Bilder utan fäste

Tänk på ditt finaste barndomsminne. Kanske var du på stranden och lekte med dina föräldrar i vågorna? Antagligen minns du det hela ganska klart, som en färggrann bildsekvens eller en kort videosnutt. Om inte, kanske du tillhör de två procenten av befolkningen som tros helt sakna förmågan att skapa mentala bilder.

Detta märkliga tillstånd beskrevs först av den brittiske antropologen Francis Galton i slutet av 1800-talet. Men som forskningsområde glömdes det nästan helt bort tills Adam Zeman, professor i neurologi vid University of Exeter i Storbritannien, kom 2003 i kontakt med en man som förlorat förmågan att visualisera efter en hjärtoperation. Efter att fallet blivit omnämnt i en populärvetenskaplig artikel blev Zeman nästan omgående kontaktad av 21 personer som meddelade att de aldrig kunnat visualisera. Han började genast undersöka fenomenet, vilket han gav namnet ”aphantasia” 2015. Idag blomstrar forskningen och Adam Zeman analyserar data från tusentals personer med aphantasia.

Jean-Baptiste Lopez, doktorand i molekylär plantbiologi vid Århus universitet i Danmark, misstänkte att han led av aphantasia när han läste om Adam Zemans forskning. Han gjorde Adam Zemans test för att diagnostisera aphantasia och fick sina farhågor besannade. För Jean-Baptiste Lopez var det värsta att inse hur ofullständig hans upplevelse av skönlitteratur måste vara. Han berättar att han älskar att läsa men lätt blir uttråkad av långa beskrivningar. Nu har han insett att för normala läsare är beskrivningar centrala och njutbara delar av en berättelse – de hjälper oss att visualisera.

Men hur är det att leva helt utan inre bilder? Jean-Baptiste Lopez berättar att han faktiskt ibland kan se bilder ofrivilligt. De kan blixtra förbi innan han ska somna. Han kan även drömma i bilder. Men när han medvetet måste skapa bilder går det helt enkelt inte. När jag frågar honom hur han minns julaftonen svarar han att det är som en lista med punkter. Vi åt frukost länge. Sedan drack vi glögg och såg på Kalle Anka. Och så vidare. Men han kan inte se det hela framför sig. ”Det är som om andras minnen är som en bild- eller videofil medan mina är som en textfil.” Han tycker inte att det är konstigt att han inte insett att han har aphantasia förrän nu. Ett exempel: När folk pratade om att räkna får för att kunna somna trodde han att det var en metafor.

Zeman tror att minst 2 procent av befolkningen lider av aphantasia, och att förmågan att skapa inre bilder existerar längs med ett spektrum. Många av dem som ingick i hans studie rapporterade liknande upplevelser som Jean-Baptiste Lopez. De blev medvetna om tillståndet först i vuxen ålder. Flera kunde också se bilder ofrivilligt. De flesta handikappades inte i sitt vardagsliv. De klarade till exempel Adam Zemans uppgift att korrekt beskriva hur många fönster de hade i sitt hus – även om de inte kunde se det framför sig.

Men hur fungerar egentligen deras hjärna? Är det medfödda avvikelser i hjärnstruktur som orsakar aphantasia eller rör det sig om ett psykologiskt fenomen? En del har ifrågasatt om personer med aphantasia verkligen är oförmögna att visualisera – det kan ju vara så att de helt enkelt inte är medvetna om att de gör det.

En studie från Australien ställde nyligen frågan om det kan vara så att personer med aphantasia har problem med introspektionen. De ville mäta visualiseringsförmåga hos personer med aphantasia utan att behöva förlita sig på hur dessa individer själva bedömer sina inre bilder. Forskarna använde därför en teknik som kallas binokulär rivalitet. För att framkalla denna effekt bad man deltagarna att bära röd-gröna 3D-glasögon, så att ett öga ser en röd bild och det andra ögat en grön. När bilder läggs på glasögonen kan man inte se båda bilderna samtidigt – hjärnan växlar ständigt från grön till röd bild. Vi vet sedan tidigare att om man ber någon att inbilla sig en av de två bilderna, till exempel en röd bild, så är det större sannolikhet att man därefter ser just den röda bilden. Men detta fungerade inte alls i en grupp som själv diagnostiserat sin aphantasia. Deras försök att skapa inre bilder påverkade inte vad de såg. Forskarna tolkade därför detta som att de faktiskt inte kunde se inre bilder framför sig alls.

En annan ny studie från Belgien och England undersökte både visualiseringsförmåga och visuellt minne hos en individ med aphantasia och jämförde detta med en kontrollgrupp. Deltagarna ombads att tänka sig konturerna på en geometrisk figur och sedan projicera den på ett litet fält av en skärm. De flyttade sedan runt en markör på skärmen och frågade deltagarna om den var innanför eller utanför deras bild. Märkligt nog så hade personen med aphantasia inga problem med detta, trots en del svårigheter med visuellt minne. Men till skillnad från de andra deltagarna kunde hon inte riktigt svara på hur hon gjorde det. Hon bara visste svaret, utan att se en bild framför sig.

Det hela påminner om hur personer med aphantasia kan veta hur många fönster de har i sitt hus utan att kunna se det. Eller hur – när jag frågar Jean-Baptiste Lopez om han kan tala om vilken geometrisk figur som gömmer sig i ett A —han omedelbart vet att det är en triangel. Han bara vet det, säger han. Så hur kompenserar dessa personer för att inte kunna skapa mentala bilder? En förklaring kan vara att personer med aphantasia föreställer sig att de utför en rörelse , till exempel skriver ett A med handen. Kanske är det ett slags muskelminne.

Christianne Jacobs, psykolog vid University of Université Catholique de Louvain i Belgien, ledde studien av visualiseringsförmågan. Hon menar att personer med aphantasia kan ha ett mycket annorlunda sätt att koda information. Kanske hade individen i hennes studie ett slags abstrakt kod i hjärnan för spatiala förhållanden, istället för bilder. Detta skulle till och med kunna vara en verbal kod, som att ”figuren i rutan måste bestå av ett två centimeter långt, horisontellt streck och ett fyra centimeter långt vertikalt streck”.

Adam Zeman håller med om att det verkar finnas en länk mellan abstrakt tänkande och aphantasia. Hans studie visar att förvånansvärt många med aphantasia jobbar inom matematik- och IT-relaterade områden. Opublicerade resultat visar att en högre andel av individer med aphantasia har sådana yrken än de inom gruppen med extremt bra visualiseringsförmåga. Jean-Baptiste Lopez använder en hel del abstrakt tänkande i sin forskning. Han menar att det finns många olika sätt att förstå vetenskap på – vissa är helt enkelt mindre visuella. ”Jag är bra på koncept, jag har starka instinkter”, säger han. Christianne Jacobs är inte helt förvånad över resultatet. ”I fysik arbetar man med flerdimensionella matriser och annat. Det kan nog hjälpa att inte försöka visualisera det.”

Kanske kan framtida studier av hur hjärnan fungerar i aphantasia ge svar. Vi vet inte särskilt mycket om detta än. I sin första fallstudie på mannen som drabbats av aphantasia efter en operation – han kallas för MX – tittade Adam Zeman på hans hjärna med MRI medan MX fick se bilder och sedan visualisera dem. De visuella partierna i den bakre delen på MX:s hjärna lyste upp som förväntat när han fick se bilder på kända personer som Tony Blair. Men när han var tvungen att skapa en mental bild av Tony Blairs ansikte, vilket normalt skulle orsakat samma delar av hjärnan att lysa upp, skedde ingenting.

Adam Zeman berättar att han nu gör en rad liknande undersökningar i en större grupp med varierande visualiseringsförmåga – från aphantasia till hyperphantasia. Förhoppningsvis kan detta ge mer tillförlitliga resultat. Han ska även titta på faktorer som han aldrig undersökte hos MX, som strukturella skillnader. Kanske har personer med aphantasia större eller mindre hjärnor.

Men yttre faktorer, som en period av depression, kan också påverka hjärnan så till den grad att möjligheten att visualisera förloras. Adam Zeman tror att detta skulle kunna förklara en del fall. Men i sin opublicerade studie har han även upptäckt att en hel del personer har rapporterat att de har släktingar med liknande problem. Detta kan ha att göra med en slags tanketradition inom familjer, säger han. Men det är värt att utreda om det i grunden finns en genetisk faktor.

Antagligen kan det finnas många olika anledningar till att personer har svårt att skapa inre bilder. Och om det är så finns det ju också hopp att man skulle kunna behandla vissa individer, till exempel de som förlorat förmågan att visualisera efter en depression. ”Men jag misstänker att om man är 50 år och aldrig har kunnat visualisera någonting… så finns det nog någonting biologiskt som kommer göra det svårt att behandla”, säger Adam Zeman.

När jag frågar Jean-Baptiste Lopez hur han hade ställt sig inför att få sin aphantasia behandlad är han kluven. ”Jag är inte säker på att jag hade velat det. Jag hade testat det om det var temporärt”, säger han. ”Men jag har mitt eget sätt att tänka och vara… Jag vet inte hur jag skulle reagera på alla nya intryck. Om min personlighet eller värld totalt förändrades kanske det inte skulle vara värt det.”