingar – med det allvar sådana frågor förtjänar. Zeh deltar gärna i samhällsdebatten med artiklar där hon försvarar de medborgerliga rättigheter som hon tycker alltmer försvagas i det framväxande övervakningssamhället, något hon utvecklar i sin senaste bok Angriff auf die Freiheit, skriven tillsammans med Ilija Trojanow. Hon arbetar för närvarande med teater- och filmmanus.

Håkan Lindgren: För ett par år sedan skrev du en artikel om ett obehagligt lagförslag: läkare skulle bli tvungna att anmäla patienter till sjukkassan om de ansåg att patienterna själva var skyldiga till sitt lidande. Var det sådana idéer som fick dig att skriva Corpus delicti?
JZ: Exakt. Att människan alltmer definieras som något biologiskt och fysiskt, inte som ett andligt eller själsligt väsen, tycker jag är en hotfull trend. Idén att bara en ”sund” och biologiskt sett ”riktig” människa är en bra människa har redan drivits till sin fruktansvärda spets av nationalsocialisterna. Filosofen Giorgio Agamben har sagt att totalitarismen lever vidare överallt där människokroppen är ett objekt för statliga eller politiska åtgärder. Det är en fascinerande tanke, tycker jag.

HL: Är det inte så att den hälsofascistiska framtid som du beskriver i Corpus delicti förutsätter en välorganiserad välfärdsstat? I så fall är det väl inte så illa; jag har snarare föreställt mig framtiden som en sönderfallande slum: de rika blir rikare, de fattiga fattigare, alla grupper isolerar sig från varandra i ömsesidig fiendskap.
JZ: Båda tendenserna är möjliga, och det värsta är att de förmodligen kommer att förverkligas samtidigt. Corpus delicti är ju ingen framtidsvision utan en metafor. Boken visar den ena sidan av utvecklingen: den handlar om den stora, dialektiska motsättningen mellan frihet och trygghet. Ett realistiskt skräckperspektiv skulle snarare gå ut på att samhället skiktas i två nivåer: bara de rika har råd att köpa sig hälsa och framgång, medan de fattiga alltid är skyldiga till sitt eget elände. Vissa debattörer betraktar trenden att kritisera rökning, övervikt och alkohol som ett förtäckt försök att utestänga de understa skikten från samhället – den som röker, dricker och käkar snabbmat är asocial, medan de anständiga människorna, från de bildade skikten, är smala, sportar och handlar ekologiskt. Det är ett samhälleligt sorterande som är raka motsatsen mot solidaritetstanken.

HL: Du har sagt att upplysningsprojektet – ett projekt som du helt och fullt ställer dig bakom – fortfarande är ofullbordat. Hur skulle du vilja se att upplysningsprojektet utvecklades i framtiden?
JZ: Det långa upplysningsarbetet har lyckats befria individen från en stor del av det tvång som samhället, familjen och religionen lade på henne. Nästa steg borde vara att vi lär oss använda vårt förnuft för att hitta vår plats i världen. För närvarande betraktar många människor den stora frihet som vi har fått tack vare upplysningen snarast som ett hot, som en vilsenhet.

HL: Är upplysningen hotad? Av vem i så fall?
JZ: Upplysningen hotas av alla tendenser som syftar till att göra människan omyndig. (Ett svar som anspelar på Kants definition av upplysning: ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet” – HL.) Dessa tendenser kommer inte längre från kyrkan och familjen, utan framför allt från politiken, medierna och delvis från marknaden. Alla behöver utveckla ett väderkorn för situationer när man blir behandlad som en idiot. Till exempel när man stiftar lagar och förbud som förolämpar vuxna människor genom att behandla dem som barn. Eller när politiker och medier matar oss med klumpiga lögner. Idén om det kritiska förnuftet är nu som alltid ett giltigt ideal, men mitt intryck är att vi använder det alltmer sällan.

HL: Jag ställer de här frågorna för att alla verkar vara osams om vad upplysningsvärderingarna egentligen är, och hur de ska försvaras. Vissa, som Bernard-Henri Lévy, påstår att burkaförbud är lika med att försvara upplysningen, medan andra använder ”upplysningsfundamentalist” som ett skällsord.
JZ: Det är fullt normalt att man grälar och diskuterar om upplysningen eller om värderingar, sådana begrepp kan aldrig vara något stelt och oföränderligt – i så fall skulle de själva bli totalitära genom sitt anspråk på en absolut sanning. Precis som du ser jag tendenser av rädsla och osäkerhet som förvandlar upplysningsidéerna till deras motsats. Den som tror att en kvinna i burka skulle utgöra ett angrepp mot upplysningsidéerna eller ”de västerländska värdena” har inte förstått någonting. Upplysning en har aldrig någonsin försökt tvinga människor att vara lyckliga. En upplysning som själv vill vara en tvångsideologi övergår i sin motsats.

HL: I Wiener Zeitung har du skrivit: ”Genom upplysningsprocessen har vi gjort oss av med så mycket, något som visserligen var bra och nödvändigt, men vi har helt och hållet försummat att bygga upp något nytt.” Efter allt vi rivit ner finns det nu ett tomrum i centrum, på den plats där de gamla onda auktoriteterna höll hus. Vad borde vi fylla det där hålet med?
JZ: Det där hålet är bara en fantomsmärta. I verkligheten finns det inget hål. Hålet består bara av människornas rädsla för att de skulle vara ensamma eller förlorade när de inte längre går omkring i en korsett av regler och tvång. Men så ligger det inte till. Vårt samhälles rättsuppfattning är i grunden intakt. Vi vet mycket väl vad gott och ont innebär – vilket naturligtvis inte betyder att vi alltid måste vara överens om det! Jag tycker att det är hög tid att vi slutar prata om värdeförluster. Vi har inte förlorat några värden utan gjort oss av med ett förtryckande system. Det är dags att vi börjar glädja oss åt vår frihet istället – den utgör en otrolig lyx!

HL: Folk som intresserar sig för politik skulle säkert vilja veta om de ska stoppa dig i det högra eller vänstra facket.
JZ: Det är svårt att svara på. Idag är det inte längre tydligt om frihet är ett vänstereller högerbegrepp. För många högerintellektuella är ”frihet” framför allt lika med den ekonomiska nyliberalismen. Många vänsterintellektuella anser att ”frihet” även innebär frihet från statlig övervakning och kontroll. Samtidigt finns det emellertid en vänster som vill ha en stark stat och som använder idén om omsorg för att rättfärdiga ett högt mått av kontroll. Tyvärr finns det inte någon liberal, bildad borgerlighet längre, åtminstone inte som parti, annars skulle jag förmodligen räkna mig till den. I grunden företräder jag en mycket konservativ ståndpunkt, eftersom jag påstår att de idéer som måste bära upp vårt samhälle fortfarande härstammar från upplysningen.

HL: När jag intervjuade dig för ett par år sedan, i samband med Leklust, sade du: ”Jag känner igen det tillstånd som Musil beskriver i Mannen utan egenskaper – ett värdesystem som kollapsar, den därpå följande desorienteringen – i vår egen tid. Jag tror att vi bara kan stå ut tio eller tjugo år till på det här sättet.” Ända sedan dess har de där orden hängt kvar i mitt huvud. Vad kommer att hända när vi inte står ut längre?
JZ: Då kommer en motreaktion – i reaktionär bemärkelse. De mäktiga kommer att utnyttja folks rädsla och osäkerhet för att göra sig själva ännu mäktigare. Samhället tappar balansen och tippar över – och frihet är i grunden inget annat än en komplicerat avvägd balans.