En klassresa i fädernas spår

Snön har alltid varit populär i litteraturen, som tecken för oskuld eller död, ibland för båda sakerna samtidigt, som i sagonamnet Snövit. Skidorna däremot har lämnat få spår efter sig i bokskogen. Skidåkning är en sysselsättning för hemuler, kulturnissar vill ha snön vit och orörd. Så har det i alla fall varit. Men nu tycks plötsligt landets alla kultursidor ha snöat in på längd.

Idéhistorikern Sverker Sörlin som nyligen gav ut Kroppens geni, en deltagande essä om skidor i allmänhet och Tröndelaggar (Petter Northug och Marit Bjørgen) i synnerhet, är antingen en man med extremt infl ytande på den intellektuella dagordningen eller också har han en fenomenal tajming.

Sörlins bok har triggat i gång kulturjournalistikens klassiska analysapparater. Skidsportens historia är historien om klasskamp, tycks slutsatsen vara. De ursprungliga och stilbildande skidhjältarna var skogshuggare som tränade när de slet hund i skogen och slet hund när de tränade.

”När samhället förändrades försökte man i träningen efterlikna arbetet i skogen. Det arvet har längdskidåkningen aldrig lämnat, inte heller klassmässigt. Den metoden konserverar längdåkning som en arbetarsport. Om man är ute på myren hela tiden hinner man aldrig läsa”, påpekar författaren Lena Andersson i en DN-kolumn (15/1) där hon refererar och kommenterar Sörlins teorier om det proletära arvets betydelse för skidsportens filosofi ska överbyggnad. Andersson är en författare som kan skriva om skidor med tung trovärdighet. Hon har själv, liksom Sörlin, varit elitåkare.

Men med stor respekt för Lena Anderssons sakkunskap vågar jag ändå något nyansera hennes och Sörlins sociologiska förklaringsmodell. Tävlingsåkarnas etos har säkert formats av slitvargar från de stora skogarna. Men det åks ju skidor också utanför tävlingsspåren. Och i ett sådant bredare perspektiv blir längdåkningens sociala historia mer komplex.

”Ett ensamt skidspår som söker/ sig bort i skogarnas djup, /ett ensamt skidspår som kröker /sig fram över åsar och stup…”

Den finlandssvenske poeten Bertel Gripenbergs ”Ett ensamt skidspår” från samligen Aftnar i Tavastland (1911) är ett av få undantag som bekräftar regeln att skidor inte platsar som litterärt motiv. Gripenbergs dikt är ett gammalt antologinummer som ändå inte fått riktigt fäste i den svenskspråkiga poesins elljusspår. Det är alltid riskabelt att färdas på melankolins skare, lätt att braka igenom, ner i pekoralets blöta sörja. Men jag tycker att Bertel Gripenberg håller versfötterna torra. ”Ett ensamt skidspår” är en fin liten dikt med ett stillsamt stämningsmättat avslut: ”vad stjärnorna blinka kalla, /hur skymmande skogen står,/ hur lätta fl ingorna falla /på översnöade spår!”

Det är snövit romantik. Det är vad tyskarna kallar waldeinsamkeit. Det är något annat än systematiska förberedelser för nästa femmil. Vid sidan av skogshuggarspåret fi nns det en aristokratiskt sidolöpa i längdåkningens historia.

Bertel Gripenberg var inte förmögen, men friherrre och levde stora delar av sitt liv i finländsk godsägarmiljö där han hade tid och möjlighet att vistas i naturen på skidor. Det hörde till livsstilen – det liksom kortpartierna, ridturerna och jakten.

På ett ställe i sina memoarer, Det var de tiderna (1943), berättar Gripenberg om hur han som ung juristpraktikant i Kajana domsaga, nära polcirkeln, en dag fick höra att björn siktats i trakten och kvickt spände på sig skidorna. Detsamma gjorde traktens barnfödda inbyggare, ”man såg snabba och smidiga skidlöpare, många med bössa på ryggen, från olika håll skynda i en viss riktning”. Men Gripenberg orkar inte hålla samma takt som ”dessa nejders på skidor uppvuxna män och ynglingar” utan tvingas svänga åt sidan för att släppa förbi den urstarka allmogen.

Männen från myrarna är överlägsna när det kommer till kraft och uthållighet, men blir i gengäld frånåkta av aristokraten när det handlar om själsliga landskap. Gemensamt har de ändå hemkänslan i naturen, jakten, skidspåren, autenticiteten – allt detta som stadsmänniskan, den moderna maskinmänniskan, saknar.

Jag tror att det var så Bertel Gripenberg, och många av hans stånds- och åsiktsfränder, såg på världen i början av 1900-talet. Gripenberg var en av flera på sin tid uppburna finländska författare med antidemokratiska, högerauktoritära och fascistiska ideal. En annan var den tjugo år yngre poeten Örnulf Tigerstedt, som på 30-talet kom att bli något av en idol för stockholmaren Per Olof Sundman, aktiv medlem i den nazistiska ungdomsorganisationen Nordisk Ungdom och blivande författare.

Per Olof Sundman är kanske den svenske prosaist som skrivit mest och bäst om skidåkning. Har det något att göra med hans nazistiska tonårstid? Frågan kan tyckas långsökt på gränsen till bisarr, och är det väl också. Det är svårt att beslå ett par skidor med politiska böjelser. Det benhårde antinazisten Pär Lagerkvist var också han en entusiastisk skidåkare.

Men väderstreck kan möjligen sägas ha en viss politisk laddning. Vänsterrevolutioner har alltid gjort sig sig bäst i för vinproduktion lämpliga klimat, medan den radikala högern har haft en tendens att svärma för de isiga vidder i norr där den ensamme kämpen kan härda sin viljekraft.

P.O. Sundman och hans kompisgäng var uppfyllda av vildmarksromantik, djupt fascinerade av fjällen, polartrakterna, livet i ödemarken. Det var en fascination Sundman behöll livet ut, långt efter att han lämnat engagemanget i Nordisk Ungdom bakom sig. Och som fjällbo och författare kunde han knappast undvika skidor.

Under ett år, 1945–46, levde han som vildmarksluffare i Härjedalen och slog under några veckor följe med en till synes planlöst skidande renägare, June. Odysséen skildras i novellen ”Skidlöparen” med nyckelrepliken ”Kanske, sade han, kanske är det så att man måste kunna åka skidor något så när, för att få utbyte av vissa människor.” Några år senare etablerade sig Sundman som pensionatsägare i Jormlien i norra Jämtland. Här kan han sägas komma att personifiera det tredje spåret i längdåkningens sociala historia; det spår som befolkas av adjunkter i anorak.

Här talar vi om en medelklasskultur med rötter i det förra sekelskiftets breda reformrörelser med dess svärmeri för naturen och nationen, dess kult av det äkta och naturliga, dess stävan efter fysisk och andlig karaktärsdaning. Skogshuggarens asketiska arbetsmoral möter aristokratens självmedvetna själfullhet vid en tallrik havregrynsgröt på ett pensionat. Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen. Ut i skogen ska vi gå. Pjäx och keps och ränsel på.

Under lång tid var det svenska folkhemmets kultur- och samhällsbärande klasser kollektivt anslutna till skidspåren. P. O. Sundman ger en bild av denna ferieform i novellen ”Främlingarna” från samlingen Sökarna (1963). Det är filmjölk, ägg, grundvalla med tjära och blåslampa, skidfärder med apelsiner och druvsocker, gemensamma middagar och kinaschack i sällskapsrummet.

Det var så det skulle vara. Länge. Så gick det plötsligt brant utför med skididealismen. Den blev en anakronistisk subkultur, hänvisad till Storliens högfjällshotell och andra motståndsfi ckor. Alla skulle istället åka bekvämt utför i Åre och Sälen. Helautomatiserad njutning. Skidkulturell konsumism. Nu kommer rekylen. I alla fall är det så jag helst vill tolka det stora intresset för Sverker Sörlins bok och tidningsrubrikerna om att det nu blivit status att åka längd.

En klassresa, sägs det. Längdskidorna har gjort en klassresa uppåt. Det är fel. Det har allltid funnits något fint, nästan förnämt, över skidspåren. Det är detta ”något” – de klassmarkörer som inte kan betalas med Visa – som den uppåtsträvande medelklassen vill åt när den nu samlas kring gamla magisternöjen som längdåkning och allmänbildande frågesport. Trängseln i spåret och framför På spåret är, tycks det, uttryck för samma rörelse bort från teppanyiakihällarna och spa-konformismen.

Eller också inte. På sajten Newsmill hittar jag en entusiastisk artikel om längdåkningens nyvunna status, skriven av ”kommunikationsrådgivaren” Nina Nygaard. ”Att åka längd har helt enkelt blivit ett sätt att manifestera framgång och bygga sitt personliga varumärke”, hävdar hon. Aj,aj. Det betyder att det redan är över. Vad ska man nu hoppas på? Snöskorna och pimpelspöet?