I sin egen värld

Dagens nyheters Stockholmssektion har nyligen publicerat en artikelserie om ”Den nya singeln”.

Premiärartikeln lanserades med citatrubriken ”Jag har inte längtat efter att vara ett vi på fem år” (DN 3/11 2017). En kvinna i yngre medelåldern intervjuades.

”Mitt singelskap hänger nog ihop med ett frihetsbehov på en högre nivå”, sa hon. ”Jag gillar verkligen att vara fri. Jag är egen företagare, jag har inga barn, inga djur och knappt några krukväxter. Ingens överlevnad beror på mig och det tycker jag är oerhört skönt. Jag är på riktigt en ensam stående person.”

Enligt DN är nästan ”vart tredje hem” i Stockholm ett ensamhushåll.

I många fall är ensamheten helt säkert fritt vald. Ett ”eget rum”, ett ”eget liv” var i generationer en ouppnåelig dröm för många, inte minst kvinnor. Det liberala välståndssamhälle som vuxit fram i Sverige under de senaste hundra åren har gjort det möjligt för människor som tidigare skulle varit fjättrade vid de förhållanden de fötts in i att istället välja sitt liv; en fantastisk frihetsrevolution har ägt rum.

Men det finns också pris att betala. Dokumentärfilmaren Erik Gandini målade med grälla färger i sin dystopi, The Swedish theory of love, men tanken på en ålderdom och död i svensk autonom ensamhet kan ändå fylla en med stillsam ångest.

Frihetsrum kan förvandlas till ett slags fängelseceller. Det kala rummet på ”det tillfälliga” vårdboendet. Den slitna tvårummaren där mjölkpaketet nästan alltid hinner passerar bästföredatumet innan det är tömt. Jaget som inte tycker sig ha plats för andra intressen än de egna.

”Vad fan får jag för pengarna?” Leif Östlings fråga har vid det här laget satiriserats till små torra smulor. Men att Svenskt Näringslivs dåvarande ordförande i ett ogarderat ögonblick talade om skattesystemet och ”det offentliga” som handlade det om ett varuhus, är ändå värt att reflektera över. Man kan uppfatta det som ett perifert men ändå pedagogiskt illustrativt symtom på en successiv försvagning av den dimension av mänskligt liv som romarna kallade res publica; de gemensamma angelägenheterna, allmänintresset.

Det problematiska med Östlings fråga var inte ifrågasättandet av skattesystemets verkningsgrad. Det uppseendeväckande var valet av pronomen. ”Vad fan får vi för våra skattepengar? ” är en fullständigt rimlig, ja alltid nödvändig, fråga. Att ställa den är att vårda res publica, bedriva politisk debatt, värna allmänintresse. Men när ”vi” byts mot ”jag”” förflyttas frågan till res privata, eller kanske snarare, res ego.

I sin bok Inventing the Individual. The Origins of Western Liberalism (2014) tecknar Larry Siedentop, amerikansk-brittisk politisk filosof, en bild av hur medborgaridealet växte fram i det antika Grekland. Det är en berättelse centrerad kring religion. I begynnelsen är familjen. Individen finns inte. Det finns inte heller något samhälle i vår mening av ordet. Familjens liv kretsar kring kulten av den egna historien, de egna förfäderna.

Efter hand bildar sedan familjerna koalitioner. Så uppstår stadsstater, med gemensamma gudomligheter som gärna får framstå som lierade med stadens urhistoria (Athen och Pallas Athena). Medborgarskapet blir på så sätt nära förknippat med gudstjänst. Siedentop framhåller att den antike medborgarens ”frihet” manifesterade sig just i privilegiet och plikten att tjäna det allmänna; delta i debatter, överläggningar, omröstningar, vara delaktig i det politiska livet:

”Antik frihet var inte förenlig med likgiltighet inför de politiska processerna. De allmänna angelägenheterna, res publica, var allt.”

Idag kan man i svarta stunder tycka sig leva i ett samhälle som gjort en U-sväng och entusiastistiskt surfar bakåt i tiden, tillbaka till den tid då res publica ännu inte fanns, tillbaka till det partikulära och avskärmade. Men nu med ”familjen” och dess kult av sig själv och sitt förgångna ersatt av ”jaget” och dess kult av sig själv och sin tidslinje på Facebook.

Egoism är inte någon ny uppfinning. Men kulturkritiker har länge gjort gällande att moderniteten, och postmoderniteten, har förskjutit egoismen, egennyttan, i riktning mot egenkärleken och självbespeglingen. ”Narcissism” är ett begrepp som idag får förklara allt ifrån brutala gängmord till Donald Trumps Twittervanor. Men inte heller narcissismen är något nyskapelse. Begreppet är rotat i den antika myten om Narcissus som inte kunde slita sig från sin egen spegelbild.

Berättelsen hade knappast uppstått om inte fenomenet hade existerat också i den antika vardagsverkligheten. Så på vilka grunder kan vi peka ut just vår tid, senmoderniteten, som varande på djupet och bredden präglad av The Culture of Narcissism (titeln på en klassisk 70-talsbok av Christopher Lasch)?

It’s the economy, stupid. Aldrig tidigare i världshistorien har egenkärleken och självbespeglingen kostat så lite. Iphonerevolutionen och de sociala medierna har drivit priset mot noll.

Narcissism var tidigare i historien ett njutningsmedel för ett fåtal privilegierade, de som hade råd och tid att odla sin egenkärlek och sitt självförverkligande. De breda massorna hade annat att ägna sig åt. De var tvungna att konfronteras med världen och medmänniskorna; slita, släpa, tigga och smöra, tjäna och förtjäna.

Demokratin och den mirakulösa välståndsaccelerationen har gjort så gott som alla av oss till furstar med furstarnas frihet att välja och vraka bland världens alla läckerheter och bekvämligheter, men utan furstarnas plikt att förvalta en given uppgift på jorden. Vi anser oss tvärtom vara fria både att ”förbli oss själva” och bli nästan vad som helst.

Detta makalösa språng från nödvändighetens rike till frihetens rike är i första hand något att glädjas åt. Men på samma sätt som demokratin kan avskaffas med demokratiska medel kan friheten bli sin egen fiende. Människor är fria också att vända världen ryggen för att låsa in sig i gated communities och bunkrar av olika slag.

”I min värld” är ett vanligt uttryck. Det kan översättas med ”som jag har fått lära mig” eller ”enligt min moraluppfattning”. Men i allt högre grad kan formuleringen också förstås bokstavligt; som att var och en av oss faktiskt kan välja att leva i en egen värld, antingen i en värld av enbart privata relationer och privata tidsfördriv eller också i den fiktionaliserade familjegemenskapens utvidgade men skarpt avgränsade värld (”folket”, ”nationen”); enskild eller kollektiv cell, skillnaden är mindre än man kanske föreställer sig.

Incurvatus in se, inkrökthet i sig själv, att sätta likhetstecken mellan sig själv och världen; för Martin Luther var det en av de stora synderna. Den manifesterar sig nu inte bara på individplanet. Också politiska rörelser, medier, länder odlar jagiskhetens självvalda utanförskap.

Det finns därför skäl att understryka att individualism och egocentricitet inte är samma sak. I själva verket utesluter de varandra. Egocentriciteten är inåtvänd, avskiljande, murbyggande. Individualismen förutsätter ett jag redo att få sina gränser vidgade, ifrågasatta, sprängda.

Larry Siedentop driver i sin bok tesen att Paulus och kristendomen är avgörande för att individualismen etableras i den antika världen. Monoteismen blir i det romerska imperiet det följdriktiga teologiska uttrycket för en värld behärskad av en avlägsen kejsare. Och genom att slå fast att alla, oavsett bakgrund, har del i det gudomliga lägger Paulus samtidigt grunden för en universalism som tillerkänner varje människa ett på en och samma gång eget och delat värde. En ”klyfta” öppnar sig mellan människan i sig själv och hennes samhällsroll. Det skapas ett utrymme för samvetet, viljan, individen.

Denna nya frihet att vilja skiljer sig radikalt från den antika medborgarens frihet att tjäna, poängterar Siedentop. Men man kan ändå inte undgå slutsatsen att det är när den universalistiska individualism korsbefruktas med de från antiken ärvda föreställningarna om res publica som livsbetingelserna för den liberala demokratin skapas. Där den är förhärskande kan man i viss mening aldrig vara ”singel”, man är alltid medmänniska och medborgare.

Omvänt gäller då förstås att om alltför många av oss inte längre vill vara vare sig medmänniska eller medborgare får det konsekvenser för den liberala demokratins hälsotillstånd.