Tig – i statens namn!

Den argentinska peronistregeringen består numera av President Cristina Fernández de Kirchner, samt sonen Maximo Kirchners kompisar, ett kamratgäng som kallas ”La Campora”. (Efter Héctor Campora, en vänsterperonistisk tandläkare som valdes till president i maj 1973 och avlöstes av sin ledare Juan Domingo Perón när denne återvände från sin spanska exil några månader senare.)

På sitt sätt hör också förre presidenten (2003–2007) Néstor Kirchner, som avled plötsligt 2010, till den inre kretsen. Det är hans preferenser och hans metoder som präglar regeringspolitiken. Sällskapets meritlista är dyster läsning. Herrskapet Kirchners härjningståg i den sydliga oljeprovinsen Santa Cruz, och senare i statskassan, överträffar alla rekord i detta stormrika, utblottade land. Trafiken av kappsäckar med 500-eurosedlar till Kirchners konton i Schweiz och på Seychellerna har kartlagts av en ambitiös åklagare, José Maria Campagnoli – som regeringen nyligen lyckades avsätta (och ställa inför rätta!).

Men hur många lass kontanter landets folkvalda än fört i säkerhet bortom haven så är de en droppe i havet jämfört med sviterna efter regeringens ekonomiska politik. Finansminister Axel Kicillof hyllar Karl Marx och förnekar kallblodigt lagen om tillgång och efterfrågan. Hans första budord: Politik är allt och ekonomi ingenting! Det finns inget ekonomiskt som inte kan trollas bort med en ordentlig dos politik.

Men i år har verkligheten fått Kicillof på knä ett par gånger. Först då han tvingades devalvera och sedan då de enorma subventionerna på hushållsgas avskaffades. Gasen var så gott som gratis, en praktik kopierad från Venezuela, där gratis bensin slukar en fjärdedel av den bankruttmässiga regimens budget.

En ljusglimt i mörkret för det forna oljelandet Argentina, som numera importerar energi, kom för ett par månader sedan, med budet om kopiösa fyndigheter skiffergas i den andinska provinsen Neuquen.­ Prospekteringen är ännu inte klar, men regimen har skyndat sig att sluta ett avtal med den nordamerikanska oljejätten Chevron, trots att ingen utvinning kommer att påbörjas förrän långt efter att Kirchners lämnat makten ifrån sig nästa år.

Det hastigt hopsnodda avtalet lite pinsamt, med tanke på regeringens dagliga, rituella förbannelser mot ”imperiet” USA och mot multinationella företag i allmänhet. (Cristina Kirchner konfiskerade 2012 med dekret spanska Repsols ägarmajoritet i det argentinska oljemonopolet YPF.)

Ännu mer svårsmält för allmänheten var att det invecklade kontraktet med Chevron hemligstämplats. Argentinarna har varit med om ett och annat under årens lopp, och inte ens regimens mest stjärnögda apologeter tvivlar om orsaken utan anser att stora pengar har bytt ägare under förhandlingarna, som rimligtvis utgått från ”klanen K:s” kortsiktiga, snarare än statens långsiktiga, intressen.

Argentinas peronism är en kostbar fars för utomstående och en hjärtskärande tragedi för de drabbade. Släktled efter släktled av detta duktiga och idérika folk förblir gisslan hos en infantil och ovärdig ideologi – som inte ens är någon riktig ideologi, utan endast en storståtlig ursäkt för att doppa fingrarna i statskassan. (När statens medel inte räcker till för peronismens omättliga behov så är all egendom i fara, som 2008, då paret Kirchner konfiskerade tvåhundrafemtio miljarder kronor i privata pensionsfonder.)

Men det finns en god nyhet att rapportera från Argentina: Familjen Kirchners och peronismens stora och dyra krig mot pressen har misslyckats. Efter sex år är de icke-lojalistiska medierna blodiga, sönderrivna och skuldsatta, men de har överlevt. Argentina är inte som Venezuela och Ecuador, där självhärliga populister kväst nästan alla oberoende medier.

Kriget mot medierna har kostat miljarder och vållat enskilda journalister svåra lidanden, men allmänheten har fortsatt köpa de tidningar överheten brännmärkt, och hållit fast vid radio- och tv-kanaler som inte tar order från presidentpalatset Casa Rosada. Lika glädjande är det att rättsappa­raten, till skillnad från Venezuelas och Ecuadors, i stort sett vägrat delta i attentaten mot pressen.

Från första början, 2003, inrättade Néstor Kirchner ett presskontor i Casa Rosada, där ett femtiotal personer nagelfor tidningar, radio och tv på spaning efter kritiska, fientliga eller välvilliga inslag. Besvärliga medier gavs svar på tal i form av indragna statliga annonser, medan smickrarna kasserade in sin belöning i samma valuta. Regimens gunstling blev vänsterradikala­ Pagina 12, som efterhand skrinlade alla invändningar. (När tidningens stjärnreporter Julio Nudler uppdagade svårt skumrask i regimens närhet valde Pagina 12 att inte publicera.)

Kirchner applicerade i större skala den modell han använt som guvernör i den sydliga oljeprovinsen Santa Cruz, den gängse modellen i landets perifera regioner. I provinsen Santiago del Estero såg den peronistiska härskarklanen Juárez (1948–2004) till att där inte fanns mer regimkritik än i Nordkorea.

De stora liberala tidningarna, Clarin och La Nación, var starka nog att inte låta sig köpas eller tystas. De intog en skeptisk men inte fientlig hållning till Kirchners. År 2008 skar det sig dock på allvar mellan dem och regimen. Då beslöt Kirchners om en dramatisk höjning av utförseltullarna. Sådana tullar har funnits i de flesta länder – i Sverige till på 1860-talet – men idag är det framför allt Argentina och Ryssland som driver in skatt på det viset.

Det var redan tidigare en dryg uppgift för argentinska odlare att tävla med konkurrenter i länder som USA och Brasilien, där vete- och sojaodlare subventioneras av staten. Men nu ville Néstor Kirchner koppla exporttullarna på solrosolja och soja direkt till världsmarknadspriset, enligt en progressiv taxa, så att regeringen under goda år skulle kunna lägga beslag på ända upp till 80 procent av exportintäkterna.

Exportörerna, från latifundister till småodlare, satte sig till motvärn. Vägar spärrades, exporten lamslogs och jordbrukarna förlorade miljarder. Efter två månader kapitulerade Kirchners och dekretet drogs tillbaka.

Under krisen hade Néstor Kirchner varnat tidningen Claríns VD Hector Magnetto:

– Jag måste krossa jordbrukarna politiskt, stå inte i vägen för mig!

Men både Clarín och La Nación tog jordbrukarnas parti, och efter sitt snöpliga nederlag – det första efter fem år av tillväxt och ökande popularitet – utsåg paret Kirchner de bägge tidningarna till statsfiender. Det var framför allt Clarín, världens största spanskspråkiga tidning, som demoniserades och förföljdes. Buenos Aires husväggar tapetserades med affischer där tidningens ledning, ägare och skribenter hånades och förtalades. Ministrar och talesmän inledde sina presskonferenser med att skicka ut Claríns och La Nacións reportrar. Skribenters datorer hackades, deras personliga korrespondens spreds på nätet och chefen för presidentkansliet skröt om att han hade tvåhundra bloggare i sin sold med uppgift att trakassera journalister. Huliganer trängde in på redaktionerna och flera reportrar försågs – inte av staten bevars – med kostsam livvakt. En speciell tv-kanal, Canal 7, ägnades nästan helt åt kriget mot pressen. Långa rader journalister rensades ut från radio- och tv-kanaler, etermedier behöver både statliga annonser och sändningstillstånd och är mer åtkomliga för utpressning än papperstidningar.

I augusti 2009 tog regeringen över tv:s fotbollssändningar. Reklaminslagen avskaffades och sändningarna blev en megafon i statens krig mot pressen. Under matcherna, i löpande texter i bildens undre kant, och framför allt under halvtidsvilan, predikade Kirchners ordet, och avslöjade Claríns och La Nacións ”mullvadsarbete i kapitalismens och imperialismens tjänst”. Det var inte billigt att kompensera klubbar, fotbollsförbund och tv-kanaler för reklambortfallet, men vid det laget hade kriget mot pressen blivit en fix idé hos de styrande, och fick kosta vad det ville.

Men Clarín-koncernen kan också utdela tjuvnyp när någon kommer dess intressen för nära. (När den svenska gratistidningen Metro lanserades i Buenos Aires tunnelbana klåddes utdelarna upp av Claríns tidningspojkar, och i ett huj lanserade Clarín en egen gratistidning. Metro hördes aldrig av mer.) Och Clarín hade också en tv-kanal, Canal 13. År 2012 upplät man den åt Argentinas farligaste journalist, Jorge Lanata, en gång vänsterradikal och grundare av den bitska tidningen Pagina 12, idag underdånigt regeringsorgan. Lanatas tv-show fick namnet ”Periodismo para todos”, – Journalism för alla – en anspelning på regeringens ”Futbol para todos”.

Lanatas program var mest skratt, imitationer och drift med överheten. Men varje avsnitt innehöll initierade och sensationella avslöjanden om klanen Kirchners handel och vandel. När officiella talesmän förnekade att Cristina Kirchner någonsin besökt Seychellerna reste Lanata dit och intervjuade flera ämbetsmän, som berättade vitt och brett om den främmande presidentens topphemliga besök.

Lanatas avslöjanden var förödande för Kirchners. Regimens nästa steg var ofrivillig komik i den högre skolan. I sin förtvivlan över Lanatas rating – mellan 20 och 30 procent av tittarna – beslöt man i Casa Rosada att flytta de bästa fotbollsmatcherna till klockan halv nio på söndagarna, så att andra halvlek skulle börja samtidigt med Lanatas program. Klubbarna protesterade, men tystades med enorma dusörer ur statskassan. I maj 2013 var det premiär för den nya modellen. Stormatchen Newell’s Old Boys-Boca Juniors och regeringen Kirchner – mot Lanatas antikorruptionsshow.

Det blev ett svidande nederlag för regeringen. 11,3 procent av tittarna valde fotbollen mot 25,6 procent för Lanata. Det har ingalunda kylt av regeringens stridslystnad, och väldiga resurser bränns fortfarande i kriget mot pressen. Men nästa år är förhoppningsvis (Cristina har planer på en politisk karriär för sonen Maximo) epoken Kirchner till ända, och Cristinas efterträdare, vem det än blir, har inga planer på att fortsätta det dyra korståget.