Putins missbruk av historien

Klas-Göran Karlssons nyutkomna bok Ryssland och kriget om historien fokuserar på historiebruk i Ryssland och delvis i Ukraina. Karlsson stöder sig både på Annalesskolan och den tyske historikern Reinhart Koselleck när han vill förstå Ryssland idag genom att undersöka historiens långa linjer och upprepningar.

Boken inleds med en beskrivning av Putins syn på historien. Den fortsätter med det ryska kriget mot Ukraina, som här kallas det postsovjetiska kriget, och sedan följer en framställning av den sovjetiska historien och Kievriket. I slutet av boken återkommer Ukraina i kapitlet ”Tillbaka till kriget”. ”Kriget” i bokens titel syftar både på fysiska krig och kriget om tolkningen av historien.

Som framgår av boken uppfattar den ryske presidenten en rätlinjig historia från Kievriket till dagens Ryssland, han ser Kievriket och Ryssland som samma sak. Kievriket höll på att gå under men räddades av fursten av Novgorod Alexander Nevskij, som levde på 1200-talet. Han förhandlade skickligt med ­mongolerna och besegrade väst, först i ett slag mot svenskarna och sedan i en framgångsrik seger över Tyska orden på Peipussjöns is 1242. Alexander blev för några år sedan utnämnd till den ryska diplomatins skyddshelgon.

Nästa stora hjälte i Putins historieskrivning är Ivan IV, den förskräcklige, som utvidgade landets territorium framför allt österut. Det begrepp som de ryska historikerna använder är ”samlingen av det ryska landet”.

Två gestalter från tiden strax före revolutionen som ingår i Putins parnass är premiärministrarna Pjotr Stolypin och Sergej Witte i början av 1900-talet. De kämpade mot de revolutionära och demokratiska rörelserna men lyckades också genomföra reformer som stärkte den ryska ekonomin, som var i ganska god form vid krigsutbrottet 1914.

Första världskriget förstår författaren som många andra nutida historiker som en urkatastrof som förklarar mycket av de senare historiska händelserna. För Putin finns en annan urkatastrof – nämligen Sovjetunionens undergång, som han har kallat ”1900-talets största geopolitiska katastrof”.

Första världskrigets utbrott finns nu som en minnesdag i den ryska kalendern. Det är däremot segern i andra världskriget som firas som nationell högtid den 9 maj som har fått en allt större betydelse i Putins Ryssland som det slutgiltiga beviset på Rysslands storhet och som den yttersta legitimeringen av den ryska staten.

Lenin blir en av den ryska historiens ”negativa hjältar” i Putins historieskrivning, oktoberrevolutionen uppfattas som en katastrof för Ryssland. Hundraårs­minnet av revolutionen firades inte 2017 och vid högtidligheter på Röda torget sätts ett plank som döljer Leninmausoleet. Det är en tvärvändning i jämförelse med Sovjettiden, då Lenin var den stora hjälten och grundaren av den nya socialistiska staten. Särskilt Lenins nationalitetspolitik, som skulle göra upp med det sena ryska imperiets förryskningspolitik och ge varje folk i Sovjetunionen möjlighet att utveckla sitt eget språk och sin kultur ser Putin som en av orsakerna till Ukrainakrisen. Det är Lenin och väst som har givit ukrainarna föreställningen om att de utgör ett eget folk och har ett eget språk.

Författaren noterar också den obehagliga sanningen att majoriteten av ryssarna stöder Putins politik och särskilt kriget i Ukraina och att den ryska ortodoxa kyrkans patriark Kirill helt står på den ryske presidentens sida. Karlsson ställer ett antal frågor, svarar på många av dem, men står ibland svarslös inför vanskligheten i att med historiens hjälp försöka förstå nutiden och möjligen prognostisera framtiden.

Karlsson citerar Masha Gessens syn på Ryssland idag: ”Det finns inte någon framtid, så framtiden är historia.” Det kan man nog bara delvis hålla med om, för Putin tänker sig en fortsatt geografisk utvidgning i alla fall till de gränser landet hade som Sovjetunionen. Våldsutövning och krig är framtiden, inte ett nytt demokratiskt Ryssland med välfärd och goda förbindelser med grannländerna.

Ett krux är vad man ska kalla landet i en historisk framställning. Det tidiga medeltida Kievriket bestod av stadsstater styrda av furstar ur Rurikdynastin. Tre länder ser idag sitt ursprung i detta rike, Ukraina, Belarus och Ryssland. Därför är det fel att till exempel tala om det medeltida Ryssland eller det medeltida Ukraina. Det fanns inga sådana länder vid den tiden och språksituationen var också en helt annan än nu. Det fanns inte någon fornryska som enkelt övergår i modern ryska, eller fornukrainska som blir modern ukrainska. Olika östslaviska dialekter talades i Kievriket, men dialektgränserna motsvarar inte de tre moderna östslaviska språkens utbredning. Karlsson understryker allt detta men använder ändå ”Ryssland” i titeln på en bok som mycket handlar om Kievriket, Ukraina och Sovjetunionen.

I myllret av fakta, händelser och årtal har det smugit sig in några mindre felaktigheter, som kanske är värda att påpeka. Dubbelörnen försvann inte, som Karlsson skriver, i och med februarirevolutionen 1917 utan efter det bolsjevikiska maktövertagandet i oktober. Under de få månader som den provisoriska regeringen styrde landet togs det fram en ny dubbelörn som riksvapen av en av de ryska modernisterna, Ivan Bilibin. Den var mindre krigisk, med sänkta vingar och utan regalier. Det nya statsvapnet, hammaren och skäran, antogs i själva verket först i juli 1918. Dagens ryska riksvapen har återtagit de uppspärrade vingarna och de kejserliga regalierna. Den ryska riksbankens emblem är den mindre krigiska dubbelörnen.

Vad som står i boken om Rysslands förhållande till USA har plötsligt blivit inaktuellt och låter föråldrat med tanke på den amerikanske presidentens närmande till Putins ståndpunkter. En kedja av självklarheter och argument ser ut att plötsligt ha förlorat sin relevans. Det Karlsson skriver stämde till för några månader sedan: ”På den ukrainska sidan står inte bara USA och Nato utan också en europeisk union som effektivt homogeniserats.”

Det talas i boken om olika ledar­typer och nu visar det sig att Putin och Trump är samma ”karismatiska” gestalter. ­Karlsson hävdar att Putins maktposition är starkt beroende av hot, kris och krig, men menar samtidigt att det inte är hans personliga krig, han är snarast dess regissör. Men det fanns nog ändå öppningar under Gorbatjov och Jeltsin för att Ryssland skulle kunna ha utvecklats till en modern stat utan aggressiv och expansiv utrikespolitik.

Karlsson ägnar sig också åt kontrafaktisk historieskrivning. Vad skulle ha hänt om inte mongolinvasionen ägt rum? Då kanske vi hade haft ett antal nationalstater på det territorium som idag är Ryssland. Vad som annars brukar vara favoriten för en kontrafaktisk historieskrivning är vad som skulle ha hänt om Novgorod hade samlat det ryska landet och inte Moskva. Då kanske den folkförsamling som existerade i staden, vetje, skulle ha kunnat lägga grunden för ett demokratiskt Ryssland.

Historien används i alla länder som ett meningsskapande element. Det speciella med det ryska bruket är att historien rensas från motsägelser för att kunna användas för propaganda inom landet och för en aggressiv utrikespolitik.

Klas-Göran Karlsson är generös med att stärka sina argument genom att citera kolleger. Det är en bok om historiebruk, en repetition av rysk och ukrainsk hi­storia, men till slut också ett uttryck för den förtvivlan alla känner inför sakernas tillstånd. Finns det då något hopp som kan uttryckas av en hi­storiker som studerat rysk historia under ett halvt sekel? Det tycks nog inte göra det. Den klena trösten finner Karlsson i konstaterandet i slutet av sin bok att ”historien sällan blir som man tänkt sig”.