Revolutionen äter sina barn

Margaret Thatcher kunde vara en mycket oartig gäst. Men så tvingades hon också till ett firande hon egentligen inte ville delta i.

”Liberty, equality, fraternity – they forgot obligations and duties I think”, muttrade den brittiska premiärministern i en av de större franska tidningarna. Och fortsatte, med mer än en knivsudd beska:

”And then of course the fraternity went missing for a long time”.

Året var 1989 och François Mitterrand hade knipslugt placerat ett G 7-möte i Paris. Detta råkade, som av en händelse, gå av stapeln precis samtidigt som nationen med buller och bång firade tvåhundraårsjubileet av franska revolutionen. Men Thatcher trilskades. Den anglosaxiska världen och den kristna läran hade redan formulerat vida överlägsna, icke-socialistiska frihetsanspråk, förklarade hon för den franske reportern. Magna Charta fanns långt innan kungliga huvuden började rulla på Place de la Revolution.

Än idag går åsikterna och tolkningarna isär om den mytomspunna revolutionens betydelse för det Europa som sedan skulle ta form. Var våldet – åtminstone inledningsvis – rättfärdigat av att det i förlängningen spred föreställningen om alla människors lika värde, som Mitterrands regering hävdade? Kan brutala metoder ursäktas om en reformagenda är för tidskrävande för att ställa till rätta allvarliga orättvisor? Vilken roll ska man tilldela revolutionens individuella aktörer i de stora formativa ögonblick som i efterhand framstår som ödesbestämda?

Framförallt den sista frågan är huvudtemat för Hilary Mantels roman A Place of Greater Safety, som nu har kommit i svensk översättning av Marianne Mattsson och Jens Ahlberg på Weyler förlag.

A Place of Greater Safety väckte stor uppmärksamhet när den publicerades i England 1993. Och även om den inte kan anses hålla samma nivå som de flerfaldigt Bookerbelönade böckerna om Thomas Cromwell, som senare skulle göra Mantel till en litterär superstjärna, så har den fortsatt väcka både diskussion och beundran.

Till skillnad från originalet är den svenska utgåvan uppdelad i tre volymer – Frihet, Jämlikhet och Broderskap. Motivet är inte svårbegripligt. Av en textmassa på drygt tusen sidor utgörs åtta bara av persongalleriet. Som i alla Mantels mer omfattande romaner förgrenar sig historiens huvudtråd ständigt i nya sidospår, varav flera plötsligt upplöses i ingenting. Andra återkommer oväntat och flätas samman i en serie parallella intriger som rör sig från det europeiska 1700-talets kungahusrelationer till obskyra bifigurers kärleksliv.

Att följa romanens tre huvudpersoner, revolutionärerna Georges Danton, Camille Desmoulins och Maximilien Robespierre, samt deras fruar, älskarinnor, allierade och fiender genom några av den europeiska historiens mest omvälvande år är en – det ska erkännas – ibland ganska tålamodsprövande övning. Just därför är jag inte övertygad om att beslutet att dela upp boken i tre delar var helt lyckat. Den som orkar ta sig förbi den första uppförsbacken belönas rikt när Mantel låter berättelsen sträcka ut. Den som avbryter och försöker igen bjuds på en ganska ansträngande intervallträning istället för att ledas mot den allt brantare nedförsbacken, mot schavotten.

Inte heller sitter översättningen riktigt. Av Mantels särpräglat svala, ibland lätt roade berättarröst hörs bara ett svagt eko. Framförallt blir dialogerna, som mer än något annat lyfter Mantel till en av vår tids stora berättare, styltigare och mer konstruerade i sin nya språkdräkt.

Men även med sina brister, ursprungliga såväl som tillkomna, är historien om det komplicerade samspelet mellan enskilda aktörer och de kollektiva krafter de sätter i rörelse en bitvis riktigt stor läsupplevelse. Det är ett skönlitterärt verk som tar sig stora friheter i tolkningarna av sina historiska förebilder men som vilar på omfattande detaljkunskaper om perioden och personerna i fråga. Just detta lättsinne har retat vissa akademiker och recensenter: en historiker lär ha upprörts över att Thomas Cromwell gråter i Wolf Hall när hans barn dör (det finns inget stöd i källorna!).

Själv uppskattar jag att Mantel förhåller sig kallsinnig till alla försök att förvägra henne rätten att skriva sin egen berättelse. Boken presenterar flera intelligenta och handlingskraftiga kvinnor, men saknar helt nittonhundratalsimporterade feministiska utropstecken. Pöbelns vrede erkänns utan att den kokande, smutsiga massan som samlas framför Versailles förvandlas till något mer väldoftande och civiliserat. Skildringarna av människor som slits och hackas i bitar eller hängs i lyktstolpar, av lycksökare och kriminella som under politiska slagord passar på att stjäla eller förtrycka när tillfälle ges: Nej, detta är inte revolutionsromantik.

Och kanske hänger detta inte bara samman med författarens brittiska kynne – så socialist hon är – utan med att den sortens våld bara kan bli vackert och heroiskt på avstånd, ett avstånd som Mantel vägrar att ge läsaren. Nog för att huvudpersonernas privatliv färgas av politiken, men framförallt skildras det politiska privat. Mantel frilägger revolutionens mekanik genom att tvinga invånarna i boken att reagera på dess olika förlopp. Så blandas det ogrumlade överklassföraktet med ett ovälkommet styng av sympati för den eländiga Marie Antoinette när hon knuffas ut ur Bastiljen. Så friläggs den personliga maktlystnaden som kompletterande drivkraft till en lika genuin önskan om ett mer rättvist samhälle. Och så framträder tusen stora och små uttryck för politisk och mänsklig överlevnadsinstinkt när revolutionen står och vacklar, mellan en historisk seger och ett fullständigt meningslöst misslyckande.

I ett kortare format hade de tre huvudpersonerna känts väl tillyxade, med den androgyne men karaktärssvage pamflettisten Desmoulins, den virile, kraftfulle yrkesrevolutionären Danton och den världsfrånvände, fanatiske Robespierre. Men efterhand djupnar och kompliceras porträtten. Den flyktige Desmoulins vinner en smula stadga. Danton, inledningsvis den mest radikale av de tre, upptäcker att verkligt politiskt ansvar stöter bort honom från gamla ytterkantspositioner. Den blodlöse Robespierre fumlar med en snickardotter (styrkt i källorna!), dömer sina vänner till döden, men möter förstås till slut giljotinen själv.

så varför fortsätter boken att väcka debatt, drygt tjugo år efter sin första publicering? Sannolikt är det ingen slump att den återaktualiseras när vi själva känner marken gunga under fötterna. En närmast apolitisk, mittentriangulerad era håller på att övergå till en ny, hyperpolitisk tid. Det gnisslar och knakar i gamla system och allianser, vågor av vrede tycks skölja över hela västvärlden, auktoritär populism griper omkring sig.

Revolutionsåret 1789 stod Frankrike vid ruinens brant, undantagstillstånd gällde. Brödpriset nådde en all time high. Ändå var det mycket få som vågade tänka tanken att det populära kungahuset kunde vara existentiellt hotat. Idag, 2017, ligger det stolta socialistparti som Mitterrand grundade i spillror, medan en socialdemokratisk avfälling och en högerpopulist framgångsrikt hetsar dess tidigare väljare att vända den politiska adeln ryggen.

Vem vet, kanske håller det Emmanuel Macron vaken vissa nätter? Vetskapen om att revolutionen alltid, till sist, äter sina egna barn.