Mindre modigt om Bernadotte

Författaren börjar med att konstatera att han försökt ta familjen Bernadotte på största möjliga allvar. Naturligtvis inställer sig frågan, hade det inte varit bättre att helt enkelt bestämma sig för att ta familjen på allvar? Det är lätt att föreställa sig de val författaren gjort. Han beskriver hur kvällstidningarna, Hänt i Veckan och Svensk Damtidning varje vecka ger en på en gång respektfull och förödmjukande bild av kungafamiljen. Och tillägger att när det gäller pressen är kungafamiljens medlemmar mer eller mindre värnlösa inför allt som skrivs om dem. Ska man vara noga, familjen är precis lika värnlös inför vad som skrivs i böcker.

Så när Arne Norlin påstår att han helt har struntat i skvaller, så länge det inte haft betydelse för makten i sig, väcks nyfikenheten. Det hade varit ett modigt val av författaren. Men vi kan väl säga så här, han har inte fullt ut lyckats. Om man anser att det är lovvärt att avstå från skvaller, vilket denna recensent tycker, är det naturligtvis ett problem att exemplifiera. Men låt gå, för att tydliggöra: ”Sångaren Carl-Erik Olivebring, död 2002, ska ha blivit följden av en (kunglig, rec. anm.) förbindelse med en hovdam.”

Många böcker om kungligheter lider av anekdotiska utsagor. I brist på bra källor, för att inte säga i brist på förstahandskällor, används uttryck som ”ska ha”, ”uppger många” eller ”har ännu inte motsagts”. Om detta ska betecknas som skvaller kan läsaren avgöra. Att författaren själv tycker att nivån är rimlig, framgår av följande beskrivning av de böcker Expressenjournalisten Johan T Lindwall skrivit: ”Om man kan bortse från allt som hänt eller blivit känt efter utgivningarna, som brutna förlovningar, giftermål, barn och pappas snedsprång, är de faktiskt kul läsning.” Böckerna anges som källmaterial. Det gör också två böcker av namngivna kolleger, böcker som betecknas som innehållande ”kanske inte helt sanna anekdoter”.

Detta om fakta. Det finns andra, och kanske ännu mer problematiska, egenskaper hos boken. Underrubriken Makten, myterna, människorna antyder att författaren tänker teckna de större linjerna, att han rent av vill beskriva och förklara Bernadottefamiljens, och därmed de senare delarna av den svenska monarkins, funktionssätt utifrån de val familjens medlemmar gjort. Hade han gjort det, hade han satt in monarkin i de sammanhang som omgivit de kungliga – från Karl XIV Johan till kronprinsessan Victoria.

Exempel? Vi hade sluppit den osmälta tanken att kungahus går att likna vid företag, och kungen vid en koncernchef. Det är lika befängt som att kalla nationen Sverige, för AB Sverige. Företag, nationer, kyrkor och monarkier är institutioner med sina särdrag. Antingen är man intresserad av de särdragen, eller så är man det inte. Att ersätta en kategori med en annan förklarar inte, det fördunklar.

Ett annat exempel är påståendet att ”kungligheterna är så stereotypa i sina namnval”. Stereotypt är ett ordval som inte förklarar varför barn döps efter sina föräldrar, varken när det gäller kungabarn eller andra. Hade han valt ordet traditionella, hade en dörr öppnats mot namngivandets innebörd och symbolik.

Om kronprinsessan Margareta sägs att hon ”var konstnärligt begåvad och hade förmodligen kunnat försörja sig som målare, fotograf eller varför inte trädgårdsarkitekt”. Är det tänkt som beröm? Hon valde att skriva och fotografera till sin bok Vår trädgård på Sofiero. Om Arne Norlin varit intresserad av innebörden i att en kvinnlig kunglig person själv beskriver sitt privata liv, hade vi kunnat få en tankeväckande tidsbild. Men författaren ger kort sagt intryck av att inte ha något emot att uppträda naivistiskt.

Det är bara att konstatera att det inte hjälper att ha läst hundratals böcker och tillbringat tusentals timmar i diverse arkiv. Den här boken sällar sig till raden av mindre modiga publikationer om kungligheter.

Susanna Popova

Skribent och projektledare vid Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse