Självstudier i tyranni

Stalin dog 1953 men det skulle dröja till Sovjetunionens sönderfall 1991 innan historikerna fick tillgång till hans personliga arkiv. Sedan dess har ett tiotal betydande biografier publicerats av såväl ryska som västerländska forskare. Till dessa fogas nu ett monumentalt verk av den amerikanske historikern Stephen Kotkin vars andra av tre planerade delar just har publicerats: Stalin. Waiting for Hitler, 1929–1941.

Första delen (Stalin, Paradoxes of Power, 1878–1928) publicerades 2014. Kotkin visade här att det påstående som en gång formulerades av Leo Trotskij om att Stalin var ”en medioker politiker” som kom till makten med hjälp av intriger, faktiskt inte stämmer. Stalin stod under hela Lenins tid, enligt Kotkin, honom närmare än vad Trotskij gjorde. Kotkin hävdade till och med att det så kallade Lenins testamente som kritiserade Stalin, var en förfalskning. Det troliga är att det var Lenins hustru Nadezjda Krupskaja som låg bakom detta, skriver Kotkin, och utesluter inte att Trotskij var inblandad i denna konspiration mot Stalin. Josef Stalin var, menar Kotkin, helt enkelt den person som hade det största förtroendet inom partiet.

Medan flertalet författare till Stalinbiografier före 1991 hade dragit en skarp skiljelinje mellan Lenin och Stalin, ses i den nyare forskningen Stalin mer som en politiker med fasta rötter i bolsjevismens tidiga historia. Det var Lenins politik och grymheterna under de första åren som lade den fasta grunden för det som sedan blev till ”stalinism” hävdar Kotkin, som är professor vid Princetonuniversitetet. Om hans biografi skall jämföras med någon annans, så är det med Robert C Tuckers två volymer från 1988 respektive 1990 (Stalin as Revolutionary och Stalin in Power). Tucker, som också han var professor vid Princeton, hann före sin död aldrig avsluta sitt verk, som liksom Kotkins var tänkt i tre delar. I Tuckers framställning finns den distinktion mellan Lenin och Stalin som saknas hos Kotkin. Medan Tucker fortfarande i stora delar gav ett psykologiserande porträtt av Stalin, är Kotkins framställning betydligt mer sammansatt. Den nu utkomna andra delen är, liksom den första, full av detaljer. Samtidigt försöker han ge en övergripande förklaring till ”fenomenet Stalin” och då framförallt den cyniske massmördaren. Det porträtt Kotkin tecknar är överraskande på många punkter.

Han påpekar exempelvis att Stalin inte var rädd för att överlämna beslut till sina närmaste medarbetare. Sommaren 1933, när Stalin som vanligt befann sig på sin datja i Sotji, var han bara inblandad i 119 av de 1 038 beslut som politbyrån fattade i Moskva. Ett område släppte han dock aldrig ifrån sig: beslut gällande säkerhetspolitiken och därmed utrensningar inom partiet och armén, samt terrorn mot ett brett lager av den sovjetiska befolkningen. Han drev personligen alla dessa frågor. När tvångskollektiviseringen inleddes sände Stalin ut ett hemligt cirkulärbrev till partiets avdelningar i hela unionen om att landsbygden skulle ”avkulakiseras” med alla tillgängliga medel, vilket resulterade i att minst två miljoner bönder drabbades av rättegångar, avrättningar och förvisningar. Motståndet i landet var massivt. Stalin noterade detta men vägrade att backa: ”Stalin befann sig i krig med landets bönder.”

Detta krig drev fram den omfattande hungersnöd under vilken mellan fem och sju miljoner människor svalt ihjäl och ytterligare ett tiotal miljoner var nära döden. I ukrainsk historieskrivning går dessa år – 1931–1933 – under benämningen holodomor, och ukrainska historiker har hävdat att svälten var medvetet framdriven av Stalin. Kotkin hävdar dock att inget tyder på att Stalin medvetet skapade den stora svälten och han påpekar att ”svälten var sovjetisk”, inte ukrainsk. Stalin erhöll rapporter om den och nio gånger minskade han med dekret spannmålsrekvisitionerna från bland annat Ukraina. Och under perioden februari–juli 1933 skickade han in ett 40-tal mindre hjälpsändningar till de värst drabbade områdena.

Stalins landsbygdspolitik var trots de små reträtterna skoningslös. Han vann så småningom kriget mot bönderna och han genomdrev en industrialisering som i grunden förändrade det sovjetiska samhällets struktur. Han kallade själv den politik han iscensatt för en ”revolution från ovan” med syfte att åstadkomma ett nytt genombrott, inte bara i sovjetisk utan också i rysk historia. Målet var en snabb industrialisering. Till det krävdes inhemska investeringar liksom import av utländsk teknologi, företrädesvis amerikansk. Allt detta kostade pengar. Den främsta källan till utländsk valuta var export av spannmål.

Lyckas vi inte med denna revolution, är vi dömda att gå under, hävdade Stalin, och han såg terrorn som ett helt nödvändig redskap för att genomföra sitt historiska projekt. Terrorn var för honom en statsmannakonst. Stalin blev med åren alltmer misstänksam, men han var ingen galning, ej heller paranoid, skriver Kotkin och avfärdar dem som har försökt ställa psykiatrisk diagnos på Stalins beteende.

För att förstå Stalins bevekelsegrunder måste man studera hans egna utsagor, hävdar Kotkin. Den ”fysiska likvideringen av miljontals människor utgjorde för honom uppenbarligen inget moraliskt dilemma. Tvärtom, att börja tycka synd om klassfiender skulle vara att bli sentimental över den objektiva historiska utvecklingen. Att ignorera historien skulle vara ett fatalt misstag, hävdade Stalin.”

Han var en massmördare som utfärdade sina domar från skrivbordet. Hans namnteckning har återfunnits på avrättningslistor för mer än 43 000 namngivna personer. Bevisen för att detta var överlagda handlingar är ”överväldigande”, skriver Kotkin. Stalin var, enligt honom själv, ett historiens medium, ett förkroppsligande av historiens marxistiska lagar.

Bland det som forskarna har fått tillgång till sedan Stalins arkiv öppnades finns också de cirka 2 000 böcker ur hans enorma personliga bibliotek som har bevarats. Den viktigaste teoretiska fråga som Stalin brottades med var ”staten”, och det är uppenbart att han studerade ”statsmannakonsten”, skriver Kotkin. I biblioteket fanns Marx och Lenins verk, men också böcker av Platon, Clausewitz och Machiavellis Fursten. Han var ”väl bekant med tyska filosofer som Fichte och Hegel”, han studerade ”passionerat det gamla Egyptens, Persiens, Greklands och Roms historia”, och han läste ”systematiskt verk om autokratiskt styre och om Rysslands historia”. Stalin utbildade sig medvetet till att bli tyrann, enligt Kotkin. När Hitler kommit till makten lät Stalin översätta Mein Kampf liksom en utgåva av Bismarcks texter till ryska. De två personer i rysk historia som han såg som sina förebilder var Ivan IV och Peter den store, två hänsynslösa ryska härskare: ”liksom Peter såg han på Europa som både en källa till knowhow och teknologi som borde kopieras och som ett politiskt hot som måste hållas på avstånd för att försvara Rysslands icke-västerländska identitet och icke-demokratiska system”.

Stalin kunde sin Tjechov och Dostojevskij, sin Gogol och Tolstoj. Han läste massor av modern rysk litteratur, också den som han ansåg måste förbjudas. Kotkins beskrivning av Stalins relation till kända författare som Michail Bulgakov, Anna Achmetova och Osip Mandelstam är, som mycket annat i denna bok, överraskande: ”Stalins framgång med att få den kreativa intelligentsian med sig var häpnadsväckande. Samtliga framstående kulturpersonligheter i Sovjetunionen hade under 1930-talet sin egen kärleksaffär med honom… han vakade själv över dem och Stalin tenderade att inte fängsla eller avrätta dem som han ansåg vara de mest talangfulla (Bulgakov, Achmetova, Pasternak och Platonov), och han accepterade en straffmildring för dem vilka han ansåg att det trots allt var nödvändigt att bestraffa, exempelvis Mandelstam som förvisades.”

Utrensningarna, skenrättegångarna och avrättningarna av majoriteten av den ”gamla eliten” inom partiet inleddes efter mordet på partichefen i Leningrad, Sergej Kirov i december 1934. Han mördades av en 30-årig kommunist vid namn Leonid Nikolajev. Det har länge antagits att det var Stalin själv som låg bakom detta mord. Idag rensar de flesta historiker bort det antagandet. Det finns inget som tyder på att Stalin var inblandad i mordet på sin närmaste vän, konstaterar såväl Stephen Kotkin som Oleg Khlevniuk i sina biografier. Nikolajev agerade helt själv. En annan sak är att Stalin medvetet utnyttjade mordet till att i de kommande skenrättegångarna göra sig av med alla sina potentiella motståndare inom partiet. I deras ställe trädde en ny generation politiker, under Stalins beskydd, in i partiets ledning, däribland Nikita Chrusjtjov.

Den andra delen av boken har undertiteln Waiting for Hitler. Hotet om ett krig från väst var centralt i Stalins tänkande och politiska agerande. Samtidigt var Stalin en beundrare av Tyskland. Ekonomiskt och militärt samarbete mellan Sovjet och Tyskland hade inletts redan under 1920-talet. Under lång tid riktades Stalins misstankar om invasionsplaner från väst mot i första hand Storbritannien, Frankrike och Polen. Rapporter om att förberedelser för ett angrepp mot Sovjet pågick i dessa länder hamnade regelbundet på hans skrivbord. Hans misstänksamhet mot Storbritannien var, enligt Kotkin, en av orsakerna till att han i augusti 1939 valde en allians med Hitler, som dessutom genom Molotov–Ribbentrop-pakten erbjöd honom att kunna expandera västerut.

Förberedelser för det kommande kriget utgjorde ett ledmotiv i Stalins politik. ”Ingen pratade så mycket om kriget som Stalin”, enligt Kotkin. Efter Hitlers makttillträde inledde Stalin en kraftig militär upprustning. År 1941 hade Sovjet ”bara sedan 1939 skapat 125 nya divisioner och Röda armén var med 5,7 miljoner soldater, den största i världen. Den hade 25 000 stridsvagnar och 18 000 stridsplan, tre eller fyra gånger fler än Tyskland.” Bara en mindre del av dessa nya vapen var emellertid moderna. Där låg Stalin i underläge jämfört med Hitler, något han var väl medveten om. Det kan synas paradoxalt, men det är mot bakgrund av krigshotet som Kotkin finner en av förklaringarna till de enorma utrensningarna inom Röda armén, liksom den massiva terror mot den civila befolkningen som Stalin själv inledde i juli 1937. Åren 1937 och 1938 mördade Stalin majoriteten av de högre officerarna och sände över 30 000 officerare i förvisning. 1941 var 85 procent av officerarna under 36 år, och bara hälften av dem hade slutfört en militärhögskola. Under åren 1927–1938 arresterades över 1,5 miljoner personer, varav 681 000 avrättades som fiender till staten. Förvisningarna och avrättningarna av de nationella minoriteterna – framförallt den polska och den tyska – som sågs som potentiella förrädare, var systematisk: ”Sovjet stod inför ett reellt krigshot och terrorn genomfördes i namn av statens säkerhet.”

Kotkin jämför Stalins politik gentemot Hitler med den som Chamberlain talade för i väst 1938, appeasement. 1941 var Stalin väl medveten om krigshotet från Tyskland: ”för Stalin gällde inte frågan om kriget med naziregimen var oundvikligt utan om det var oundvikligt just det året”. Stalin gjorde allt han kunde för att förmå Hitler att tillsvidare lägga eventuella angreppsplaner mot Sovjet på hyllan. Han väntade på ett tyskt ultimatum och han var kanske, skriver Kotkin, beredd till eftergifter.

Morgonen den 22 juni 1941 inleddes det tyska angreppet. Kotkin redogör för skeendet timme för timme denna kväll i Stalins ämbetsrum. Försvarsminister Semjon Timosjenko och general Gregorij Zjukov försökte övertyga honom att full krigsmobilisering var nödvändigt. En order om en sådan utfärdades tjugo minuter över tio på kvällen. Det var dock för sent för att möta den tyska invasionen. En betydande del av Sovjets flygvapen förstördes på marken. Det är dock fel, som ofta har antagits, att Stalin drabbades av en djup depression. Han överlät visserligen till Molotov att hålla radiotalet till nationen, men var själv samma dag på plats i sitt ämbetsrum för att leda kriget mot Hitler. En vecka senare var han inte bara partiledare, utan också regeringschef, försvarsminister och högste överbefälhavare. Om kriget och de efterföljande åtta åren skall nästa del av Stephen Kotkins monumentala biografi över Josef Stalin handla.