Där tillit fattas

När Albaniens premiärminister Edi Rama besökte Sverige i november berättade han om hur landets väg mot ett önskat EU-medlemskap är en viktig drivkraft för förändring och utveckling i ett av Europas fattigaste länder. Någon månad dessförinnan hade påven Franciskus genomfört ett blixtbesök i Albanien och i ett tal i Tirana uppmanat unga att ta avstånd från ”dyrkan av pengar, individualismens falska frihet, missbruk och våld” för att istället bygga sitt liv på Kristus och så skapa en ”kultur av möte och av solidaritet”.

Under min utbildning till jesuit tillbringade jag en stor del av sommaren 2013, i Albanien där jag hjälpte en grupp Moder Teresa-systrar och en lokal församlingspräst med evangelisation och mission i de mycket fattiga och otillgängliga bergsbygderna i norr. Tillsammans med en medbroder levde jag mitt i ett förfallet hyreshusområde i utkanten av en liten bergsstad och delade vardagen med människor som inte bara var fattiga utan också i stor utsträckning tycks leva utan hopp om framtiden. När jag nu hör om landets vilja att bli EU-medlem, premiärministerns förhoppning om förändring och utveckling och påvens ord till ungdomarna blir mina minnesbilder åter levande. Ja, Albanien är, av det jag såg under en sommar, ett land i stort behov av förändring. Den stora frågan är hur den ska komma till stånd.

I universitetsstaden Shkodra kunde jag besöka det franciskanerkloster som kommunistregimen (1944–91) utrymde och gjorde om till koncentrationsläger för främst katolska och ortodoxa, men även muslimska, ledare. Man kunde riktigt förnimma ondskan i väggarna i de celler där 15–20 personer kunde tvingas leva i avföring på några kvadratmeter, i tortyrkammaren och vid exekutionsmuren (men som ett tecken på det godas seger över ondskan är klostret idag återinvigt och befolkat av ordenssystrar, vid sidan av museet över kommunisttiden). Och i våra resor i området runt Pukë i bergen mötte jag de ännu verkande, förödande konsekvenserna av en med pedantisk noggrannhet genomförd systematisk förstörelse av människors liv och därmed av samhällsstrukturen – kombinerat med vad som för mig oftast framstod som den totala frånvaron av något annat.

Gamla människor och barn lever under omständigheter som ingen tror existerar i Europa idag. Men än värre är att få verkar bryr sig, allra minst de styrande. För en behandling i den statliga sjukvården, till exempel, måste man ofta muta läkare och sköterskor för att de överhuvudtaget ska göra sitt jobb. Det vanliga är att en sjuksköterska meddelar anhöriga, mitt under behandlingen, att operationen påbörjats men att man saknar instrumenten för att slutföra den. Det blir kodordet för den förväntade motfrågan ”Hur många är ni och vad vill ni ha?”. Med rätt antal sedlar återfinns alltid de nödvändiga instrumenten. Men eftersom de flesta saknar pengar är det bara den kristna missionens distribution av mediciner som ger någon lindring.

Pengar är det allt överskuggande målet – det bär tv-kanalernas dygnetruntsända lyckohjulsprogram och de överallt närvarande kasinopalatsen (vägg i vägg med små ”hål i väggen” där det går att få snabblån till ockerränta) vittnesmål om. Men de grundläggande förutsättningarna för arbete och företagande, som kan bygga både enskilt och socialt kapital, lyser med sin frånvaro. Därmed saknas de institutioner, såväl privata som offentliga, som skulle kunna bidra till att omvandla enskilda rikedomssträvanden till allmänt välstånd. Självhushållning är i stor utsträckning melodin och bilden av en företagare är totalt karikerad. Vid ett besök på ett familjedrivet kafé blev jag vittne till hur en av kunderna kände sig förolämpad av att bli serverad av kaféägaren själv – han skulle ju sitta och räkna pengar och ha andra som jobbar, det var ju själva poängen med att ha företag! De investeringar som skedde i den del av landet där jag vistades handlade mest om rika personers bygge av egna, stora hus eller anskaffande av stora, utländska bilar. Något företagande med tillverkning i egentlig mening, vare sig inhemskt eller utländskt, tycktes inte existera.

På landsbygden är blodshämnd fortfarande vanligt och äktenskapen görs upp mellan familjerna, såväl bland kristna som bland muslimer. Kvinnorna verkade också stå för det mesta av det tunga fysiska arbetet, utöver att sköta hemmet, som till exempel att bära sädes- och mjölsäckar till och från kvarnarna uppe i bergen.

En helt fri marknad och ett politiskt liv med en uppsjö av partier att välja emellan – vad som på papperet definierar en demokratisk marknadsekonomi – har Albanien men det verkar inte råda bot på de problem som jag på kort tid blev vittne till. Ett avgörande element saknas nämligen: vad som ekonomer och statsvetare brukar kalla för dygder, det vill säga handlingsmönster som kan fylla marknadens och demokratins ramar med ett gott innehåll. Vi kan också, i synnerhet i fallet med den del av Albanien som jag upplevde på nära håll, kalla det förtroende. Och förtroende stavas för mig som kristen evangelium. I detta fall definierat som den kristna tanken att vi alla i grunden är bröder och systrar och måste samverka för det gemensamma bästa. Det jag såg och upplevde i Albanien gjorde det fullkomligt klart vilken det kristna budskapets sociala verkning är – genom insikten om vad avsaknaden av det gör med en kultur.

Den lokale präst som jag hade förmånen att samarbeta med, fader Giovanni från Italien, var en i ordets bästa bemärkelse sann entreprenör i andliga, sociala och ekonomiska frågor. Han hade själv startat stadens enda ungdomsgård för att motverka gatukriminalitet och en större ekologisk jordbruksanläggning för att anställa människor som han kunde lära upp i arbete och företagande. I ett av våra många samtal i bilen på de obefintliga vägarna runt om i bergen beskrev han det som att vad som behövs i Albanien är förtroende för nästan: först för de närmaste i byn, sedan i nästa steg för den obekante.

Fortfarande drivs de små och fattiga jordbruken enbart utifrån självhushållningsprincipen. Man litar inte på grannen för att kunna ha ett utbyte mellan olika slags enkla jordbruksvaror. Och ”glädjen för att en av grannens getter dör är större än glädjen över att en av dina egna får en killing”. För fader Giovanni var det självklart att också det nödvändiga förtroendet för ett ekonomiskt utbyte måste komma ur den enskildes erfarenhet av Guds kärlek. Ett sådant förtroende skulle få både sociala och ekonomiska konsekvenser: att motverka korruption, minskat våld, en uppvärdering av kvinnans ställning, en blick för de mest utsattas behov, en vilja att vårda naturen och en handel och en ekonomi som skulle kunna ge både arbete och välstånd.

Allt är nu inte nattsvart. Utan missionen hade situationen för många fattiga och utsatta varit än värre. Bland ungdomar, som jag, utöver hembesök i familjer tillsammans med Moder Teresa-systrarna ägnade tid åt att undervisa i katolsk tro och lära (med hjälp av en tolk), fanns en insikt om problemen och en vilja att handfast bygga något bättre. Många av dem som intresserade sig för högre utbildning hade planer på att åka utomlands, främst till Italien och USA, för att studera och sedan återvända med nya kunskaper och färdigheter. Bland de mest fattiga och utsatta människor, oftast kvinnor, som jag mötte fanns också en stark och en levande gudstro – i alla dagliga vedermödor – som fick mig att se hur vi i vår del av världen kanske skulle behöva missioneras av dem.

Påven Franciskus har säkert stor kännedom om Albanien på andra sätt. Men för en som levt i landet kunde hans ord i Tirana inte sammanfatta intrycken bättre. Processen för att komma med i EU har många fördelar. Men för den hållning som grundlägger den ekonomiska och sociala utvecklingens drivkrafter behöver förändringen komma inifrån, och därmed ”uppifrån” i en mer metafysisk, och existentiell, mening.