Hjärtat klappar för Harvey

Dessförinnan hade den antike läkaren Galenos teorier dominerat medicinen och han uppfattade artärer och vener – pulsådror och blodådror – som fullständigt olika organsystem. Men år 1628 publicerades en bara 72 sidor lång skrift, vars betydelse för den biologiska vetenskapen kan jämföras med Darwins Om arternas uppkomst samt Watsons och Cricks Molecular Structure of the Nucleic Acids som beskrev det biologiska arvets kemiska grund. Den lilla boken hade titeln Exercitatio Anatomica de Motu Cordis et Sanguinis in Animalibus – ”Anatomisk undersökning av hjärtats och blodets rörelse hos djuren” och var den första korrekta beskrivningen av blodomloppet. Hjärtat – känslornas säte – kunde bäst förstås som en hydraulisk pump. Författare var William Harvey, utbildad i Cambridge och Padua och kunglig livläkare.

Harveys latinska text överfördes senare till engelska och nu har den vetenskapshistoriskt intresserade hjärtspecialisten Kenneth Pehrsson för första gången översatt Harveys text från engelska till svenska i boken William Harvey. En medicinsk revolutionär (Fri Tanke Förlag, 2018). Det är en vacker och välskriven liten bok, översiktligt disponerad och försedd med välvalda illustrationer. En första del presenterar Harveys livslopp och sätter in hans text i ett vetenskapshistoriskt sammanhang, något som är en förutsättning för att man överhuvudtaget ska kunna förstå bokens andra avsnitt, som består av Harveys text. Ett tredje avsnitt tar upp reaktionen på Harvey.

Att översätta en 400-årig vetenskaplig text är inte bara en fråga om att överföra ord från ett språk till ett annat, det handlar också om att översätta från en vetenskaplig kontext – ett paradigm om man så vill – till en helt annan. Begrepp som kan tyckas oss självklara är det inte längre när de överflyttas från de antikt inspirerade teorier som dominerade läkekonsten i början av 1600-talet till vår tids naturvetenskapliga syn på kroppen. Pehrsson har lyckats tämligen väl med denna grannlaga uppgift, men visst får man ibland tänka efter ordentligt för att förstå hur Harvey resonerade. Det är bara bra.

Innan Harvey publicerade sin bok hade han skaffat sig goda argument för sin sak. Han var pionjär när det gällde att använda sig av experiment och hade bundit av kärl, skurit upp ådror och studerat förhållandet mellan hjärtats kontraktioner och pulsen. Inspiratör var hans lärare i Padua, Fabricius de Aquapendente, som hade beskrivit klaffarna i venerna men aldrig förstått deras funktion. Den enda illustrationen i Harveys skrift är hämtad från Fabricius och föreställer just dessa klaffar.

Harveys avhandling kan läsas som en vetenskapshistorisk moralitet och jag skulle önska att många forskare tog del av den. Hur kunde det komma sig att Galenos tankar kunde dominera medicinen i 1 500 år? Till och med sedan 1500-talets banbrytande anatomer hade visat att hans uppfattning av hjärtats anatomi var grovt felaktig behöll han sin auktoritet; lungkretsloppet beskrevs vid mitten av 1500-talet, men det dröjde ytterligare 75 år innan någon äntligen insåg att blodet också cirkulerade i kroppen. Bättre exempel på paradigmets makt över tanken är svåra att finna och paradoxalt nog bugar sig Harvey själv djupt för Galenos. Det är nog inte bara konvention.

Inte heller fick Harveys insikter någon omedelbar effekt på den kliniska praktiken. Man fortsatte att åderlåta och ordinera kräkmedel ungefär som tidigare. Det främsta resultatet av Harveys bok blev i stället att man började uppfatta kroppen mer mekaniskt; René Descartes var en förespråkare för ett sådant synsätt. I Sverige introducerades Harvey av Olof Rudbeck den äldre som år 1652 disputerade på en avhandling om Harveys beskrivning av blodomloppet och med tiden blev en stridbar företrädare för den cartesianska filosofin i Uppsala. Så tag och läs! Harveys och Pehrssons bok är både lärorik och tankeväckande.