När en demokrati störtar samman

Den kortvariga tyska Weimarrepubli­ken (1918–1933) upphör inte att fa­scinera. Ett skäl till det är säkerligen att det slutade så illa. Hur kunde det gå på detta sätt? Hade det kunnat gå annorlunda? Finns det specifika lärdomar att förvalta? Till dessa frågor sällar sig idag ytterligare en: Finns det paralleller mellan då och nu?

Dessa frågor reser Erik Åsard, främst bekant som USA-kännare, i sin nya bok Hitlers väg till makten. Undertiteln antyder rentav ett bredare tema: Weimarrepubliken från demokrati till diktatur. Framställningen domineras dock av en beskrivning av hur nationalsocialisterna kom till makten. Det bredare panoramat över Weimarrepubliken är bara bitvis antytt.

Bokens första 200 sidor behandlar Adolf Hitlers bana fram till att han utnämns till rikskansler den 30 januari 1933 och ytterligare en tid därefter då nationalsocialisterna befäster sitt grepp om makten. Denna historia återberättas utifrån ”aktuell forskning”. Någon egentlig primärforskning har inte Åsard bedrivit, utan det handlar snarare om en sammanställning av sekundärlitteraturen (som är gigantisk). Inte ens en näraliggande primärkälla som Joseph Goebbels dagböcker har använts, de citeras några gånger i andra hand. När det gäller sekundärlitteraturen så saknas till exempel historikern Heinrich August Winkler, en centralgestalt inom den tysk­språkiga forskningen om Weimarrepubliken. Inte heller en kontroversiell men initierad historiker som Ernst Nolte har kommit till användning.

Med detta sagt så skall även påpekas att Åsards framställning så långt jag kan bedöma ger en fullt rimlig framställning av Hitlers väg till makten som innehåller flera goda poänger och undviker äventyrliga tolkningar. Berättelsen sträcker sig från första världskriget, via början i München, det misslyckade kuppförsöket i november 1923, återuppbyggnaden av partiet, genombrottet i rikspolitiken i september 1930, den interna krisen i partiet i december 1932, till alla intriger som föregick Hitlers utnämning i slutet av januari 1933. Den sistnämnda månaden skildras med särskild utförlighet.

De tre avslutande kapitlen i boken, vilka omfattar ett fyrtiotal sidor, behandlar frågan om skuld och ansvar, möjliga kontra­faktiska resonemang, och vilka lärdomar som kan dras av Weimarrepublikens undergång.

När det gäller frågan om hur Hitler kunde komma till makten lyfter Åsard fram vad de centrala aktörerna sade och gjorde, och därmed även frågan om skuld och ansvar. Olika händelser och sammanhang som Versaillesfreden, hyperinflationen, nationalismen och antisemitismen hjälper oss förvisso att förstå hur Hitlers makttillträde blev möjligt, men för att förklara hur det blev verklighet måste man vända blicken mot aktörer som Hindenburg, Papen, Schleicher och Hugenberg. Förklaringar till vad som sker i historien står att finna i människors handlande eller underlåtenhet att handla, medan olika bakgrundsfaktorer inte har någon direkt kausal kraft. Så tolkar jag Åsard.

Men hur kom det sig egentligen att de nämnda aktörerna handlade som de gjorde? Jag tycker inte att denna frågeställning behandlas med tillräcklig utförlighet av Åsard. Vad för slags människor var Hindenburg, Papen och de andra? Vad hade format dem? Dessa frågor kräver en analys i termer av klass, hållning och karaktär. Här hade jag gärna sett mer av tysk social- och mentalitetshistoria. Något sådant hade säkerligen krävt en omfångsrikare framställning, men jag tycker att det hade varit mödan värt.

En sådan undersökning innebär inte nödvändigtvis att hemfalla åt någon form av determinism. I den berättigade rädslan för att hamna i en sådan ensidighet tenderar Åsard att landa i en motsatt ensidighet, trots att han uttryckligen förespråkar ett både och-perspektiv. Vad som hände i januari 1933 sägs vara ”kulmen på en gradvis process”. Men till slut är det en ”liten grupp stockkonservativa män” som får bära hundhuvudet för Hitlers makttillträde. Hindenburg hade förvisso kunnat handla på annat sätt; det fanns in i det sista alternativa handlingsmöjligheter, om än knappast några bra sådana.

Förändringar i det ­sociala stämningsläget bör som jag ser det till­skrivas stor vikt. Versaillesfreden var till att börja med en stor besvikelse som kom att utlösa vrede även mot inhemska politiker. Hyperinflationen 1923, som ruinerade många småsparare, väckte i sin tur en stor bitterhet gentemot den unga republiken. Och den rekordhöga arbetslösheten i början av 1930-talet raserade slutligen alltmer tilltron till demokratin och fick 1932 mer än hälften av de röstberättigade att lägga sin röst på demokratifientliga partier. Majoriteten av de tyska väljarna hade därmed sagt upp sin lojalitet mot det parlamentariska systemet. Det var bristen på övertygade demokrater som banade vägen för Weimarrepublikens undergång.

Kontrafaktiska frågor har karaktären: ”Vad hade hänt om inte?” Betonar man betydelsen av centrala aktörers handlande så är det förvisso näraliggande att fråga vad som hade skett om de handlat på ett annat sätt. Vad hade det till exempel inneburit om Wilhelm Marx från det katolska centrumpartiet 1925 hade valts till rikspresident istället för Hindenburg, vilket hade varit möjligt om inte kommunistledaren Ernst Thälmann hade kandiderat? Lek även med tanken att Gustav Stresemann, den ende politikern av format som Weimar­republiken frambragte, inte hade avlidit i förtid hösten 1929 (i det här fallet var det liemannen som ingrep i historien). Då hade en republiktrogen borgerlig mitt förmodligen fortbestått som tillsammans med socialdemokratin hade kunnat utgöra ett bålverk mot de republikfientliga partierna på ytterflankerna.

Det avgörande ögonblick som Åsard väljer att sätta fingret på är dock mars 1930. Då avgick Hermann Müllers regering, den sista socialdemokratiskt ledda. Hindenburg hade i den uppkomna regeringskrisen kunnat låta Müller regera vidare med hjälp av så kallade nödförordningar, som hade använts tidigare och som under de följande åren skulle komma rikligt till bruk. Detta gjorde han emellertid inte, varför Müller efterträddes av centrumpolitikern Heinrich Brüning. Därmed inleddes ”marschen mot diktaturen”. Borde Hindenburg ha insett detta? Eller var det möjligen just det han eftersträvade? Detta tilldrog sig ett halvår före nationalsocialisternas genombrott i rikspolitiken, och det torde vid den tidpunkten knappast ha varit möjligt att se Hitler som en blivande rikskanslerkandidat.

Bokens avslutande kapitel tar upp frågan om vilka lärdomar som bör dras av Weimar­republiken. Denna fråga har fått en brännande aktualitet utifrån ett ”obekvämt faktum: amerikanerna har återvalt en fascist och en Hitlerbeundrare som president”. Åsard lyfter fram tre lärdomar: vikten av att ta ledande politikers uttalanden på allvar och utgå från att det är så de tänker agera om möjligheten ges, att demokratiska partier inte bör samverka med nationalistiska populistpartier vars ledare inte har mycket till övers för demokratin, och att människor som lever i länder med fria och rättvisa val har ett ansvar att inte överlåta makten till demokratins dödgrävare.

Till dessa vill jag foga ytterligare två. Weimarrepublikens undergång visar hur förfärande snabbt en ung och instabil demokrati kan raseras, och det finns inget skäl att ta för givet att betydligt äldre och till synes stabilare demokratier inte befinner sig i riskzonen för att anträda en liknande väg. En annan viktig lärdom är att demokratier bör göra allt som står i deras makt för att motverka uppkomsten av paramilitära grupperingar knutna till demokratifientliga partier. Både SA och Röda fronten utgjorde oroshärdar för den skakiga republiken som aktivt bidrog till att förkorta dess livslängd. Men inte heller en kamporganisation som republiktrogna Reichsbanner, med nära band till socialdemokratin, hör egentligen hemma i en demokrati, vars signum är att lösa intressemotsättningar och konflikter på fredlig väg vid förhandlingsbordet.