Vår tids massutmaning

Sanningen är att väldigt många av de rekordmånga asylsökande som kom till Sverige det året ännu bara belastar det statliga mottagningssystemet. Faktum är att Sverige allt sedan 1985 och fram till 2015 har haft, räknat per innevånare, en ungefär fyra gånger så hög asylinvandring som övriga länder i Västeuropa.

Det är dessa ofta nedtryckta faktiska förhållanden som Tino Sanandaji skriver om i sin bok Massutmaning. Ekonomisk politik mot utanförskap & antisocialt beteende, och han gör det bra.

Sanandaji ägnar sig åt nationalekonomisk forskning sedan han för sex år sedan doktorerade i ”public policy” vid University of Chicago, och i närmast Assar Lindbeckiansk anda levererar Sanandaji ett program om 25 punkter för hur migrationspolitiken kan ställas till rätta. Assar Lindbeck är också en av dem som får ett särskilt tack av författaren på försättsbladet. På försättsbladet förekommer även Magnus Henrekson, ytterligare en professor och person som jag har lärt mig att ha stort förtroende för.

Massutmaning är inte bara en fyndig ordlek från Sanandajis sida. Boktiteln strör med rätta lite salt i såren hos det etablissemang inom politik, medier och myndigheter som i takt med att invandringens problem blev alltmer uppenbara började benämna massarbetslöshet, massbilbränder och massbidragsberoende som ett slags sporrande utmaningar istället för som de tunga samhällsproblem de utgör.

Jag läser Tino Sanandajis bok som en starkt humanistisk, faktaspäckad och engagerad vädjan om en mer allvarlig och seriös debatt om möjliga lösningar på Sveriges tillkortakommanden som stort invandringsland.

En av de oseriösa vinklar som stundom omöjliggör en upplyst och vuxen debatt om asylinvandringen till Sverige är påståenden om att invandringen är lönsam. Nej, det är den inte. Givet de förmåner som välfärdsstaten utan kvalificeringsregler erbjuder främlingar så visar öppna källor i ”Massutmaningen” att en stor del av invandrarna arbetar för lite och har för låga löner för att självförsörjning, skatter och pensionsavgifter ska räcka till. Den svenska produktiviteten och BNP per innevånare har också gradvis försämrats under det senaste decenniet. Det är dessa grundläggande ekonomiska omständigheter som förklarar varför en välfärdsstat som Sverige måste ha en strikt reglerad asyl- och anhöriginvandring.

Alla problem löser förvisso sig själva om man bara väntar tillräckligt länge. Lösningen på de ”massproblem” som Tino Sanandaji skriver om kräver dock – förutom tid – en genomtänkt politik som argumenteras hem av politiker som säger som det är och som varken svart- eller skönmålar hur landet ligger. För politiker av det kynnet erbjuder Sanandaji betydelsefulla underlag.