Recension

Hur vinna det förra kriget?

Partidagarna: Leni Riefenstahl fångar en eruption av ondska.

Tomas Tranströmer visste att han skulle bli förstådd när han skrev de avslutande raderna i dikten ”Vermeer”.

Håkan Lindgren

Journalist och kritiker.

Tomas Tranströmer visste att han skulle bli förstådd när han skrev de avslutande raderna i dikten ”Vermeer”.

Och det tomma vänder sitt ansikte till oss och viskar
”Jag är inte tom, jag är öppen”.

”Öppen” och ”stängd” är två adjektiv som inte betyder något positivt eller negativt i sig själva. Utan cellens membran, som avskiljer den från omgivningen, skulle livets processer inte vara möjliga; penicillin dödar bakterier genom att förstöra cellväggen. Hur har ”öppen” kommit att bli finare än ”sluten”? R R Renos debattbok Returnof the Strong Gods ger en ledtråd.

Vilka är ”de starka gudarna”? Reno skyndar sig att förklara att han inte syftar på Tor och de andra asarna i Valhall. ”The strong gods” är ”whatever has the power to inspire love”. Med andra ord allt som kan utgöra grunden till en samhällelig gemenskap, och som andra författare brukar kalla ideologier eller ideal. Familj, nation och sanning är några av Renos egna exempel. Se upp när du personifierar abstrakta begrepp, skulle jag vilja invända. Du vinner ingenting i klarhet, snarare blir det som när Jordan Peterson börjar prata om drakar och häxor. Begreppen kan snart få mer eget liv än du har blåst in i dem. De kan komma tillbaka och bita dig i häcken.

Reno, som är redaktör för den religiösa tidskriften FirstThings, är en konservativ katolsk amerikan. Jag förväntar mig inte att han ska se samtidens problem på samma sätt som jag själv, och just därför är det värdefullt att läsa honom. När företeelser belyses från ett annat håll kastar de andra skuggor, och tidigare förbisedda egenskaper framträder i relief. Ännu en artikel av valfri kollega som påstår att 1930-talet är tillbaka skulle bara göra mig dummare.

De värderingar som har dominerat efter 1945 är sådant som att svag är bättre än stark, öppen bättre än stängd och spontan bättre än auktoritär, skriver Reno. Första halvan av 1900-talet var ”a world-historical eruption of evils” som kulminerade i Förintelsen. För att förhindra att något liknande upprepas har vi ägnat oss åt ”the relentless pursuit of openness, disenchantment and weakening”. Starka idéer anses leda till ett totalitärt samhälle. Rädslan för totalitära massrörelser har lett till att vi har försvagat oss själva.

Den mentalitet som har uppstått kallar Reno ”the postwar consensus”. Det har funnits en bred konsensus om vad man ska vara emot: man är antirasist, antitotalitär, antikolonialist, antiauktoritär och så vidare. Renos invändning är att man inte kan bygga ett samhälle – eller en personlig identitet – enbart på negativism.

Viktiga böcker i sammanhanget är Karl Poppers The OpenSociety and itsEnemies(1945) och The AuthoritarianPersonality (1950) av Theodor Adorno med flera. Alla problem, från nationens till individens, anses här bero på styrka och slutenhet. Hurdan är en auktoritär personlighet? Stängd, rädd för förändring, traditionsbunden, lydig. Var inte sådan, för då kommer Hitler tillbaka! Till den här traditionen räknar Reno också Friedrich Hayeks idéer om en avreglerad ekonomi som ett skydd mot totalitarism.

Längta inte efter något större, tänk inga storslagna tankar. Nöj dig med att konsumera. På det idémässiga planet: Nöj dig med osäkerhet, frånvaro och frågor som aldrig får definitiva svar.”

Vad det här har gett oss – och här är jag överens med Reno – är en offentlighet som är upptagen med att göra rätt saker för att besegra Hitler 90 år för sent, vilket gör att den inte är särskilt väl lämpad för att hantera sina egna kriser och problem. Man brukar säga om generaler att de alltid vet hur de ska vinna det förra kriget, och samma sak kan sägas om huvudfåran i offentligheten. Medan det ännu fanns tid att hjälpa judarna sköt brittiska flottan – Storbritannien kontrollerade Palestina på den tiden – varningsskott för att stoppa båtar med flyende judar från Europa. Men i efterhand går det bra att förklara att Förintelsen inte får hända igen. Personer som du inte skulle vilja hålla i handen om det var 1932, för de hade inte kunnat hjälpa dig då, upprepar att 1930-talet är tillbaka och att de sitter med facit.

”The postwar consensus” är också fientlig mot alla slags metafysiska eller transcendentala anspråk. Längta inte efter något större, tänk inga storslagna tankar. Nöj dig med att konsumera. På det idémässiga planet: Nöj dig med osäkerhet, frånvaro och frågor som aldrig får definitiva svar. Den sortens självpålagda asketism är instabil. Den kan fungera en begränsad tid, om det råder högkonjunktur i ekonomin, och om människor har krig och diktatur i färskt minne, men i längden kan inget samhälle klara sig med ett tomrum i centrum, där dess hjärta borde finnas.

Jag tror inte, som Reno, att höga ideal eller transcendentala anspråk har avskaffats, däremot har de blivit tabu. De får inte nämnas, inte vidröras; vi måste skydda dem från oss själva genom att låtsas att de inte finns, samtidigt som vi litar på att de finns där för oss.

Det som hände under 1900-talet var att mänskligheten utvecklade en sorts antimetafysisk Midasberöring: allt vi tar i, även det vi skulle vilja älska, faller sönder till aska. Två världskrig, Förintelsen, atombomben, arbetarnas utopi Sovjetunionen som blev en diktatur – sådana erfarenheter har gjort att det århundrade som skulle bli mänsklighetens skördetid resulterade i en desillusion som vi fortfarande inte har hämtat oss från.

Även om man håller med Reno om att varje samhälle behöver någon sorts ”gudar” eller heliga ideal, står man inför ett problem: vi kan inte själva konstruera de gudar vi behöver. Ska vi bli övertygade av dem måste de drabba oss som om de kom utifrån, av egen kraft. Vi kan inte tro på – eller bli räddade av – en kanin som vi drar ur hatten om vi har sett oss själva stoppa in kaninen med vänster hand ett ögonblick tidigare. Om vi ska skapa gudar behöver vi göra det i mörkret, bakom ryggen på oss själva. Att återuppfinna dem kan visa sig svårare än att avskaffa dem. Reno ger inga råd om hur det ska gå till.

Jag skulle vilja lägga till en nackdel som Reno inte tar upp. Den utveckling han beskriver innebär inte nödvändigtvis att auktoriteter försvinner. Den ger oss auktoriteter som inte vågar erkänna sin makt. Istället får vi passiv-aggressiva, falska, otydliga och formlösa auktoriteter – makthavare av ett slag som är mycket svårare att ställa till svars. Som Lars Gustafsson skrev i Den onödiga samtiden (1974) – han föredrog den gamla, tydligt orättvisa överheten på Strindbergs tid. Moderna, mjuka makthavare gjorde honom psykiskt sjuk.

Motviljan mot förtryckande sociala hierarkier glider alltför lätt över i en allergi mot värdehierarkier överhuvudtaget, tills du inte kan säga att någonting är bättre eller mer människovärdigt än något annat. Det skulle man kunna säga mycket om, men den enda gränsupplösning som får Reno att uttrycka sig någorlunda konkret är den mellan könen. ”We need to combat the radical feminism that is hostile to even the weakest expressions of distinct male and female roles in courtship and marriage”, skriver han. Märkligast blir det när han skriver ”a man who cannot affirm the border between male and female will find it difficult to defend a border between nations”, som om det inte skulle finnas bögar och lesbiska i armén.

Inga storslagna tankar: Nöj dig med att konsumera.

Fast vänta nu, vems definition av styrka och svaghet köper jag om jag nickar medhåll åt Reno? Putins? Gamla testamentets? Det som Reno betecknar som svaghet – självkritik, tolerans, viljan att undersöka och ändra uppfattning – kan lika gärna sägas utgöra det bästa i den västerländska traditionen. Vad är så svagt med Efterkrigs-Tysklands beslutsamma försvar av landets demokratiska konstitution?

Just när jag undrar det ställer Reno själv samma fråga till en av de författare vars böcker han tar upp. I Suicideof the West (1964) menade James Burnham att de demokratiska idealen gav väst ett underläge i kampen mot Sovjet. Det betyder, inser Reno, att Burnham implicit hyllade den bild av Sovjet som han målade upp – hårda övertygelser, ingen mjäkig relativism, människor som är stolta över vad de tror på. En bild som för övrigt var falsk, vilket man snart upptäcker om man läser några dissidenter. Östeuropa befolkades inte av ideologiskt övertygade fanatiker; vardagen under kommunismen handlade om korruption och konformism.

Att författare gör sådana oväntade omsvängningar gillar jag, men Reno svänger även bort från det svårare, fördjupande resonemang som skulle kunna öppna sig här. Hur försvarar sig ett öppet samhälle mot intoleranta ideologiska motståndare? Vi bör inte vara så naiva att vi utplånar oss själva, men vi får heller inte förvandlas till en spegelbild av den diktatur vi vill försvara oss mot. Frågan har inte blivit mindre aktuell efter Sovjetunionens fall. Idag gäller det terrorism av Islamiska statens slag, korrupta regimer som Turkiet och Ryssland, och i än högre grad Kina. Demokrater som är allergiska mot hierarkier och gränsdragningar måste någonstans dra en gräns för vad de accepterar, och vara beredda att försvara den. Just för att de är ovana att använda våld finns det risk att deras våld kommer att bli missriktat och oproportionerligt.

En annan invändning är att problemet med den försvagande öppenhet som Reno oroar sig för håller på att lösas av sig själv, men inte på något trevligt vis. Nationalism, religiös fanatism, aggressiva kollektiva identiteter – den sortens starka gudar är redan här. Upplösandets tid är över; det som nu håller på att konsolideras är så intolerant och obehagligt att det borde få vem som helst att önska sig en dos postmodern insikt om att identiteter inte är medfödda, utan människoskapade. En offentlighet som tror att det fortfarande är 1930-tal kommer inte att hitta de rätta motargumenten, och riskerar snarare att förvärra läget. Tyvärr erbjuder inte heller Reno några bra motargument.

Reno gillar konservatism av den gamla skolan. Han citerar vad den republikanske politikern Robert Taft sade på 1950-talet. Samhället, ansåg Taft, borde inte bara ”create a people with a higher standard of living, but a people with a higher standard of character – character that must include religious faith, morality, educated intelligence, self-restraint, and an ingrained demand for justice and unselfishness”.

Det låter utmärkt i mina öron, men effekten förtas av att Reno 20 sidor senare lyfter fram Donald Trump. Trump ”contradicts the postwar governing consensus”, skriver Reno. Hans budskap till väljarna är inte ”öppenhet” utan ”I will defend you”. Som beskrivning av vad som får folk att rösta på Trump fungerar det, men Reno förklarar inte varför så många litar på honom när hans budskap till väljarna också är ”jag kommer inte ihåg min senaste tweet”. Vem som helst borde kunna se att Trump står för raka motsatsen till en karaktärsbyggande konservatism av Tafts typ. Reno borde vara rasande på Trump; det märkliga är att han inte är det.

En konservativ, katolsk tänkare skulle kunna höja nivån på samhällsdebatten genom att bidra med ett existentiellt, metafysiskt perspektiv. Min främsta invändning mot Reno blir att han inte petar tillräckligt djupt i de existentiella såren, och heller inte tänker så främmande att det utmanar mitt eget vaneseende. Att sikta mot gudarna och sedan nöja sig med Trump och gammaldags könsroller är inte särskilt imponerande.

Axess Digital för 59 kr/mån

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Publicerad:

Uppdaterad:

Läs vidare inom Recension