Migrationspolitik utan gräns

Det är söndagen den 6 september 2015. På Medborgarplatsen i Stockholm står den socialdemokratiske partiordföranden och statsministern Stefan Löfven på en scen. Trots det regniga vädret lyssnar uppåt 15 000 mötesdeltagare när han talar om nödvändigheten av öppna gränser för fortsatt flyktingmottagning: ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.”

Redan tidigare hade Löfven lagt ribban högt för sig, för sin regering och för Sverige. Så högt att det inte fanns en ribba. I en intervju i Sydsvenskan i april samma år fick han frågan: ”Finns det något tak för hur många flyktingar Sverige kan ta emot?” Löfven svarade: ”Nej, det finns ingen gräns. Vi ska ta emot enligt de konventioner vi är bundna av. Vi har klarat det tidigare.”

När Stefan Löfven gav detta svar under våren sökte 1 000 personer asyl i Sverige i veckan. I början av september 2015, när han står på Medborgarplatsens scen, har mängden asylsökande växt till 4 000 i veckan. Men Löfven vidhåller sin inställning. Sverige ska fortsätta att ta sitt ansvar, lovar han åhörarna. Han betonar att svensk mottagning av asylsökande är hela Sveriges ansvar: ”Därför ska alla kommuner ta emot flyktingar – ingen ska kunna smita undan.” Det blir en ansträngning visserligen, men en ansträngning som blir ”på sikt en tillgång för Sverige”. Och därför ska vi fortsätta att ”vara ett land som bär solidariteten som vår största stolthet”.

Föga anar han att han sex veckor senare, på en presskonferens den 24 november 2015, med bister uppsyn och en snyftande vice statsminister, Miljöpartiets Åsa Romson, bredvid sig, ska förklara att den generösa svenska invandringspolitiken nått vägs ände och att den nu istället ska bli EU:s stramaste.

Det är vanskligt att skriva sådant som ”föga anar han”. Men Löfvens uttalanden, direkt efter talet den 6 september: ”Jag tror det vänder nu på riktigt” – för att bara ett par månader senare förbytas i: ”Vi har varit naiva” och ”vi såg det inte komma” torde bekräfta detta. Han anade föga hur det skulle sluta hösten 2015.

Ty det blev ett slut.

När Löfven slängde in handduken och Romsons tårar rann under presskonferensen hade inflödet av asylsökande nått över 10 000 personer i veckan. Fyra årtionden av dokumenterat oförståndig invandringspolitik hade havererat inom loppet av fyra månader.

De tio år som har gått sedan invandringspolitikens bankrutt har initialt Löfvens egen regering, med regeringen Andersson som efterföljare, och där­efter regeringen Kristersson sökt använda till att dels reparera skadorna sedan 1970-­talets mitt, dels finna möjliga vägar till ett återtåg i betydelsen att söka återskapa sådant som gått förlorat, tagit skada eller eroderat.

I den förra delen gör sig ett något grovt turkiskt talesätt påmint, men som kan vara lämpligt när det ändå handlar om migration och invandrarpolitik: ”Dün yediğin hurmalar, bugün g****ü tırmalar” – ”De dadlar du åt igår, river i din r*v idag”. Alltså: följderna av gårdagens handlingar uppenbarar sig först idag. Men att följderna har blivit uppenbara dagen efter, innebär inte nödvändigtvis att åtgärder därmed sätts in.

Ett exempel är att redan 1993 tog folkpartisten Birgit Friggebo, invandrarminister i Carl Bildts regering, upp i ett kommitté­direktiv att många invandrarbarns bristande kunskaper i svenska språket var alarmerande: ”Det som förr troddes vara en möjlighet, att barn födda i Sverige skulle kunna växa upp utan att behärska språket, har visat sig kunna inträffa.” (Dir 1993:1) Ett par decennier senare gjorde den då nyblivna moderatledaren Ulf Kristersson ett liknande påpekande i sitt jultal 2017. ”Att elever som är födda i Sverige kan gå nio år i skolan utan att lära sig tillräcklig svenska är helt enkelt oacceptabelt.”

Det politiska systemet, oaktat rege­ringsbildare, hade således inte fått bukt med ett allvarligt problem som det, vid tiden för Kristerssons tal, identifierat för nästan 25 år sedan. Och inte heller än idag, nu 32 år senare.

Hur gick det då till när Sverige för tio år sedan hamnade i sin allvarligaste demografiska kris på mer än hundra år, sedan den stora emigrationen mot slutet av 1900-talet? Varför bankrutterade det sy­stem som en gång hade lanserats med förespeglingen att det skulle, som invandrarminister Anna-Greta Leijon framhöll för riksdagen den 14 maj 1975, ”göra Sverige till något av ett föregångsland på invandrarpolitikens området”?

Förenklat handlar det om att socialdemokratin – som landets avgörande politiska kraft och med en borgerlighet vilken sällan förmått att vara motkraft – dels valde att bortse från ett grundläggande mönster vad gäller invandring och välfärdsstat, dels valde att gång efter annan bortse från sina tidigare politiska insikter om detta förhållande.

Det grundläggande mönstret vid invandring kopplat till de skyldigheter en stat påtar sig visavi sina invånare för deras försörjning, ser ut så här: Ju större utfästelser en statsmakt genom offentliga finanser ger sina invånare vad gäller tryggad försörjning, oavsett om de arbetar eller inte (utbildning, sjukförsäkringssystem, pensioner, försörjningsstöd), desto högre trösklar eller barriärer måste den inrätta för att hindra obehöriga, läs utsocknes, att ta del av dem. Ekonomins första lag att resurser är ändliga gäller för alla budgetar.

Dessa barriärer består antingen av yttre eller inre hinder.

Yttre hinder är landets gränser. Med höga murar mot omvärlden kontrollerar man inflödet av utomstående, men tillåter att de som man släpper in också får tillgång till de allmänna välfärdsarrangemangen. I vår närhet har Finland haft en sådan immigrationspolitik.

Inre hinder är av juridiskt slag. Det är relativt lätt att komma in i landet, men invandraren är exkluderad från välfärds­systemen vilka är reserverade för medborgarna. Och det är hart när omöjligt för en utlänning att förvärva medborgarskap.

Saudiarabien är ett typexempel på en sådan välfärdsstat. Över 75 procent av landets arbetskraftsstyrka består av utländska gästarbetare, men bara saudiska medborgare har rätt att ta del av landets omfattande ekonomiska och sociala rättigheter och försäkringssystem, så som fri sjukvård, avgiftsfri skola, statssubventionerade bostadslån och ibland även fri bostad samt ett generöst pensionssystem.

Utlänningar, inklusive gästarbetare är istället hänvisade till villkor och eventuella förmåner som dikteras av arbetsgivaren, de saknar kollektiv förhandlingsrätt eller strejkrätt.

En tredje kategori är länder som varken reser höga yttre hinder eller tillämpar en strikt boskillnad mellan medborgare och invandrade utlänningar vad gäller sociala rättigheter. De har istället en kontrollerad och selekterad immigration, med trappstegsförfarande för residerande utlänningars sociala och juridiska rättigheter, där vissa sådana är förbehållna medbor­gare. De har också en målinriktad naturalisation, medborgarskapsprocess, liksom stränga regler om avvisning av illegala invandrare. USA, inte minst på senare tid, samt Kanada räknas till dessa.

Från 1975 års proposition om ”riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken”, fram till Stefan Löfven och Åsa Romsons presskonferens i november 2015 framstod Sverige på det stora hela som ett land vars politiker – från vänster till höger – inte ansåg att de behövde välja mellan dessa alternativ. Genom decennierna hade det politiska systemet visat sig oförmöget att sätta ned foten trots ökande utanförskap, sociala problem, bidragsberoende och tilltagande välfärdsnationalism, alltså det politiska budskapet att invandrare utnyttjar de offentliga trygghetssystemen som egentligen är avsedda för infödda svenskar i nöd. Det vill säga till dess att de asylsökandes antal mot slutet av 2015 uppgick till 10 000 i veckan, och statsministern tvingades inse att det ändå fanns en gräns.

Visserligen begränsades arbetskraftsinvandringen mot slutet av 1960-talet efter krav från främst LO, men istället ledde mottagningspolitiken genom generösare asylregler och breddad flyktingmottagning till relativt öppna gränser för invandring. Detta kombinerades med fortsatta, ofta utvidgade, frikostiga åtaganden om försörjning för alla landets invånare – och sedan 2013 till och med med vissa ekonomiska rättigheter för utlänningar som inte har laglig rätt att vistas i landet ens.

Motiveringen i mitten av 1970-talet för avskaffandet av försörjningsvillkoret i samband med att få medborgarskap är symtomatisk: ”Invandrarutredningen föreslår därför att försörjningsvillkoret utgår ur medborgarskapslagen. Varje person i landet kan idag – antingen genom eget arbete eller i form av bidrag från det allmänna – anses ha möjlighet att försörja sig och sin familj.” (SOU 1974:69)

Ett belägg för hur beslutsfattarnas likgiltighet för migrationspolitikens ekonomiska följder sett ut genom åren kom via Riksrevisionen år 2017. (RiR 2017:25) Riksrevisionen presenterade en granskning av 26 migrationspolitiska propositioner under åren 2005–2015 med inriktning på ”huruvida analyserna inför beslut uppfyller kraven enligt gällande styrdokument och om de i övrigt är ändamålsenligt utformade för sitt syfte”.

Granskningen visade att samtidigt som Sverige under denna tid tillfördes närmare 1,3 miljoner nya invånare saknade 11 av propositionerna en bedömning av i vilken grad migrationen skulle påverkas av besluten. I 16 av dem saknades en bedömning av påverkan på kommunala kostnader. Av de propositioner som tog fram en bedömning kom likväl den absoluta huvuddelen fram till att påverkan på migrationen, påverkan på statsbudgeten och påverkan på kommunala kostnader skulle vara obefintliga eller marginella. Detta samtidigt som kostnaderna för migrationen inom statsbudgeten ökade kraftigt och ”samtliga långtidspro­gnoser över utgifter på området underskattade det verkliga budgetutfallet”. Så till den grad att denna underskattning ”under de senaste åren uppgått till åtskilliga miljarder kronor om året”.

Ändå fanns en gång i tiden insikten att invandringen till Sverige inte kunde överstiga såväl det svenska samhällets som de offentliga åtagandenas möjlighet att absorbera nykomlingarna utan att det ledde till först svårigheter, sedan friktion och därefter problem.

När den svenska utlänningslagen skulle revideras mot slutet av 1960-talet, skrev Utlänningsutredningen: ”Om inte invandringen i större utsträckning än hittills skett anpassas efter samhällets möjligheter att bereda invandrarna bostäder, utbildning och social omvårdnad av den karaktär som är specifik för att utlänningen skall kunna växa in i det svenska samhället, föreligger uppenbarligen risk för att de sociala problemen och anpassningssvårigheter som knappheten på bostäder, utbildningsmöjligheter och social omvårdnad redan nu gett upphov till bland invandrarna, allvarligt förvärras.” (SOU 1967:18)

Det var denna insikt som försvann från svenskt beslutsfattande i migrationsfrågor vid utformningen av migrationspolitiken under 1970-talet. För socialdemokratin kom den ändå tillbaka i samband med det så kallade Luciabeslutet i december 1989. Den dåvarande invandrarministern Maj-Lis Lööw berättade för riksdagen den 14 december 1989 att regeringen dagen innan fattat ett beslut om åtstramning i invandringspolitiken eftersom ”det svenska flyktingmottagandet befinner sig i en kris”.

Krisen bestod i att under det andra halvåret 1989 beräknades drygt 20 000 personer söka asyl i Sverige – en siffra som egentligen gällde för hela budgetåret 1989/1990. För år 1989 uppgick det förväntade antalet asylsökande till 29 000 personer. (Alltså ungefär lika många som sökte asyl under tre veckor senhösten 2015.)

Regeringen hade därför beslutat om att asyl endast skulle ges till dem som uppfyllde kraven enligt FN:s flyktingkonvention och till dem i övrigt med särskilt starka skyddsbehov. Det innebar att det inte längre skulle vara möjligt att få asyl som krigsvägrare. Inte heller så kallade de facto-flyktingar, det vill säga utlänningar som utan att vara flyktingar enligt flyktingkonventionen inte kunde återvända till sina hemländer, skulle kunna få asyl.

Lööw konkluderade: ”Vi har nu nått gränsen för vad vi klarar av. Skall vi framöver på ett bra sätt bereda en fristad åt dem som behöver den allra mest, måste vi idag inskränka möjligheterna för andra att få uppehållstillstånd i Sverige.”

Vad såväl utlänningsutredningen från slutet av 1960-talet och Luciabeslutet 20 år senare försökte fånga, var att den så kallade integrationspotentialen – det vill säga att det svenska samhällets förmåga att inom sina givna system och förmågor framgångsrikt kunna integrera, anpassa eller inpassa invandrare – inte är oändlig. Den kunde mättas eller hade mättats. Ytterligare invandring skulle leda till sociala och ekonomiska (och givetvis i förlängningen) politiska problem.

I Sverige kan man se åtminstone två tydliga indikatorer på att integrationspotentia­len kom att mättas redan under 1980-talet.

En sådan indikation har redan berörts; nämligen att barn med utländsk bakgrund kunde genomgå nioårig svensk grundskola utan att ha lärt sig tillfredsställande svenska, vilket regeringen Bildt uppmärksammade 1993. Detta trots att invandrarutredningen i början av 1970-talet hävdat att ”invandrarungdomar som har genomgått hela eller en stor del av grundskolan i Sverige torde inte ha direkta språkliga hinder för fortsatt utbildning i gymnasial skola”. (SOU 1974:69). Själv noterade jag detta problem i början av 1980-talet, när jag flyttade till Stockholm och kunde se att tonåringar med turkisk bakgrund födda i förorterna inte kunde läsa svenska trots genomgången skola, vilket jag skrev om i en artikel i Aftonbladet mars 1984.

En andra indikator för mättad integrationsförmåga är utvecklingen av sysselsättningstalen från 1950-talet och framåt för invandrade respektive infödda.

Det har funnits ett sysselsättningsgap mellan infödda och invandrare på arbetsmarknaden så länge i Sverige att det anses vara en del av normalbilden av invandrares sysselsättning. Den historiska erfarenheten såväl i Sverige som av invandring internationellt är den motsatta; invandrare, ofta en yngre befolkning som vill hinna ikapp hemlandets befolkning ekonomiskt och/eller vill sända tillbaka pengar till sina ursprungsländer – remitteringar – uppvisar i regel högre sysselsättning än snittbefolkningen.

Det var också sakförhållandet i Sverige från 1950-talet fram till mitten av 1970-­talet, utländska medborgare på svensk arbetsmarknad, alltså oavsett om det rörde sig om flyktingar som balter, ungrare eller greker eller gästarbetare som turkar eller jugoslaver. År 1950 var index 120 för utländska medborgares sysselsättning relativt befolkningssnittet. År 1975 hade index för utländska medborgare relativt detta snitt hamnat strax under 100 och 1994 hade det gått ned till drygt 60.

Den svenska arbetsmarknadens förmåga att sysselsätta utländska medborgare i paritet med befolkningssnittets sysselsättningsgrad kom alltså att nå sin integrationspotential ungefär samtidigt som den mångkulturella invandrings- och minoritetspolitiken lanserades.

Ett av de första större besluten i invandringspolitiken som regeringen Bildt fattade var att den 19 december 1991 upphäva Luciabeslutet. Det var betecknande nog den folkpartistiska invandrarministern Friggebo som meddelade detta för riksdagen samma dag, med motiveringen att de skäl som angavs av den förra regeringen inte längre förelåg. Betecknande därför att hennes parti, till skillnad från koalitionsbröderna Moderaterna och Centerpartiet, hade motsatt sig beslutet. Friggebo sade också mot slutet av sitt anförande att återgången till mer generösa bestämmelser ”innebär inte med nödvändighet att fler asylsökande kommer till Sverige”. (Riksdagens protokoll 1991/92:49)

Återtåget från Luciabeslutet var delvis kopplat till att koalitionsregeringar i Sverige försöker hålla sams genom att respektive parti som ingår i koalitionen får hantera sin hjärtefråga. Och Bengt Westerbergs Folkparti stod för en mer generös flyktingpolitik och var därtill också det borgerliga parti som visade störst aversion mot Ny demokrati, som i valet 1991 tagit sig in i riksdagen med 6,7 procent av rösterna och tvingat regeringen Bildt till ett minoritetsstyre.

Men Ny demokratis efterföljande implosion kom att spela en stor roll för bedömningen av migrationsfrågornas sprängkraft bland samtliga övriga politiska partiers ledningar. De intalade sig att det inte fanns något intresse i den svenska väljarkåren för ett invandringskritiskt (”främlingsfientligt” som retoriken ville ha det till) missnöjesparti som i våra grannländer Danmark och Norge. Väljarkåren i vårt land hade prövat på det experimentet och avvisat det, hette det.

Därmed inleddes, från regeringen Bildts upphävande av Luciabeslutet hösten 1991 fram till Löfvenregeringens migrationspolitiska bankrutt hösten 2015, en period då inga styrande partier vågade formulera en kritisk hållning mot en invandringspolitik som gradvis blev allt mer ohållbar.

Samtidigt gick Socialdemokraterna i regeringsställning mellan 1994 och 2006 in i vad som kan kallas för en migrationspolitisk dvala. Partiet torgförde en alternativ förklaring till det integrationspolitiska misslyckandet, vilket av politiska skäl givetvis varken kunde vara politikernas, invandrarnas eller de infödda svenskarnas fel. Istället lanserades på Mona Sahlins ini­tiativ, och med professorn Masoud Kamali som ideologiproducent, i ett stort antal utredningar (med huvudbetänkandet SOU 2006:79 Integrationens svarta bok) en beskrivning av Sverige som ett rasifierat och andrafierande samhälle (begreppen är utredningarnas egna) med omfattande ”strukturell diskriminering” av främst utomeuropeiska invandrare.

Att det samhälle som socialdemokratin själv byggt upp, av samma socialdemokrati skulle förklaras som ruttet och rasistiskt i sina grundpelare, var för mycket för rege­ringen Göran Persson. Utredningarnas förunderliga och absurda analyser, bland annat med beskrivningen av nordamerikaner och australier som européer och svenska samer och romer som icke-­européer i ett förslag om etnisk kvotering (SOU 2006:79, s 309), förpassades till papperskorgen av integrationsministern Jens Orback. Men någon politikutveckling i migrationsfrågorna ägde inte rum.

Formuleringen ovan om ”i regeringsställning” är avsiktlig.

Det första försöket utanför regeringsställning att gå mot en mer strikt migrationspolitik kom från Folkpartiet i valet 2002 med språkkrav för medborgarskap och reformer att bryta segregeringen, vilket gav god utdelning med 13,4 procent i valresultat. Med det i ryggen, och de undersökningar om utanförskapets karta som docenten och senare riksdagsledamoten Mauricio Rojas bestod partiet med, gick Folkpartiet och ordföranden Lars Leijonborg med ett högt tonläge in i den påföljande valkampanjen: ”I valrörelsen 2006 kommer vi återigen att placera integrationsfrågorna i fokus och dessa frågor kommer att vara högst prioriterade i en kommande alliansregering.”

I regeringarna Reinfeldt 2006 och 2010 krävde och fick Folkpartiet tillsätta statsråden med ansvar för integrationsfrågor, Erik Ullenhag respektive Nyamko Sabuni. Den förra fick inget gjort och den senares försök att göra något lamslogs av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010. Migrationspolitiken under regeringen ­Reinfeldts­, främst hos Moderaterna, kom därefter att gå ut på att till varje pris ­hindra SD att få något som helst inflytande i migrationsfrågor.

Ett moderat förslag om skärpt migrationspolitik, författat av Tobias Billström, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson inför valet 2010, stoppades. I mars 2011 ingicks Migrationspolitiska överenskommelsen, MÖK, mellan regeringen Reinfeldts fyra koalitionspartier och Miljöpartiet där MP:s fantasifulla idéer om migrationspolitiken fick ordentligt med utrymme. Här ska påpekas att Socialdemokraterna i sin tur i augusti 2014, inför valet, förklarade att i en koalitionsregering med S och MP skulle MÖK:s principer fortsätta att gälla.

I februari 2013 näpste statsminister Fredrik Reinfeldt sin egen migrations­minister Tobias Billström för att denne ville diskutera ”hur man kan påverka volymerna av dem som kommer till Sverige”. I sitt tal på Almedalen samma år förklarade Reinfeldt att hans parti var berett att samarbeta med alla partier i riksdagen utom ”det åttonde”, alltså SD. Och i augusti 2014, i valkampanjen, förklarade Reinfeldt att flyktingmottagandet skulle minska reform­utrymmet i statsbudgeten, men han bad likväl Sveriges väljare: ”Öppna era hjärtan”.

Resten är historia. Det SD som såväl ­Reinfeldts alliansregering som Löfvens socialdemokrater – bistådda av Vänsterpartiet respektive MP – försökte isolera fördubblade sitt valresultat 2014 på en valplattform som dömde ut invandringspolitiken. SD blev riksdagens tredje största parti. Drygt ett år senare var den migrationspolitiska kollapsen ett faktum.

Sedan dess har svensk migrationspolitik, trots asylamnestier och trots den ukrainska flyktingströmmen efter februari 2022, sökt göras allt stramare, både av regeringarna Löfven/Andersson och numera av regeringen Kristersson. Retoriken till trots har likväl åtstramningen inte varit särskilt stram.

Detta kan beskrivas på ett par olika sätt. Att stora, snabba och radikala demografiska förändringar också leder till omfattande kulturella, sociala och ekonomiska omvälvningar är kunskapsmässigt allmängods, även om svenska regeringar agerat som man inte begripit detta.

Men i samband med budgetpropositionen hösten 2024 offentliggjorde regeringen Kristersson som första svenska regering statistik över den demografiska förändring som Sverige genomgått under de senaste två årtiondena, alltså också omfattande decenniet efter migrationspolitikens kollaps, fördelad på invånarnas födelseregioner (Prop. 2024/25:1/25, Tabell 2.2).

Under perioden 2000–2023 kom Sveriges befolkning att växa med 19 procent, från drygt 8,8 miljoner till drygt 10,5
miljoner. Befolkningsökningen fördelad
på födelseregioner såg ut så här – alltså med födda i:

Sverige: 6 procent
Norden eller EU utom Sverige: 31 procent
Europa utom Norden och EU samt Sydamerika, Nordamerika och Ocea­nien: 71 procent
Mellanöstern: 253 procent
Asien utom Mellanöstern: 349 procent
Afrika: 359 procent.

Som framgår har den proportionellt absolut största befolkningstillväxten vad gäller födelseregioner skett enligt mönstret: ju större kulturellt avstånd, ju mer dysfunktionella länder, desto större tillväxt.

På senare år har asylinvandringen minskat kraftigt. Redan 2016 föll antalet asylsökande från drygt 160 000 året innan till 29 000, och 2024 var det talet knappt 10 000. Hittills i år utgör den, med drygt 6 000 personer, 14 procent av invandringen under första halvåret för 2025, varav två tredjedelar är ukrainare som beviljats tillfälligt skydd.

Likväl är invandringens årstakt för 2025 cirka 90 000 personer. För 2023 var den 102 000 och för 2024 94 000. En fjärdedel utgörs av anhöriginvandring. Cirka 30 procent av invandringen är registrerad som ”arbetsmarknad”, men hälften av dessa är anhöriga till arbetskraftsinvandrare, vilket indikerar vilja till permanent boende.

Det är fortfarande oklart hur stor del av dessa som omfattas av försörjningsplikt. Cirka 17 procent av invandringen är studenter och deras anhöriga – och som reporter Henrik Sjögren visat i nyhetsmagasinet Fokus har systemet missbrukats för arbetskraftsinvandring då studenters anhöriga får arbetstillstånd automatiskt (5/8 2025).

På Invandrarrådslaget 1987, i Lycksele 22–23 maj, beskrev dåvarande invandrarministern, socialdemokraten Georg Andersson, ”utvecklingen av vårt land till ett invandrarland som ett enormt socialt experiment”. Utöver det något lättsamma i att beskriva en så omfattande samhällsförändring som ett experiment, sa Andersson aldrig vad det var för hypotes experimentet prövade. Inte heller berättade han om det var möjligt att återkalla det och göra om det på nytt med andra ingångsvariabler.

Experimentet varade formellt i fyrtio år och ska enligt den politiska retoriken ha upphört just hösten 2015 med åtstramningen av flyktingpolitiken. Invandringen fortsätter emellertid i ungefärligen samma takt som tidigare, med en folkökning om knappt en procent per år.

Än mer talande är att de lagar som regeringen Reinfeldt införde sommaren 2013, efter den migrationspolitiska överenskommelsen med Miljöpartiet i mars 2011 som ger utlänningar utan tillstånd att vistas i Sverige rätt till fri sjuk- och tandvård, samt rätt att gå i skolan upp till gymnasienivå, fortfarande är i kraft.

Inte ens en moderatledd borgerlig regering med Sverigedemokraternas parlamentariska stöd för riksdagsmajoritet, har vågat upphäva den.