När sanning och närvaro blev en lyx

Medierna har förlorat två viktiga förutsättningar för sin verksamhet: tid och pengar. När brittiska Sunday Times i januari 1967 fick ett tips som knöt trion Kim Philby, Donald Maclean och Guy Burgess till Cambridge University räckte det för en satsning på grävande journalistik som varade i åtta månader och sysselsatte 18 journalister.

Grävargruppen blottlade en enorm skandal med en mörkläggningshistoria som pågått i 16 år. Tidigare hade Kim Philby varit en tredje klassens spion, en brittisk Stig Bergling, som hoppat av till Moskva utan att ställa till med någon större skada för den brittiska militären eller underrättelsetjänsten. När Sunday Times grävt färdigt hade Philbys rätta identitet avslöjats. Han transformerades från en lågt rankad diplomat till chefen för den nya ”anti-Sovjet-sektionen” på Storbritanniens hemliga underrättelsetjänst, MI6.

En helt ny sektion för att bekämpa hotet från de sovjetiska spionerna hade en sovjetisk spion som chef för verksamheten. Hur många brittiska operationer som spolierats, hur många militära hemligheter som röjts, hur många liv som spillts, på detta gigantiska underrättelsefiasko, är än i dag smärtsamma frågeställningar i landets politiska och militära kretsar.

Sunday Times uppvisning i journalistisk uthållighet och kompetens blir inte sämre av att den hela tiden motarbetades av såväl politiker som underrättelsetjänst. Det tidsödande demaskeringsarbetet var också mycket kostnadskrävande. Men som chefredaktören Harry Evans uttryckte det: Om inte pressen gör den här typen av jobb, vem ska då göra det?

Scoopet blev starten för Sunday Times högt aktade grupp för undersökande journalistik: ”The Insight Team”. Nu är denna grupp sedan drygt tre år död och begraven. Nuvarande ägaren Rubert Murdoch vill tjäna, inte satsa, pengar på sina tidningar: ”I´m not having any of that upmarket shit in my paper”. I dag ser också den brittiska kvalitetspressens nyhetsbevakning helt annorlunda ut. Journalisten Nick Davies på Guardian har beskrivit den skrämmande utvecklingen i boken Flat Earth News ( Chatto & Windus 2008). Där återges undersökningar gjorda av journalistikforskare på Cardiff University.

Observera att studien inte handlar om den traditionella tabloidpressen utan morgontidningarna Times, Guardian, Independent och Daily Telegraph. Resultaten visar att Storbritanniens mest ansedda tidningar rutinmässigt publicerar nyheter de aldrig brytt sig om att kontrollera sanningshalten i. 60 procent av nyhetsmaterialet är obearbetade uppgifter från Press Association, britternas TT, eller externt PR-material. Ytterligare 20 procent av nyhetstexterna kommer huvudsakligen från dessa källor. Bara 12 procent av texterna härstammar från tidningens egna reportrar. Samtidigt är det bara en procent av nyhetsmaterialet som öppet hänvisar till de egentliga källorna.

En byline på en tidningsreporter indikerar annars felaktigt att det faktiskt är tidningen som tagit fram nyheten. Forskarna tittade särskilt på om nyhetsredaktionerna gjort någon faktakontroll innan texterna publicerades. I 70 procent av fallen var det klarlagt att så inte skett. Bara 12 procent av texterna visade tydliga spår av faktabearbetning. Ännu värre är detta eftersom även byråjournalisternas material tappar kvalitet.

På Press Association förlitar man sig i dag mycket mer än tidigare på pressmeddelanden. Det finns inte tid att bevaka politiska framträdanden. En veteran inom den politiska journalistiken på AP säger om politikerna: ”De har vunnit”. Han konstaterar uppgivet: ”Nuförtiden trycker vi vad de vill att vi ska trycka”. Den slutsats forskarna drar av undersökningen är att den oberoende journalistiska aktiviteten på tidningarna i dag utgör undantag snarare än regel. Vi bevittnar en fundamental förändring av de journalistiska arbetsmetoderna. Nick Davies refererar en artikel i British Journalism Review av en lokaltidningsreporter som beskriver sin första tid på jobbet. Direkt får han klart för sig att det han lärt sig på journalistskolan om vikten av att komma ut och träffa folk här anses vara ”lyx”.

Ordet kvalitet verkade inte finnas i arbetsledarnas vokabulär. Journalistik blev för denne unge man med reporterdrömmar att publicera pressmeddelanden och lägga till ett par citat på slutet av någon som opponerade sig. En titt på arbetsbelastningen ger en förklaring till utvecklingen. Den unge reportern skrev 48 artiklar på en vecka (9,6 per dag). Han talade sammanlagt med 26 personer, träffade fyra av dem och var sammanlagt utanför tidningshuset tre av de arbetade 45,5 timmarna. Så ser dagens nyhetsfabriker ut. Att sammanlagt tala med 26 personer för 48 artiklar inger inget större förtroende när det gäller faktakontrollen.

Två tredjedelar av de journalister som utfrågades av forskarna från Cardiff menade att de nu skrev fler artiklar och att de därför också hade mindre tid för att kontrollera sanningshalten i artiklarna. Och att tid och kvalitet hänger ihop behövs det egentligen ingen Philby-historia för att bevisa. Däremot ställer det här med sanningsbegreppet till det lite för en del forskare. Susanne Wigorts Yngvesson som skrivit en på det stora hela intresseväckande bok Drabbad av journalistik (Juridisk reportagebyrå 2008) verkar ha vissa problem med begreppet lögn. Det ljugs friskt i hennes tidningsexempel; allt som inte är sant verkar hamna i lögnkategorin. Så skulle det också vara om informationen var total.

I verkligheten förhåller det sig precis tvärtom. Kunskapen om vad som förmedlas blir allt bristfälligare. Wigorts Yngvesson definierar sålunda, med hänvisning till Anders R Olsson, lögn som ”att rapportera ’så att allmänheten i viktiga avseenden får felaktiga föreställningar om verkligheten'”.

Hon glömmer bort det lilla ordet ”medvetet”, att medvetet rapportera… Den medvetna förvanskningen av nyheter är enligt mitt förmenande ett mindre problem i dagens medievärld än den omedvetna. Det finns ingenting medvetet i att brittiska medier rapporterar om politik på ett sådant sätt att 65 procent av befolkningen tror att landet har fyraåriga mandatperioder och mindre än varannan britt (49 procent) vet att överhuset, House of Lords, har mindre makt än underhuset, House of Commons. Likafullt är detta fallet enligt en opinionsundersökning från Mori.

Den bristande faktakontrollen verkar mer kunna förklaras av arbetsförhållandena än av ont uppsåt. Därför bör det heller inte vara kontroversiellt att som jag påstå att nättidningarna har försämrat journalistiken. Journalister som måste skriva flera uppdaterade nyhetstexter om samma händelse till nätet varje dag och gärna också kommentera det hela i webb-tv har inte tid till fördjupning och eftertanke. Någon i undersökningen sade sig aldrig ägna en ”story” mer än en timme eftersom tidsutdräkten inte i onödan fick inverka negativt på produktionen.

Med andra ord fick kvaliteten inte hota kvantiteten. En annan ville upprätthålla ambitionen att ha två oberoende källor till varje nyhet men ansåg att det av tidsskäl blev allt svårare. Det påminner mig om en konsultfirma som DN använde sig av i början av 1990-talet för att få hjälp med att effektivisera verksamheten. En reporter sade på skämt att om vi slutar kontrollera nyheterna så kan vi skära ned betydligt både på personal och telefoner. Konsulten antecknade ivrigt med upphetsad blick. 1900-talets skämt har blivit 2000-talets allvar. När det gäller nätjournalistiken är den förstås än mer färgad av tidspressen.

Forskaren Chris Peterson vid Leeds University har visat att 91 procent av nyhetsmaterialet på amerikanska ABC:s webb är reproducerat byråmaterial. För MSNBC är siffran 81 procent och för ansedda Guardian och CNN 62 respektive 59 procent. Här finns också positiva exempel som BBC med låga 9 procents återvinning.

Någon har kallat nätet för ett ”informationens dårhus” där varje uppgift, stor som liten, sann som falsk, förmedlas och sprids med samma ungdomliga entusiasm och fart. Vi har hamnat i en situation med ett gigantiskt flöde av uppgifter men allt mindre av pålitlig information. En journalist hittar en uppgift på Wikipedia som sedan blir en faktaruta i Dagens Nyheter; den informationen utgör därefter underlag för en nyhetsartikel i Expressen; artikeln plockas upp av några folkvalda som använder den i den politiska argumentationen; slutligen skrivs en proposition baserad på de falska uppgifterna. Detta långt efter att den ursprungliga felaktigheten hunnit korrigeras på Wikipedia.

Nick Davies, författaren till Flat Earth News har en dyster framtidsbild: ”Jag är rädd för att sanningen är den att jag genom att försöka exponera mediernas svaghet bara ger en ögonblicksbild av en cancer. Kanske hjälper det lite att kunna se sjukdomen. Det ger oss i alla fall möjligheten att i teorin hitta en lösning. Men jag är rädd för att sjukdomen är obotlig”.

MATS BERGSTRAND