Utopisternas kamp

I kampen för självständighet tog somliga indier till vapen. Men det var ledare som Mahatma Gandhi och Rabindranath Tagore, 1913 års Nobelpristagare i litteratur, som kom att prägla hur kampen gestaltade sig. De var båda utopister med visioner av det fria Indiens roll i världen. Ahimsa – icke-våld – var deras ledstjärna och deras metod var dharma yuddh, moralisk krigföring. De högaktade varand­ra och i sin korrespondens titulerade de kärleksfullt varandra Mahatmaji och Gurudev – ”Den Stora Anden” och ”Den Gudomlige Läraren”.

Men mellan aktivisten Gandhi och diktaren Tagore fanns meningsmotsättningar som inte bara ventilerades i den personliga korrespondensen utan också öppet i polemiska tidskriftsartiklar. De hade formats i väsensskilda uppväxtmiljöer. Tagore tillhörde en rik och högt ansedd godsägarfamilj i Bengalen, medan Mohandas Karamchand Gandhi växte upp i Gujarat i en mer traditionell hinduisk familj och under betydligt enklare omständigheter. Den förre levde ett relativt skyddat liv, även om den brittiska säkerhetspolisen alltid bevakade honom. Den senare fick under sitt liv känna på förnedringen att bli kastad av tåg, fysiskt misshandlad och upprepade gånger satt i fängelse. Gandhi var moralist och ­pliktmänniska. Tagore var en humanist som bejakade skönheten och sinnenas värld. Askes och förnekelse var inte hans väg.

Tagores politiska engagemang började under 1900-talets första år. Han deltog i proteströrelsen mot Bengalens delning i en västlig hinduisk och en östlig muslimsk del. Hans ryktbarhet nådde en kulmen med Nobelpriset 1913. Då var Gandhi enbart känd som den stridbare advokaten som kämpade för indiernas rättigheter i Sydafrika. Ett år senare återvände han för gott till Indien och blev snart politiskt aktiv.

Gandhi och Tagore förenas i motståndet mot västerländsk materialism.

Den får sin mest destruktiva form i industrialismen som förvandlar den arbetande människan till en själlös maskin.

Såväl Gandhi som Tagore var tidigt berörda av de indiska massornas fattigdom och hur den lilla medel- och överklass som kom i kontakt med kolonialmyndigheterna förnedrades. De var länge övertygade om att de brittiska myndigheterna en dag trots allt skulle erkänna dem som fullvärdiga medborgare i imperiet och börja arbeta för att förbättra gemene mans ­ekonomiska och sociala villkor. Massakern i Amritsar den 13 april 1919 förändrade allt. Obeväpnade demonstranter – män, kvinnor och barn – samlades i parken Jallianwala Bagh. Den var omgiven av höga murar och hade bara en utgång som brittiska trupper täppte till. General Dyer beordrade eldgivning. Enligt officiella brittiska siffror dödades 400 och närmare 2 000 skadades. En utredning initierad av Gandhi kom fram till helt andra siffror: 1 200 döda och 3 600 skadade.

Tagore reagerade med att avsäga sig det adelskap som han förlänats av den engelska kronan. Gandhi hade redan före massakern i Jallian­wala Bagh startat en ohörsamhetskampanj som nu intensifierades. ”Det finns inget val för Indien utan mellan våld och ohörsamhet”, skriver han. Men det är också i detta skede som meningsskiljaktigheter mellan de båda ikonerna blir offentliga. Tongångarna är visserligen hovsamma. Man beklagar att motparten – en stor och ädel själ – har en ståndpunkt som måste bero på att han är missledd eller felinformerad. ”Uppriktig kritik”, skriver Gandhi, ”tilltalar mig. För vår vänskap blir desto rikare genom våra meningsskiljaktigheter.”

Att vägra samarbeta med britterna innebar bland annat att bränna importerat bomullstyg. Bomullen kom från Indien men tyget producerades i mekaniserade vävstolar i Manchester. Tagore ogillade att välbärgade människor skulle bränna kläder när många landsmän knappast hade en tråd på kroppen. Det ledde till en debatt om spinnrockarna. Gandhi rekommenderade att man använde ledig tid till att själv spinna. I Tagores ögon hade detta urartat till ett slags ritualism. På något magiskt sätt skulle man uppnå självstyre genom att spinna. Det var bättre att låta en maskin göra det själlösa spinnandet. Gandhi försvarade ”spinnrockens sakrament”. ”Det var vår kärlek till utländskt tyg som störtade spinnrockshjulet från dess ställning av värdighet. Därför betraktar jag det som en synd att bära utländs­ka kläder.” I ett annat inlägg hette det: ”Om Poeten hade spunnit en halv timme om dagen skulle hans poesi vinna i rikedom.”

Ohörsamhetskampanjen drabbade också en sektor som låg Tagore särskilt varmt om hjärtat: utbildningen. Som barn vantrivdes han i den auktoritära skolan och lämnade den tidigt. Han hade för sin tid ovanligt avancerade pedagogiska idéer. Det var viktigt att respektera barnen, lyssna på dem och ta tillvara deras kreativa lekfullhet. Utifrån dessa riktlinjer startade han en egen skola, Vishva-Bharati i Santiniketan. En av dess principer var att undervisningen inte skulle ske på engelska utan på modersmålet – bryggan till elevernas marginaliserade indiska kultur. Gandhi uppmanade studenterna att lämna den högre utbildningen som skedde på engelska. Trots sitt ideal om undervisning på modersmålet blev Tagore upprörd. Man fick inte skära all västerländsk kultur, vetenskap och teknik över en kam. Och hur kunde man begära att unga män skulle offra sin karriär? Till vilket Gandhi replikerade att engelska studerades enbart för sitt kommersiella och politiska värde – utan engelska ingen väg in i administrationen. Beroendet av det engelska språket var slaveri och degradering. Det visade sig dock att studenterna efter några dagars strejk återvände, något som smärtade Gandhi men tröstade Tagore.

Tagore medgav att han av naturen inte var en stridbar person. Ami kavi – jag är poet – var en återkommande refräng i hans retorik. Helst ville han slippa att ta debatten men han kände att han inte hade något val. Mot ohörsamheten ställde han ”lagen om skapandet” som också var samarbetets lag. ”Den hjälpte henne (människan) att samfällt röra sig framåt, att utnyttja rytmen och drivkraften i världsmarschen. Hon kände omedelbart att denna gemensamma rörelse inte var mekanisk, inte en yttre styrning i bekvämlighetens namn. Den var vad versmåttet är i poesi vilket inte enbart är ett system för inhägnad så att man hindrar idéer från att oordnat springa iväg utan för att vitalisera dem, göra dem odelbara i skapandets enhet”, skriver han.

Gandhi erkänner att han i verbalt avseende är Tagore underlägsen. Pragmatikern och moralisten kan dock inte låta bli att hugga mot romantikern: ”Jag har funnit det omöjligt att trösta lidande patienter med en sång av Kabir. De hungriga miljonerna ber om ett enda poem – stärkande mat. Det kan inte skänkas dem. De måste förtjäna det. Och de kan endast förtjäna det i sitt anletes svett.”

Tidvis var varken Gandhi eller Tagore aktiva i den politiska kampen. Under ett antal år på 1920-talet ägnade sig Gandhi uteslutande åt socialt arbete. Tagore var ofta på resa utomlands som ett slags indisk kulturambassadör. Syftet med resorna var framförallt att genom föreläsningsturnéer finansiera skolan i Santiniketan. Under åren efter första världskriget tar han upp ett tema som han också diskuterar på hemmaplan. Han kritiserar den trångsinta nationalismen som avskärmar folken från varandra. Tagore drömmer om en värld bortom nationella frigörelser, en värld av globalt broderskap. Kritiken väcker ont blod i bland annat England, USA och Japan. Tagore gör också ett aningslöst besök hos Mussolini och talar uppskattande om denne. Mycket riktigt får skolan en italiensk donation. Gandhi har också träffat Il Duce men är inte alls imponerad. Tagore besöker även Sovjetunionen och prisar dess utbildningssystem.

På det sociala planet insåg både Gandhi och Tagore att något måste göras åt kastväsendet. De var överens om att oberörbarheten till varje pris måste elimineras men deras syn på kastväsendet i stort skilde sig åt. Tagore såg det som ett föråldrat arbetsdelningssystem, där yrken mekaniskt gick i arv oavsett hur samhällets behov såg ut. Gandhi förväntade sig att högkasthinduer skulle känna ett ansvar för att ta hand om marginaliserade kaster. Det fanns hos honom en beskyddarattittyd när han kallade de kastlösa Harijan, Guds folk, och därmed i någon mening förmins­kade dem.

En episod som verkligen illustrerar vem som var aktivisten och vem som var diktaren är måltidsordningen på skolan i Santiniketan. Studenterna åt vid olika tidpunkter eftersom vissa kaster inte kunde äta samtidigt med andra. Det smärtade Tagore men han vågade inte ta strid av rädsla för att föräldrarna då skulle ta sina barn ur skolan. När Gandhi vid ett besök upptäckte detta reagerade han direkt. Gemensamma måltider infördes med Tagores förmodligen något maskerade gillande. Ett år senare var dock den gamla ordningen återställd.

Konflikträdslan hos Tagore kan spåras i hans litterära produktion. Han skrev en hel del dramatik och hade då ofta svårt med konflikter. De kunde i vissa fall vara ideologiska eller politiska; i de flesta fall handlade det om mellanmänskliga relationer. Men konflikterna utmynnar inte i tragedier; det finns alltid något som mildrar eller försonar. Vi är ljusår från Lars Norén.

Gandhi var totalt orädd. Av hans kampanj­metoder var fastan – ”fasta till döds” om så krävdes – det som mest fascinerade västerlänningarna. Det satte naturligtvis en viss press på britterna. Vad många inte förstod vare sig i väst eller i Indien var att detta inte var Gandhis syfte. Han var alltid beredd att avbryta en politisk aktion om den övergick i våldsamheter. Fastans kärna var botgöring. När Gandhis motståndare handlat omoraliskt måste någon ta på sig skulden och sona detta. Det var just vad Gandhi gjorde i förhoppningen att vederbörande då skulle komma till insikt om sina brister och bättra sig. Denna offertanke var kanske mera kristen än hinduisk. Det berättas om ett besök Gandhi gjorde i Vatikanen. Han blev fascinerad av ett krucifix i naturlig storlek. Han stod tigande framför det och flyttade sig sedan långsamt runt det innan han till slut utbrast: ”Så underbart det är!”

När Gandhi inledde en fasta brukade han ofta skicka ett telegram till Tagore och be honom välsigna aktionen. Och han fick vanligen denna välsignelse. Men Tagore var hela tiden orolig för Gandhis hälsa och fruktade för dennes liv. Utan Gandhi skulle kampen för självstyre förlora sin andliga ledning; som Tagore såg det kunde ett fritt Indien hamna i händerna på nya förtryckare. Gandhi var en garant mot ”materialismens imperium”.

Tagore var dock kluven; han gillade ju inte ”politisk asketism” och tog vid några tillfällen upp fastan till debatt. I ett brev till Gandhi 1933 skriver han: ”Botgöring kan endast göras sant och heroiskt genom dagliga bemödanden för de beklagliga varelser som inte förstår vad de gör. Fastandet som inte har en direkt verkan på missdådare och som abrupt kan tömma ens kraft att i fortsättningen tjäna dem som behöver hjälp kan inte universellt accepteras och är därför desto mer oacceptabelt för varje individ som har ansvaret att representera mänskligheten.” Undertecknat: ”Med djupaste smärta och kärlek…”

1934 inträffade en stor och förödande jordbävning i Bihar. Gandhi beskriver händelsen som ”ett gudomligt straff för den stora synd vi har begått mot dem vi kallar Harijans”. Tagore är chockerad: ”Vi som är gränslöst tacksamma mot Mahatmaji för att han genom sitt mirakulösa arbete frammanar inspiration och frihet från fruktan och svaghet i sina landsmäns sinnen, känner oss djupt sårade när ord från hans mun kan understryka element av oförnuft i just dessa sinnen – ett oförnuft som är en fundamental källa för alla de blinda krafter som driver oss bort från frihet och självrespekt.” Men Gandhi står på sig. Naturens krafter är inte blinda. Guds lag gäller, och om den vet vi inget.

Gandhi och Tagore förenas i motståndet mot västerländsk materialism. Den får sin mest destruktiva form i industrialismen som förvandlar den arbetande människan till en själlös maskin. Båda drömmer om ett Indien som lever genom sina byar med småskalig produktion. Men Tagore inser att det finns situationer där maskiner tvärtom befriar människor från själlöst arbete. Gandhi är däremot i sin syn på maskiner reservationslöst kritisk. I Hind Swaraj (Indiskt självstyre), en liten programskrift som snabbt förbjöds rasar han mot järnvägarna som hjälper britterna att kontrollera Indien. Tack vare snabba transporter av livsmedel underlättas den spekulation som ligger bakom återkommande hungersnöder. Han attackerar även den ­moderna sjukvården. Utan läkare skulle naturen ha sin gång, människor skulle ta kommandot över den egna kroppen, befrias från sina laster och bli lyckliga. ”Sjukhus är institutioner som sprider synd. Människor vårdar sig mindre om sina kroppar och omoralen ökar.”

För en modern läsare låter det förfärligt. Men Gandhi – tränad i advokatyrket – var vanligen mer polemisk i skrift än i handling. I ett senare uttalande har han kallat järnvägar och sjukhus ”ett nödvändigt ont”.

Tagore som var åtta år äldre än Gandhi dog 1941 och fick alltså inte uppleva självständigheten. För Gandhi blev dock de sista åren bittra. Den dröm han och Tagore närt om ett enat Indien slogs i stycken. Hans intensiva försök att blidka muslimerna misslyckades och fick många hinduer att vända sig mot honom. När våldsamheterna i samband med Indiens delning flammade upp företog han livsfarliga fotvandringar till Bengalen för att skydda en hinduisk minoritet och till Bihar för att skydda en muslimsk minoritet. Han var trött och deprimerad och på sätt och vis marginaliserad när en hindufundamentalist mördade honom 1948.

Var Gandhi en politiker som blev ett helgon eller ett helgon som blev en politiker? Och hade Tagore som först och främst såg sig som poet alls kastat sig in i kampen för nationellt oberoende om det inte varit för den andliga gemenskap han trots allt kände med Gandhi? Världen som inte bjuder på så mycket utrymme för idealister har glömt allt om Poeten, medan Mahatman har lämnat desto fler spår – inte bara i Indien. Som inspirationskälla för passivt motstånd och civil ohörsamhet har han haft global betydelse.

”Vår kamp är en andlig kamp, den är för Människan”, skriver Tagore. ”Vi ska befria Männi­skan från det nät som hon själv vävt in sig i – Den Nationella Egoismens alla organisationer. Fjärilen måste övertygas om att himlens frihet är värd mer än puppans skydd.”