Konsten att uppnå sinnesro

På så kallade sinnesrogudstjänster, som har ursprung i tolvstegsprogrammen för missbrukare, används en ofta citerad bön: ”Gud, ge mig sinnesro/ att acceptera det jag inte kan förändra,/ mod att förändra det jag kan/ och förstånd att inse skillnaden.”

Bönen är omisskännligt kristen, författad av den amerikanske teologen Reinhold Niebuhr. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på den romers­ke filosofen och författaren Seneca d y (cirka 4 f Kr–65 e Kr) när jag hör den. I hans lära finns beröringspunkter med både kristendom och modern psykoterapi. Om det inte vore för hänvändelsen till en högre makt skulle bönen kunna gå för ett stoicismens credo. På några rader sammanfattas målet för den antika filosofi som Seneca företrädde: att finna sig i det man inte kan påverka och att med hjälp av sitt förnuft frigöra sig från yttre oroande ting – allt för att nå inre frid, sinnesro.

De grekiska stoikerna kallade detta svåruppnåeliga tillstånd apa­theia, som kan översättas med ”icke-lidande” eller ”lidelsefrihet”. Det skall inte förstås som den sortens trötta håglöshet som ordet ”apati” har kommit att betyda, utan som en strävan att behålla sitt lugn, att inte dras iväg av känslor och passioner. En sann stoiker förstår att livet är förgängligt och förhåller sig därför till det som något som kan förloras när som helst. Det anstår inte den vise att fästa sin vikt vid världsliga och ovidkommande ting, så kallade adiafora.

Stoikern söker dygder som vishet, måttfullhet, fasthet, mildhet och mod och lever sitt liv med jämnmod och självbehärskning, fritt från förväntan. ”Förväntan är ett stort hinder för att leva. Den är beroende av morgondagen, men förspiller den innevarande dagen”, skriver Seneca i Om livets korthet. I en annan del av romarriket har den jämnårige Jesus från Nasaret nyligen predikat: ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga” (Matt. 6:34). Och i liknande stil fortsätter Niebuhrs sinnesrobön: ”Hjälp mig att leva en dag i taget, att glädjas åt ett ögonblick i sänder och att acceptera motgångar som en väg till frid.”

Den stoiska livsinställningen har alltså likheter med den kristna, något som har intresserat och fascinerat tänkare genom tiderna. Alltsedan kristendomens begynnelse har det stoiska tankegodset vandrat sida vid sida med det kristna. Inte minst har detta skett genom texter av just Seneca.

Stoicismen grundades av greken Zenon omkring 300 f Kr. Cicero introducerade dess tankar på latin i Samtal i Tusculum. Seneca fortsatte Ciceros arbete med att överföra stoicismens idéer till latin och blev den främste romerske stoiske filosofen. Andra kända romare som var stoiker var slaven Epiktetos (cirka 55–135 e Kr) och kejsar Marcus Aurelius (121–180 e Kr), som båda författade sina skrifter på grekiska. Marcus Aurelius – vars vishet prisas i Ridley Scotts kända film Gladiator – formulerade sina tankar i Självbetraktelser, som nyligen kom på svenska. (Se Erik Cardelús artikel i Axess nr 5/21.)

Stoicismen, denna antikens mindfulness, har blivit något av en modefilosofi, i synnerhet i USA. Entreprenören Ryan Holidays miljonsäljare Hindret är vägen (2014, svensk översättning av Niklas Darke 2020) utgår från stoisk filosofi och ger råd till ledare, idrottsmän och människor i ansvarspositioner. Holiday är också en av grundarna till Daily Stoic, som förser sina följare med daglig stoisk visdom via internetsida, podcast och e-post.

”En stoiker har inget till övers för en kristen dygd som medlidande. Det anses som svaghet.”

Det var just i USA som statsvetaren och journalisten Peter Adler upptäckte stoicismen, vilket medförde en avgörande vändning i en livskris. Sedan dess är Seneca hans husgud. Om detta berättar han i den nyutkomna boken I Senecas sällskap. Besök i en stoikers tankevärld (Carlsson Bokförlag), där han utifrån sex skrifter av Seneca på ett personligt sätt reflekterar över stoicismens betydelse i sitt liv och dess tillämplighet i vår tid. För honom fungerar Seneca som en följeslagare som hjälper att navigera bort från det som förmörkar sinnet.

Senecas produktion är stor. Att det mesta har bevarats åt eftervärlden kan vi nog tacka de senantika kristna för, som betraktade honom som en filosof som låg dem väldigt nära. Utöver filosofiska skrifter skrev han en rad dramer med mytologiskt stoff. Dessa är sällan spelade eller lästa idag, men har med sina inslag som tyranni, galenskap, vålnader och häxor haft betydelse för Shakespeare och renässansdramat. Latinisten Magnus Wistrand har under 2010-talet översatt ett stort antal av Senecas filosofiska texter, presenterade i volymen Breven till Lucilius (2018) samt Om livets korthet och andra skrifter (2012), vilka citeras i denna artikel.

Lucius Annaeus Seneca var hans fullständiga namn. Så hette även hans far, Seneca den äldre (cirka 54 f Kr–ca 39 e Kr), känd författare och retoriklärare med ingen mindre än poeten Ovidius bland sina studenter. Familjen kom från den västra delen av det romerska riket, Cordoba i nuvarande Spanien. Fler medlemmar av familjen bör nämnas. Brorsonen Lucanus (39–65 e Kr) hann, trots sitt korta liv, bli berömd poet med det ofullbordade verket Pharsalia om inbördeskriget mellan Caesar och Pompeius. Senecas bror Gallio tillägnas två skrifter: De ira (”Om vreden”) och Om det lyckliga livet. Gallio är dock mer känd för oss av en annan anledning, som vi skall återkomma till.

Den mångbegåvade Seneca den yngre blev känd inte bara som författare och filosof. Han gjorde också en lyckad politisk karriär, som dock inte var spikrak. En påstådd skandalaffär vid hovet fick honom landsförvisad till Korsika år 41 under kejsar Claudius regeringstid. Som den stoiker han var tog han förvisningen med fattning och skrev lugnande ord till sin mor (Trösteskrift till min mor Helvia). På sitt sedvanligt pregnanta sätt förklarar han att det inte finns någon egentlig landsflykt: ”Vart vi än reser kommer de allra finaste tingen att följa med oss – naturens universella ordning och vår egen dygd.” Själen kan aldrig vara landsflyktig. Den är fri, helig och evig. Den fattigdom som landsflykten medfört behöver modern heller inte bekymra sig över, den är en börda bara för den som upplever den så: ”Fattigdomen går med lätt packning och är fri från bekymmer.”

Efter sju år fick Seneca nåd. Den som lyckades utverka det var Agrippina, syster till den avlidne kejsar Caligula, tillika syster till den Julia Livilla som sägs ha varit inblandad i skandalen. Agrippina var nu nygift, som den fjärde hustrun i ordningen till kejsar Claudius. Om vi får tro de romerska historikerna hade hon förgiftat sin tidigare make, och hon skulle också komma att skicka sin nyblivne make i döden medelst samma metod. Agrippina anställde den vise stoikern som lärare åt sin son Nero, som hade adopterats av Claudius.

”Alltsedan kristendomens begynnelse har det stoiska tankegodset vandrat sida vid sida med det kristna. Inte minst har detta skett genom texter av just Seneca.”

Om Seneca hade varit fattig medan han levde på Korsika tog han igen det nu med besked. Under sin tid vid hovet samlade han på sig en enorm förmögenhet. Inte oväntat stack detta i ögonen på somliga. Inte skall väl en vis man samla på sig skatter? Han som har predikat fattigdom för att man inte skall fästa sig vid världsliga ting – bör han inte leva som han lär? Seneca försvarade sig med att man visst kan ha det gott ställt, så länge man förstår att ägodelarna är adiafora och inte låter dem ta över ens liv. Man behöver inte göra sig av med dem, men man skall vara beredd att ge upp dem. Han frågar: Varför skall en seglare tacka nej till vind i sina segel? Seneca har kritiserats för att tala med kluven tunga. I sin essä ”Senecas dilemma” i De gamle och lögnen (1978) klandrar Ingemar Hedenius honom för hyckleri och överklassfasoner. Sven Delblanc är inne på samma tema i sitt drama Senecas död (1982).

När Claudius dog blev Seneca den nyutnämnde kejsar Neros personlige rådgivare. Vid samma tid tillkom en liten skrift som sticker ut bland Senecas verk. Det är en satirisk smädesskrift över kejsar Claudius, mannen som förvisade honom, men som han nyligen prisat i ett begravningstal, framfört av Nero. Titeln Apocolocyn­thosis (Förkurbitsningen, översättning av Kimmo Järvinen, 2003) anspelar på ordet apoteos, det gudomliga upptagande som kejsarna fick efter sin död. Till skillnad från sina företrädare kan Claudius inte bevärdigas sådan ära. Han måste lida evigt straff i underjorden som slav, då han av gudarna inte anses värdig något bättre.

Hur denna elaka satir togs emot framgår inte, men Nero var nog nöjd med sin hovfilosof. Med tiden hamnade Seneca dock i onåd, misstänkt för en sammansvärjning mot kejsaren, och dömdes till självmord. Sin dom och sin död sägs han ha hanterat som en äkta stoiker. Enligt historieskrivaren Tacitus skar han upp sina handleder lika lugnt och obekymrat som Sokrates tömde giftbägaren. Som det framstår tvingades hans båda bröder att samtidigt gå samma öde till mötes, liksom brorsonen Lucanus.

En av bröderna hette, som tidigare nämnts, Gallio. Även han kan kopplas till den tidiga kristendomens historia. Han förekommer nämligen i Nya testamentet, som ståthållare i Korint. Till honom fördes Paulus, anklagad för att ha förlett männi­skor ”till att dyrka Gud på ett sätt som stred mot lagen” (Apg. 8:13). Gallio släppte Paulus fri, med förklaringen att judarna själva skulle avgöra sådant som gällde deras egen lag.

Gallio mötte alltså Paulus och troligen andra kristna. Seneca var en av Neros närmaste män under förföljelserna av de kristna. En av dessa kristna som förföljdes och led martyrdöden i Rom var just Paulus. Paulus död brukar beräknas till år 64 eller 67 e Kr, alltså runt tiden för Senecas och Gallios död.

Frågan infinner sig: Kan Seneca och Paulus ha känt varandra? Länge trodde man att så var fallet, vilket förstås har bidragit till Senecas status som kristet inspirerad filosof. Det finns en brevväxling bevarad i Senecas och Paulus namn, men den är uppenbart förfalskad. Det är inte omöjligt att de har känt till varandras existens, men i så fall, menar man, är det mer troligt att Paulus kände till Seneca, som var en berömdhet i hovet kring Nero. Seneca måste förstås ha varit medveten om de kristna i Rom och förföljelsen av dem, men han nämner dem aldrig i någon av sina texter.

Men Jesus och evangelisterna då? Har de tagit intryck av stoicismen? Det har föreslagits att evangelisten Matteus var stoiskt influerad i sin framställning av Jesus och hans förkunnelse. Men det måste inte vara så. Idéer om dygd, alltings förgänglighet, livet som en kamp mot prövningar, kroppen som fängelse för själen, nedvärderingen av det materiella samt själens odödlighet är visserligen stoff som kristendomen delar med stoicismen men egentligen inga uppseendeväckande inslag i en livsåskådning.

Trots likheter mellan de båda åskådningarna finns det några viktiga punkter som skiljer dem åt. En stoiker har inget till övers för en kristen dygd som medlidande. Det anses som svaghet. Självmord har aldrig förespråkats av den kristna kyrkan, men ses av en stoiker som något som kan vara nödvändigt och gott. Den vise lever ”så länge som han bör, inte så länge som han kan”.

”Med tiden hamnade Seneca dock i onåd, misstänkt för en sammansvärjning mot kejsaren, och dömdes till självmord.”

Men den mest avgörande skillnaden är nog trots allt den religiösa. Den kristne hoppas på och litar till Guds nåd och frälsning som skänks oförtjänt. Stoikern får kämpa själv för att uppnå sinnesfrid. Stoicismen är dock inte materialistisk utan bekänner en högre makt. Denna är inte klart definierad, utan beskrivs som en sorts försyn eller öde. Det finns alltså ingen gud man kan vända sig till. Ödet kan inte påverkas, och inför dess nycker bör vi vara beredda.

Är då Seneca en filosof för vår tid? Ja och nej. Jag instämmer med idéhistorikern Bo Lindberg, som i sin bok Seneca – människosläktets lärare (2010) menar att stoicismen i sin förenklade version fungerar som levnadsvisdom, men att den mer strängt tillämpad inte passar den moderna människan; det är den för hårdhjärtad för. Särskilt på ett område tycker jag att den känns helt främmande för vår tid: i synen på sorg och tröst.

Enligt stoikerna skall den som gråter övertygas om att tårarna måste sväljas. För en vis människa är detta redan uppenbart, menar Seneca, men den som inte insett detta, eller fått sin själ så grumlad av känsloanstormning att förnuftet slagits på flykten, måste undervisas. Det var just med filosofisk argumentation som Seneca tröstade sin mor.

Filosofen skall fungera som lärare och terapeut. Seneca kallar sig själv till och med medicus, en läkare för själen, som skall bota sin patient från bedrövelse, med stoisk filosofi som medicin. Det står i människans makt att lägga sorgen åt sidan, förutsatt att hon själv vill. Omständigheter kan vi inte rå över, men vi kan ta kontroll över våra liv och bestämma oss för hur vi vill hantera det som händer. Metoden för att bota sorg går ut på att medvetandegöra bakomliggande mekanismer. Stoikerna vill blottlägga det som de menar är felaktiga föreställningar, antaganden och slutsatser och på så sätt frigöra sina ”patienter” från en ond spiral av negativa tankar. Det gäller att bli herre över sina tankar: ”Vi plågas oftare i fantasin än i verkligheten.” Låter det som kognitiv terapi? Faktiskt var Seneca en av de filosofer som inspirerade de första företrädarna för just denna typ av psykoterapi.

Ett belysande exempel på hur Seneca går till väga är i den trösteskrift som tillägnas en dam vid namn Marcia (Consolatio ad Marciam). I den går han hårt fram. Han förklarar inledningsvis: ”Andra får tala vänligt och smeksamt till dig. Jag har beslutat mig för att attackera din sorg.” (Min översättning, liksom följande citat ur skriften till Marcia.) Marcia har förlorat sin son Metilius, en ung man som spåddes en lysande karriär inom politiken. Seneca förmanar Marcia att iaktta den behärskning som hon under hela sitt liv givit prov på. Som förebild tar han kejsarinnan Livia, hustru till Augustus. Hennes son Drusus var även han en lovande ung man. Trots att Livia älskade honom djupt, var hon klok nog att sluta sörja i tid: ”Samtidigt som hon lade honom i graven, lade hon bort sin sorg.”

En modern läsare reagerar troligen på två saker. Det ena är kejsarinnans beteende som ter sig tämligen känslokallt. Det andra som kan provocera är Senecas metod att jämföra Marcias sorg med andras. Varje sorg är individuell och vill bli tagen på allvar – så skulle vi nog se på saken idag. Men Seneca säger sig inte förringa själva smärtan. Det är hur Marcia hanterar smärtan som väcker klander.

I sin stoiska utläggning satte Cicero upp tre punkter för sorgehantering. Kring dessa argumenterar Seneca i syfte att få Marcia att avlägsna sin sorg och gå vidare.

1. ”Det som har hänt är inget ont eller så är det bara ett obetydligt ont.” Döden, skriver Seneca, är i sig varken något ont eller gott, men den som har dött har gjort sig fri från livets alla svårigheter som kan rubba sinnet. Därför måste döden ses som en befrielse. Den återför människan till ett fridfullt tillstånd som hon befann sig i innan hon föddes. Genom döden har den totala sinnesfriden, apatheia, infunnit sig. Den som ömkar de döda, måste också ömka dem som aldrig blivit födda.

2. ”Olyckor drabbar människan och är en del av livets villkor.” Det ligger i människans villkor att vara sårbar och dödlig. Om hon är beredd på att olyckor kan inträffa, kan hon bättre tackla dem. ”Ingen föds ostraffat”, skriver Seneca. Han riktar sig direkt till Marcia då han säger: ”Du föddes som en dödlig varelse och du har satt dödliga varelser till världen.” Det som vi människor åtrår och älskar är inte vårt; det är lånat och måste återlämnas. Tankegången påminner om det som Senecas kollega Epiktetos uppmanar till i sin Handbok i livets konst: ”Säg aldrig om någonting, vad det än är: ’Jag har förlorat det!’ utan: ’Jag har lämnat tillbaka det.’ Har din son dött? Du har lämnat tillbaka honom.” (övers. Anders Håkansson).

”Men”, säger Marcia i en tänkt invändning, ”min sons liv borde ha varat längre.” Som svar på detta uppmanar filosofen henne att vara tacksam för att hon överhuvudtaget haft en son. Det är bättre att ha varit lycklig en kort tid än inte alls.

3. ”Sorg är fåfängt. Det gagnar ingen och åstadkommer ingenting.” Vad tjänar det till att gråta? undrar Seneca. Hela livet vore i så fall värt att begråtas. Nya obehagligheter kommer att avlösa gamla. Tårar kommer inte att kalla tillbaka den döde. Det var ödets vilja att detta skulle ske och Marcia måste acceptera att det som har hänt har hänt. ”Men”, protesterar Marcia i ännu en tänkt invändning, ”det är naturligt att sakna de sina.” Ett berättigat påstående, kan tyckas. Är man verkligen mänsklig om man inte sörjer? Seneca menar att sorg är godtagbar så länge den är måttlig. För att demonstrera denna måttlighet går han till djurens värld och den korta tid av sörjande som existerar där. En ko råmar i en dag eller två. Längre sorgeprocess än så har naturen inte föreskrivit.

Seneca företräder en hårdkokt filosofi och terapi. Det är ingenting för ömtåliga. När han talar om acceptans är det inte den moderna psykoterapins eller sinnesrobönens tolkning av begreppet. Det är inte fråga om att känna empati med den som har det svårt och erbjuda verktyg för att hantera lidandet. För Seneca är lidande är en irrationell känsla som inte bara skall hanteras – den skall elimineras. Klarar man att lösgöra sig från dessa affekternas bojor har man lyckats att bli en äkta stoiker. Först då är man riktigt vis. Först då har man uppnått sinnesro, apatheia.