Inte utan nationen

Tecknen man utgick ifrån, exempelvis att kapitalismen blivit betydligt mer global till sin natur än tidigare och att detta åtföljdes av snabbare migrantströmmar fanns visserligen där. Men som Steven Grosby är inne på i Axess nr 6/17 är den nationella gemenskapen betydligt äldre och fundamental för den sociala människan än att några år av globalisering skulle rucka på dess centrala roll.

Nationen är inte, som var en populär beskrivning i mycket av det sena 1900-talets statsvetenskap, en historisk parentes påbörjad med Westfaliska freden och gjord folklig genom 1800-talets liberalnationalistiska revolutioner. Den är något mer djupgåendet. Förstår man inte detta, och det som Grosby lyfter som nationens antropologiska betydelse, kommer vi inte heller att förstå varför den alltjämt lever kvar i ett uppkopplat och högteknologiskt samhälle.

Majoriteten av alla människor lever i förhållandevis stabila stater som innehar våldsmonopol, beskattningsrätt och möjlighet att ställa upp en omfattande förvaltningsapparat. Att en gemenskap växer fram, och bibehålls, inom en sådan organisationsstruktur är bara logiskt. Tillit och igenkänning fungerar som ett smörjmedel i den byråkratiska staten. Lägg därtill århundraden av språklig, kulturell och religiös gemenskap – så ter sig nationens envisa överlevnad fullt förståelig, även på 2000-talet.

Ska man våga sig på att besvara Grosbys fråga om vilka problem en nation löser, även i vår tid, bör man blicka ut mot den roll nationen har även för den globaliserade individen som skyr det förment reaktionära i nationsgemenskapen. Denna kategori av människor som den engelske författaren David Goodhart kallar för ”anywheres”, i kontrast till de rotade ”somewheres”, har alltid haft större möjligheter att knyta an till globala och urbana identiteter.

Åtskillnaden mellan vår samtids ”anywheres” och ”somewheres” är inte ny. 1800-talets kungafamiljer, vare sig de var ryska eller tyska, hade i regel mer gemensamt med varandra andra än med folket de styrde. I vissa fall talade de inte ens undersåtarnas språk eller delade deras sedvänjor. Internationella företagareliter isoleras på liknande sätt från länderna som de verkar i och som de lätt kan lämna.

Något som utmärker 2000-talet är att även en betydande del av medelklassen, eller i alla fall dess högre skikt, har blivit ”anywheres” på ett sätt som tidigare var förbehållet företagareliterna och kungafamiljerna. En hipster i Portland, Göteborg och Warszawa kan ha mer gemensamt med andra surölsdrickande urbana medelklassmänniskor än med dem som lever i det egna landets bortglömda bruksorter.

Men innerst inne har även den globala ”anywhere”-människan ett lager av territoriell nationell samhörighet. Det lokala och globala samexisterar. Den fysiska uppväxtmiljön med dess koder, maner och symboler är svårutrotade, även för den globala medborgaren.

Kanske finner vi här svaret på varför så många av dem som inte för så länge sedan spådde nationens förestående död hade så fel: De globala identiteterna, vare sig de spreds via Netflix, modebloggar, populärmusik eller hipsterkultur, är trots allt sammanlänkade med lokala seder och traditioner. Gemenskaper har en tendens att ackumuleras, läggas på hög och samexistera parallellt, inte ersätta varandra.

Nollsummespelet har som retorisk figur alltid varit populär inom akademin eftersom den erbjuder enkla dikotomier: Nationen är antingen relevant eller inte. Men den nationella gemenskapens töjbarhet omintetgör den sortens uppdelningar. Individen är, som Grosby skriver, inte begränsad av ”nationens horisont”. I själva verket utgör den nationella gemenskapen ett fundament till och med för den globaliserade ”anywhere”-människan som hoppades på nationens död.