Olja och blod på händerna?

När Ian Lundin, vd för det svenska oljebolaget Lundin Oil, en behagligt varm dag i januari år 2000 steg upp på en tribun i den lilla byn Rubkona i södra Sudan för att ta emot folkets hyllningar, anade han inte att hans liv i och med det skulle komma att förändras totalt.

Åskådarna, de flesta tillhörande boskapsskötarstammen nuer, dansade och sjöng. Dammet från tusentals nakna, stampande fötter steg mot skyn och förmörkade himlen. Med spjut offrades en oxe till den höge gästens ära, blodet forsade ut över sanden. Trummorna dunkade och beväpnade soldater, några så unga som i tioårsåldern, patrullerade i vimlet medan kvinnornas jublande ululerande strupljud överröstade Ian Lundins försök att frambringa sitt budskap. Vi kommer i fred, vi vill skapa välstånd och arbete.

Inte särskilt många hörde vad han sa, men de förstod ändå. Någonting nytt var på gång i deras by i södra Sudan där krigstillstånd hade härskat i 17 år. Det kunde inte bli värre, bara bättre. Trodde männi­skorna där då.

”Riskerna bedömdes vara för stora. Det passade Adolf ­Lundin perfekt.”

Den 5 september 2023, alltså drygt 23 år senare, steg Ian Lundin in i sal 34 i Stockholms tingsrätt, tillsammans med den medåtalade schweiziska kollegan Alex Schneiter, även han tidigare vd för det sedan länge upplösta Lundin Oil. Åtalet lydde medhjälp till grovt folkrättsbrott i Sudan vid tiden kring millennieskiftet. Straffet kan bli livstids fängelse.

Rättegången, den största och mest omfattande i svensk rättshistoria, har nyligen återupptagits efter sommaruppehållet och ska pågå till våren 2026. Det är en process som aldrig tidigare skådats i Sverige. Och berättelsen om omständigheterna och bakgrunden till åtalet är spännande som en thriller.

Grundaren av Lundin Oil hette Adolf H Lundin. Han var en selfmade man som gärna bjöd på rubrikvänliga oneliners. No guts, no glory, var ett av hans favorit­uttryck. Jag vill dö med stövlarna på, sa han ofta i intervjuer. Hans smala nisch i oljebranschen handlade om att leta efter olja där andra inte kunde, ville eller vågade. Det var därför naturligt för honom att på 1990-talet söka sig till södra Sudan. Där hade fyndigheter konstaterats, men inte särskilt många bolag var villiga att ge sig på prospektering. Riskerna bedömdes vara för stora. Det passade Adolf Lundin perfekt.

Den norra halvan av Sudan, Afrikas då till ytan största land, befolkades av brunhyade muslimer som vårdade ett stolt kulturarv. I den södra halvan av landet bodde ett stort antal boskapsskötande, ickemuslimska stammar vilkas liv styrdes av årstidsskiftningarna, växlingarna mellan regn och torka och de ständigt återkommande boskapsräderna från grannfolk, ofta stamfränder men tillhörande andra undergrupper än den egna. Den sydsudanesiska boskapsskötarkulturen är ett av världens mest särpräglade samhällen.

Det fanns en gammal antagonistisk relation mellan nord och syd. De kolsvarta människorna i södra Sudan hade under historiens gång exploaterats hårt av slavjägare från norr, och när landet blev självständigt från Storbritannien och Egypten 1956 kom de att uppfatta sig som andra klassens medborgare.

Inbördeskrig bröt ut, folken i södern krävde större inflytande i landets styre och rättvis representation på alla nivåer. Fred förhandlades fram 1972, men 1983 bröt ett nytt krig ut. En rebellarmé vid namn Sudan People’s Liberation Army, SPLA, skapades. Rebellernas mål var att forma ett sekulärt, demokratiskt Sudan. Det var i alla fall den officiella ståndpunkten.

Vid millennieskiftet styrdes Sudan av militärdiktatorn Omar Bashir. Vid sin sida hade han Hassan Turabi, en av vår samtids mest framträdande islamister. Turabis ambition var att expandera islam i Afrika. Hedningarna i södern skulle bli muslimer, kristendomen skulle trängas undan. Turabi bjöd in Osama bin Ladin och andra välkända terrorister att bosätta sig i landet, han hade högtflygande planer.

För världens alla missionerande kristna samfund var detta närmast en krigsförklaring, och rebellerna i SPLA förstod genast att dra nytta av situationen. De presenterade sig som en kristen armé och fick därmed ett massivt stöd från först och främst amerikanska evangelikala samfund, men även från ett femtiotal europeiska kristna grupper. Det blev en ohelig allians mellan högerkristna i USA och vänsterkristna i Europa med en gemensam målsättning: SPLA skulle hjälpas till seger i inbördeskriget. Endast så kunde kristenheten i den här delen av Afrika garanteras.

Frågan var hur den islamistiska diktaturen i huvudstaden Khartoum skulle kunna bekämpas. Svaret var lika enkelt som självklart. Det var oljeintäkterna som skulle hjälpa Omar Bashir och Hassan Turabi att föra kriget vidare. Alltså måste de utländs­ka oljebolagen drivas bort. Hur kunde det åstadkommas? Jo, genom att svärta ned dem, framställa dem som delaktiga i kriget på regeringens sida och därmed skada deras corporate reputation och försämra deras aktievärde.

Ian Lundins besök i byn Rubkona i januari 2000 handlade om att inviga ett vägbygge. Lundin Oils oljerigg fanns i ett otillgängligt område cirka sju mil bort i en del av södra Sudan som översvämmades av regn och stigande flodvatten halvårsvis. För att kunna bedriva prospektering där krävdes en väg som var farbar även under regnperioden. Det projektet hann inte påbörjas förrän hårda strider bröt ut på landsbygden. En milisgrupp allierad med Khartoum drabbade samman med en falang av SPLA. Striderna beskrevs av utomstående observatörer som en personlig maktkamp mellan två kända befälhavare i regionen, Peter Par och Peter Gadet. Striderna som pågick under en stor del av 2000 fick namnet Peterkriget, War of the Peters.

Hela inbördeskriget i södra Sudan var extremt underrapporterat i internationella medier. Peterkriget hade nästan ingen utanför Sudan hört talas om. Striderna drev tusentals människor på flykt och de allra flesta sökte skydd i byn Rubkona, där Lundins basläger fanns. Det följde ett välkänt mönster i Afrika. I händelse av krig, sök dig till en plats där vita människor finns. Där är det i allmänhet tryggare.

Att kriget till stor del var okänt i västvärlden visade sig bli en taktisk fördel för de kristna grupper som ville presentera en egen bild av skeendena. 2001 publicerade den brittiska hjälporganisationen Christian Aid en rapport där de utländska oljebolagen i Sudan, med särskilt fokus på Lundin Oil, pekades ut som delaktiga i kriget på regeringens sida. Lundins vägbygge, som sent omsider hade kommit igång, beskrevs som orsak till en omfattande folkfördrivning, och dödandet av ett stort antal civila. Enligt Christian Aid var det fråga om den brända jordens taktik. Regeringsarmén hade tillsammans med allierade milisgrupper gått skövlande fram i hela Lundins prospekteringsområde, bränt byar, mördat och våldtagit. Allt i syfte att möjliggöra vägbygget. Att de flyende huvudsakligen tog sin tillflykt till Rubkona där Lundin Oil befann sig och i vars närhet även en militärförläggning för den sudanesiska armén var belägen, framgick inte tydligt i rapporten. Invändningar om att striderna inte alls hade med vägbygget att göra utan istället handlade om en personlig maktkamp ignorerades.

”Väldigt få verifierbara fakta presenterades, det mesta handlade om Carl Bildts moral.”

Anklagelsen slog ned som en bomb i Sverige och skapade krigsrubriker i alla nyhetsmedier. Först och främst därför att Carl Bildt satt i styrelsen för Lundin Oil. Under lång tid kom nästan allt att handla om detta. Väldigt få verifierbara fakta presenterades, det mesta handlade om Carl Bildts moral.

Flera rapporter som alla liknade varand­ra publicerades av Human Rights Watch, Amnesty International och andra tunga organisationer. Trycket ökade på Lundin Oil som 2003 sålde sina tillgångar och lämnade landet. Därmed trodde antagligen Ian Lundin att han kunde lägga Sudandebaclet bakom sig.

Men då trodde han i så fall fel. De anklagande rapporterna lästes av en svensk åklagare som 2010 startade en förundersökning gällande medhjälp till grovt folkrättsbrott i Sudan. Tretton år senare inleddes alltså rättegången.

Den har rönt ett mycket ljummet intresse hos svenska medier. Den ende som engagerat har rapporterat från sal 34 är journalisten Martin Schibbye, som för några år sedan profilerade sig som skarp kritiker av Lundin Oil och hamnade i fängelse i Etiopien efter en misslyckad reportageresa där. Han kan knappast anklagas för att stötta försvarets linje, men i hans rapportering kan man utläsa hur trovärdigheten i de rapporter som ligger till grund för åtalet sakta eroderar.

Schibbye skriver att ”andrahandsuppgifter och rykten har spridit sig från intervjuer i fält till andra berörda och till slut via människorättsorganisationer och hela vägen in i förundersökningen. Försvaret har skapat tvivel kring kopplingarna mellan kriget och bolagets verksamhet och kunnat visa att en del av den journalistik som gjordes vid tiden var mer krigspropaganda för rebellerna än en objektiv rapportering. De har också visat på kopplingarna mellan kyrkor i USA, biståndsorganisationer och SPLA.”

Förhöret med målsägare har tydliggjort hur svårt det är att minnas händelser som ligger 25 år tillbaka i tiden. Försvaret har riktat in sig på att påvisa stora skillnader i uppgifter som de förhörda har presenterat i tidigare förhör, jämfört med vad de nu har uppgivit i Stockholms tingsrätt. Taktiken tycks till stor del gå ut på att visa att utsagorna inte är trovärdiga, eftersom de inte är konsekventa.

Det finns också en påtaglig kulturskillnad mellan Sverige och södra Sudan som bland annat visar sig i uppfattningen om tid och rum. Hur långt var det mellan byarna A och B? Hur lång tid tog det att resa mellan dessa? När befann du dig i området? Vilket år, vilken månad, mellan vilka datum? Alla dessa frågor kan ge vitt skilda svar från samma individ vid olika tillfällen och det har blivit en komplikation som åklagaren inte tycks ha räknat med. Försvaret vill hävda att alla vittnesutsagor är otillförlitliga eftersom så få påståenden går att verifiera.

Den kampanj som startades av högerkristna grupper i USA för att stötta rebellerna SPLA blev mer än framgångsrik. När George W Bush tillträdde som USA:s president 2001 gick han de kristna till mötes genom att lyfta upp Sudanfrågan på den utrikespolitiska agendan. Ett fredsavtal tvingades fram, Sudan delades på mitten 2011 och SPLA bildade regering i det nya landet Sydsudan.

Bara ett par år senare bröt strider ut mellan de två största stammarna dinka och nuer som helt förstörde förutsättningarna för ett fungerande nationsbygge. Men det är en annan historia.