Befriande granskning av nordisk populism

Det går inte, oavsett hur önskvärt det är, att hitta minimumdefinition av begrepp som fascism som sedan kan användas med millimeterprecision för att förklara rörelser och partier.

Ska man förstå hur ett parti röner framgångar måste man se till dess sammanhang och miljö – det är precis vad Lindroth har gjort i boken Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden. Egentligen är det förvånande att det tog så lång tid för någon att skriva en seriös populärvetenskaplig genomlysning av de fyra nordiska populistpartierna: Sannfinländarna, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna. Varje parti granskas grundligt och deras historia sätts i ett begripligt historiskt sammanhang som inte bara belyser de studerade partierna utan även den samtid ur vilken de har uppstått.

Inte minst delen om Danmark borde vara obligatorisk läsning för många av Lindroths journalistiska kolleger som under många år snubblat i sina försök att skildra och förklara vårt grannlands politiska historia. Danmarks rabulistiska politiska tradition har under många decennier lämnat luckor för eklektiska politiker som Mogens Glistrup, vilken såg att där fanns ett sug efter ”omskakande provokationer” inom den danska väljarkåren. Det omtalade valet 1973, då nästan hälften av de danska väljarna bytte parti, visade tydligt att det kunde äga rum häftiga skiften inom partipolitiken även i en till synes stabil välfärdsstat.

Lindroth förhåller sig förvisso till den ymniga akademiska litteraturen rörande högerpopulistiska partier men använder sig av det befriande greppet att låta materialet styra teoribyggandet och inte tvärtom. Istället för en nedlåtande och en inte sällan ensidigt dogmatisk inställning till de högerpopulistiska partierna (och väljarna!) väljer Lindroth att försöka förstå sammanhangen och partitopparnas bevekelsegrunder på djupet.

Det är en välbehövlig historia läsaren serveras i en tid då politiker likt Donald Trump tycks vara immuna mot de väluppfostrade och etablerade politikernas kritik – en egenskap han även delar med Finlands Timo Soini och Sveriges Jimmie Åkesson. De tre ger en inte oansenlig del av väljarkåren något de efterfrågar: handfasta lösningar på problem som de etablerade partierna anses vara likgiltiga inför. Att säga det ”folk tänker på” men inte ”vågar yttra” är ett potent politiskt verktyg. Det finns goda skäl att söka förstå detta utan de grova förenklingar som tidigare präglat svensk offentlighet.

Adam Cwejman. Ledarskribent i Göteborgs-Posten