På spaning efter en hägring

Den unge tuaregen i sin indigoblåa kaftan fångade min blick. Som om vi kände varandra.

– Letar du efter mister Gordons hus? frågade han.

– Vem är mister Gordon? undrade jag.

Han såg på mig med förvåning och gjorde sedan en gest som betydde att jag skulle följa med. Vi vandrade iväg på den sandiga gatan och kom till ett hus som såg ut som de flesta byggnader i Timbuktu. Uppfört i soltorkad lera med en sliten men vacker trädörr. Ovanför dörren satt en skylt med texten: ”Major Alexander Gordon Laing. The explorer who, at the cost of his life, reached Timbuktu in 1826.”

Jag stod stilla och begrundade den. En skylt, monterad 1963 av The Royal African Society, till minne av att en människa hade lyckats ta sig till staden. Det måste ha varit en märkvärdig bedrift. Och där i huset hade han alltså bott. Vårdat de skador han hade ådragit sig på resan. Ovetande om att han snart skulle dö. Rånmördad, kroppen vanhelgad. Det var en sorglig historia.

timbuktu är sand, sand och åter sand. Därtill hus byggda av soltorkad lera. Staden är sliten och ger ett fattigt intryck men människorna är – som överallt i Mali – oerhört välklädda och fantastiskt vackra. De bor i en stad med en historia som inte liknar någon annans.

På väggen i foajén på mitt hotell hängde vad som såg ut som ett stenblock. Rektangulärt, cirka en kvadratmeter stort och en decimeter tjockt. Jag frågade portiern vad det var. Han log och uppmanade mig att slicka på det.

Det var salt. Grunden till Timbuktus forna rikedom. Det mineral som skapade denna stad som under sin storhetstid sågs som islams främsta lärosäte, tillika med guldbelagda gator enligt de självgående legenderna. En skimrande synvilla i Saharaöknen som fick män att riskera livet för att ta sig dit.

Det är ingen tillfällighet att Timbuktu har blivit sinnebilden för en avlägsen och otillgänglig plats, en hemlig ort dit många har velat resa för att undkomma en problematisk hemmasituation. Staden är belägen strax norr om floden Niger just där Saharaöknen börjar eller slutar, beroende på varifrån man kommer. De mytiska ryktena om att Timbuktu vältrade sig i guld uppstod på 1200-talet och florerade som vandringssägner i Europa i flera hundra år.

år 1618 etablerades ett företag i London med syfte att göra affärer med Timbuktu. Den första handelsexpeditionen som skickades iväg förolyckades. Samtliga deltagare massakrerades av en fientlig lokalbefolkning. Den andra expeditionen seglade upp för Gambiafloden istället för Niger och kom aldrig fram.

Från början av 1700-talet och ett par hundra år framåt försökte den ene efter den andre äventyraren att ta sig till Timbuktu. De flesta stupade i öknen. De som kom hem med oförrättat ärende vittnade om fasansfulla strapatser där de hade tvingats dricka kamelurin för att överleva.

Mungo Park, som har gått till historien som en av de stora upptäcktsresandena i Västafrika, seglade nedför Nigerfloden 1805 men missade nesligt Timbuktu. Park hade inte tid att gå iland. Han hade fullt upp med att skjuta prick på anfallande fiender i kanot. Resan slutade med att samtliga i sällskapet dog. Mungo Parks kropp påträffades aldrig.

Timbuktus gäckande hemligheter trissade upp nyfikenheten i Europa och 1824 utlyste det geografiska sällskapet i Paris en belöning på 7 000 franc och en guldmedalj värd 2 000 franc till den som kunde ta sig till staden och hem igen med en sann historia att rapportera. Den skotske resenären Gordon Laing beslöt sig för att kamma hem belöningen. Han avreste från Tripoli i Libyen 1825 och var på resande fot i ett år och en månad. Han och hans sällskap attackerades av fientliga tuareger i öknen och en ganska allvarligt skadad Laing linkade in i Timbuktu i augusti 1826.

Staden var en besvikelse, skrev han i sin dagbok. Precis som idag var det sand och hus av soltorkad lera så långt man såg. Något guld syntes inte till, däremot en hel del salt.

Laing stannade i Timbuktu en månad, boende i det hus som jag fick se vid mitt besök. Två dagar efter sin avfärd anfölls hans sällskap av stråtrövare som mördade samtliga utom en slav som lyckades rädda Laings brev och dagbok till eftervärlden.

Året därpå, i april 1827, reste fransmannen René-Auguste Caillié med en handelskaravan genom öknen, förklädd till arab. Resan tog ett år och Caillié var sjuk halva tiden. Men han nådde fram och konstaterade även han att Timbuktu inte var mycket att skriva hem om. Han återvände helskinnad och kvitterade förnöjt ut belöningen från det geografiska sällskapet i Paris.

Sakta öppnades nu Timbuktu upp och i slutet av 1800-talet tog Frankrike kontroll över Mali inklusive den mytiska staden. Tuaregerna drevs ut i öknen och den franske majoren Joseph Joffre, som senare skulle göra sig ett namn i första världskriget, lät bygga ett fort bland de soltorkade lerhusen.

européerna misslyckades alltså under flera hundra år med att nå Timbuktu, trots att staden var centrum för en blomstrande handel under lika lång tid. Men det fanns förstås arabiska resenärer som tog sig dit. Den mest berömde var Ibn Battuta, som brukar kallas arabvärldens Marco Polo.

Efter tjugofem dagar anlände vi till Taghaza, en ful by som utmärker sig genom att husen och moskén är byggda av saltblock och har tak av kamelhudar. Det finns inga träd där, inget annat än sand. I sanden finns en saltgruva, och där gräver man upp salt som ligger i tjocka block, det ena ovanpå det andra som om de huggits till av människohand och lagts under jordytan. En kamel kan bära två sådana saltblock. […] Den brytning som sker i Taghaza motsvarar i handelsvärde en oerhörd mängd guldstoft.

Så skrev Ibn Battuta år 1352. Den amerikanske äventyraren Michael Benanav gjorde för cirka tio år sedan en liknande resa och skildrar i sin bok Men of Salt saltgruvorna norr om Timbuktu där man fortfarande använder samma slags verktyg och samma metoder som på 1300-talet. Och saltblocken fraktas fortfarande på kamelrygg.

det var trans-sahara-handeln med salt och guld som lade grunden till Timbuktus storhet och rikedom. Guldet kom från nuvarande Ghana i söder. I Timbuktu beskattades handelsvarorna vederbörligen och guld och salt bytte ägare. Guldet fortsatte norrut, saltet söderut. Förutom guld och salt handlades det med en mängd varor, bland annat koppar som bröts i gruvor i trakten. Samt slavar, naturligtvis.

Den som har betytt allra mest för Timbuktu är sultanen Mansa Musa som styrde över Mali i 25 år fram till sin död 1337. Han symboliserade Malis och Timbuktus ofantliga rikedom och har gått till historien som den man som vållade en tioårig inflation i Egypten med hjälp av de fickpengar han spenderade i landet på väg till Mecka. Hans entourage bestod av 60 000 män plus 80 kameler som bar allt guld. Varje fredag under resan lät Mansa Musa bygga en moské på den plats där han tillfälligtvis rastade.

Han engagerade arkitekter från Andalusien i Spanien för att bygga sitt palats i Timbuktu och utvecklade handeln med Venedig, Granada och Genua. Samtidigt, alltså, som Timbuktu förblev en gåtfull hägring i öknen för Europa.

När fartyg började trafikera rutten runt Västafrika stagnerade trans-Sahara-handeln. Timbuktu förlorade i betydelse och under loppet av några århundraden nedmonterades allt som vittnade om rikedom och akademisk förfining. Idag är staden blott en skugga av sitt forna jag. Unika, urgamla manuskript som vittnar om ett storslaget förflutet ligger i fallfärdiga hus och multnar.

Men det är inte allt. Det senaste halvårets politiska kaos i Mali har skapat en svår kris som har lett till en kulturell katastrof. Sedan i våras är Timbuktu tillsammans med hela norra Mali avskilt från resten av landet.

i efterdyningarna av den arabiska våren strömmade vapen och aggressiva jihadister ut från Libyen och tog sikte på Mali. Den norra landsändan erövrades och landet är idag tudelat. al-Qaidas västafrikanska gren råder tillsammans med två andra likasinnade rörelser över Timbuktu och alla andra städer i norr. Regionen är stängd för omvärlden. Brutala sharialagar reglerar människors vardag. Nu styr extrema muslimska salafister som inte accepterar de helgongravar som uppfördes då sufi var den dominerande muslimska trosinriktningen. Stadens nya härskare har satt sig i sinnet att förstöra unika monument som är kulturminnesskyddade av Unesco, bara för att hävda Timbuktus nya religiösa profil.

Den arabiska våren som skulle göra rent hus med envåldshärskare och öppna upp för frihet och demokrati har haft den motsatta effekten på Timbuktu. Staden har slungats tillbaka in i den mörka medeltiden. Spöstraff och amputationer för banala vardagsbrott har blivit rutin.

Ett nytt Afghanistan som det landet såg ut under talibanstyre, hävdar många. Timbuktu kanske snart blir känt för något helt annat än guld och salt. Och ingen torde längre vilja åka dit för att undgå problem i sitt hemland.