Filmens grå eminens

I den svenska filmens, kulturens och politikens värld tycks han odödlig. Min Facebookvägg är tapetserad av människor som kan redogöra för Filmavtalet, som givetvis känner märket på hans cigarretter och whisky, som får en särskild glans i ögonen när de får syn på en av de ikoniska, svartvita bilderna: Schein med hustrun/stjärnan Ingrid Thulin i Venedig, Schein behagfullt uthälld i en av de tidstypiska ”Ox chair”-fåtöljerna, Schein i vit Lacoste på tennisbanan med Olof Palme på andra sidan nätet.

”Han kan betraktas som en av den moderna svenska mediehistoriens mest inflytelserika personer”, konstaterar filmvetaren Per Vesterlund tidigt i Schein. En biografi (Albert Bonniers förlag, 2018). Stora ord, men ingen skulle bestrida dem och likväl täcker de bara knappt ramen på det komplexa verk som var Schein. En sorts grå eminens var han, med en slev i smeten överallt där det socialdemokratiska kulturpolitiska miljonprogrammet tog form på 1960-talet. Men sådana tenderar att verka i skuggan, och Schein syntes överallt: som makthavare och stridbar debattör ägde han ledar- och kultursidorna, som lebemannen ”herr Thulin” med lyxvilla, filmfestivalnärvaro och Hollywoodsejourer vandrade han obekymrat över till skvallersektionen.

Per Vesterlunds biografi är faktasprängd, tjock och grundlig. Här har vi fått standardverket om Harry Leonard Schein, österrikisk judisk flykting som kom att bli en av dem som formade och formulerade det moderna Sverige.

Scheins egen eleganta prosa är inte Vesterlunds, läsglädjen är sällan sprudlande. Frågan är om författaren, trots sin noggrannhet, lyckats fånga fenomenet Schein. Frågan är också om det alls är görligt.

”Bilden av Wien (mellan krigen) är i många avseenden kongenial med bilden av Harry Schein”, skriver Vesterlund i en minnesvärd observation. ”Vördnaden för den goda kulturen eller bildningen och den socialdemokratiska övertygelsen, men också den gåtfulla dubbelheten.” Men Vesterlund noterar också att det som Schein ogillade med Socialdemokraternas kulturpolitik var synen att kulturen skulle göras nyttig i samhällets tjänst. Jag hade velat se honom idag, fortfarande med ett glas Cutty Sark och en Kent i vardera hand, leende formulera träffsäkra cynismer mot dagens kulturella småpåvar som tror att film, musik och konst är redskap för uppfostran av nya generationer rosiga miljöpartister.